onsdag 7 april 2010

Snällhet

Vem är egentligen snäll? Är det den person som alltid säger ja? Eller är det den person som ställer upp och är beredd att ta ansvar för det som den ansvarar för? Jag tror att många har bilden av att den som alltid säger ja, är en snäll person. Själv skulle jag säga att den som alltid säger ja, egentligen aldrig säger ja. Precis likadant är det med den som alltid säger nej. Den säger aldrig nej.

Att vara snäll, innebär att man säger ja när man menar ja och att man säger nej, när man menar nej. Att vara snäll innebär att man vågar sätta gränser och att man är beredd på att inte vara omtyckt en kort tid. Att vara snäll innebär att man är beredd att ta ansvar och stötta även när det är obekvämt.

Min yngsta dotter kan bli fruktansvärt arg på mig när jag inte gör som hon vill, men oftast går det över efter ett par minuter. Tonårssonen kan också bli arg och besviken på mig, när jag säger nej eller sätter en gräns. Skillnaden är att han kan vara arg och sur i ett par dagar.

Ändå är jag övertygad om att den bästa föräldern eller chefen är den som kan säga både ja och nej. Den som vågar sätta gränser och som kan stå ut med att inte vara omtyckt under en kort tid. Att vara förälder eller chef, på ett bra sätt, är att ta ansvar och stötta i både medgång och motgång.

Förra veckan fick jag den finaste feedback, jag fått som chef. En av mina medarbetare talade om för mig att jag var den mest kärleksfulla chef, som vederbörande hade haft. En annan sa att jag har hårda nypor, på ett positivt sätt. Ungefär som när man river av ett plåster. Det gör mindre ont att göra det snabbt och direkt. Feedbacken gjorde mig riktigt glad.

Feedbacken påminner om den som mina barn brukar ge mig. "Du är världens bästa pappa för du är bestämd och du håller det du har lovat".

9 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte8 april 2010 kl. 07:58

    Med snällhet är det som med vett och etikett: Man lär sig och följer reglerna för att någon enstaka gång kunna bryta mot dom med finess. På samma sätt får en person som för det mesta är "snäll" större auktoritet när den väl säger ifrån, då tas hon/han på allvar. På en som skäller jämnt lyssnar man ej längre.

    SvaraRadera
  2. Tack Krister för dina ord.
    Jag hör till den skara som nästan alltid säger "ja". Och det är helt rätt, man säger aldrig ja om man gör det jämt.
    Men det innebär också, i mitt fall, rädslan för att inte vara till lags att vara egoistisk. Att vara ohjälpsam osv. Men innerst inne ibland när jag säger "ja", känns det inte bra, självbedrägeriet är ett faktum. Jag har inte gjort som jag känner är rätt för mej. Det är mycket svårt, men jag håller på att lära mej, på allvar nu, för jag är tvungen, för att orka med det som är viktigt och det som är viktigt för mej. Men, det är svårt, jag har "skämt bort" min omgivning. Brukar tänka ibland när jag tycker jag har ställt upp för mycket, kan den här personen hjälpa mej, om jag behöver? Man vet aldrig förstås.
    Dock ska sägas att ibland är det roligt att få hjälpa till. Då känns det helt rätt och jag blir glad.
    /B-M

    SvaraRadera
  3. Hej Torsten och tack för din kommentar.

    Jag delar helt din uppfattning att ingen lyssnar på den som skäller för jämnan. Jag tror inte heller att någon lyssnar på den som alltid säger ja eller alltid säger nej.

    Jag tycker också att man ska vara snäll.

    Krister

    SvaraRadera
  4. Hej BM och tack för din kommentar.

    Tänk om det skulle vara så att man säger ja eller nej av egoistiska skäl? Kan det vara så att man säger ja för att bli omtyckt och nej för att man inte vill hjälpa, ställa upp och ta ansvar?

    Att säga ja när man egentligen inte vill gör ju att den andre faktiskt inte får det som den önskar. En hjälp som kommer från hjärtat.

    Ja det var lite mer funderingar kring snällhet.

    Jag har själv svårt att säga nej för jag vill också vara till lags och upplevas som snäll. Jag mår bra när jag kan hjälpa andra. Är det egoistiskt?

    Ha en bra dag.

    Krister

    SvaraRadera
  5. Hej igen BM!

    Jag hoppas att du läser mina svar. Du har verkligen fått mig att fundera ännu mer kring begreppet snällhet och egoism.

    Kan man hjälpa en annan människa utan egoistiska skäl? Hur känns det för den andre om jag bara gör det för dens skull? Är det inte lite kränkande?

    Den som alltid säger ja kan ju göra det för att de inte riktigt bryr sig, eller?

    Usch vad tankarna snurrar...

    Jag tänker på ett samtal jag hade med en döende människa. När vi avslutade samtalet så sa personen: "Tack goa pastorn för att du offrat din tid och orkat lyssna på mig". Då tog jag personen i handen och sa: "Det är jag som ska tacka för att jag fått ta del av din berättelse. Om det inte givit mig något att lyssna på dig, då hade jag aldrig gjort det".

    Kanske är det så att allt vi gör innehåller en del egoism och det ska vara så, annars är det inte ärligt och från hjärtat?

    Jag önskar att jag alltid klarade av att säga ja därför att jag själv ville och att jag alltid klarade av att säga nej, när jag borde.

    Ja, detta var lite ytterligare tankar som ditt inlägg väckte hos mig under dagen. Än en gång, tack för din kommentar. Den hjälper mig i mitt fortsatta funderande.

    Ha en trevlig kväll.

    Krister

    SvaraRadera
  6. Ja, Krister jag läser alltid din blogg. Och jag är glad att jag fått denna kontakten genom Carina.
    Och tack för din kommentar. Det är tänkvärt för mej att läsa den.
    Denna perioden när min son är i Afghanistan, har jag ställts inför nya situationer och frågor. Konstigt nog ställer min kropp och själ om sej. Jag fungerar, jag sover, jag jobbar. Och jag förhåller mej till detta på ett resignerat sätt. Det måste gå. Ända tills den 7 februari. Jag trodde aldrig att jag skulle fungera efter det, men, efter ett tag gör jag det.

    /Tack hälsar Britt-Marie

    SvaraRadera
  7. God morgon Britt-Marie.

    Vad glad jag blir att du finner glädje i att läsa min blogg. Jag hittade också Carina efter den 7 februari. Jag var med på en anhörigträff som Arméchefen bjöd in till. Vid träffen fick jag kontakt med flera föräldrar till pojkarna och flickorna på plutonen.

    Jag har, som du säkert känner till, tjänstgjort i Afghanistan 2002-2003 och sedan var jag tillbaka och hjälpte till med krisstödet 2005, då två svenskar från SSG dödades i en bilbomb.

    Jag skulle gärna åka tillbaka och har anmält intresse att tjänstgöra där igen.

    De som fick betala högsta priset för min tjänstgöring var min äldsta barn som vid tillfället var sju och fyra år.

    Min fru tjänstgjorde där under 2003 när jag var åkt hem. Det är den klart jobbigaste tiden jag haft. Men som du skriver så går livet runt på något sätt. Kanske för att man inte har något val, eller för att man inte kan göra något annat.

    Som ordförande för Soldathemmet vid Livgardet och som tf vice ordförande i Soldathemsförbundet jobbar jag mycket med stöd till anhöriga. Jag tror att det är ett bra sätt att klara av tiden, genom att träffa och prata med andra som vet hur det är.

    Det kommer två anhörigträffar på Soldathemmet inom kort. Datumen kan du hitta på FS 18´s blogg eller på vår hemsida.

    Jag önskar dig en trevlig helg.

    Krister

    SvaraRadera
  8. Jamen, då ses vi säkert på Anhörigträffen på Soldathemmet den 18 april. Min make Leif och jag skall åka på två träffar nästa helg. På Karlbergs Slott och på Soldathemmet.
    /B-M

    SvaraRadera
  9. Hej Britt-Marie!

    Jag ska försöka hinna förbi Soldathemmet nästa helg. Men jag är väldigt nogrann med att inte vara operativ som ordförande. Som verksamhetsansvarig i kyrkan vet jag hur irriterande det är om de förtroendevalda är inne och rotar i verksamheten. Men som sagt så tittar jag gärna och ofta in för att säga hej.

    Trevlig helg.

    Krister

    SvaraRadera