måndagen den 19:e mars 2012

Försök till en konstruktiv fortsättning

Jag följer flera bloggar som skriver om kyrkan och livet som kristen.

På en av de bloggarna, jag följer; "fjärde väggen", har nu några engagerade personer tagit ett initiativ för att ge fler en röst i den kyrkliga debatten. Du kan läsa mer om deras tankar på: http://sofialillyjonsson.wordpress.com/blogg/

Jag tycker att jag lär mig mycket, genom att läsa vad andra än teologer, präster och journalister skriver och tycker om kyrkliga och kristna frågor.

Framför allt har jag blivit uppmärksam på den grupp av kristna som inte känner igen sig i kyrkan längre. Det är en grupp som inte syns eller hörs särskilt mycket och som verkar avfärdas med att de är bakåtsträvare, kvinnoprästmotståndare, exkluderande eller bibelfundamentalister.

Jag ser mig som en innovativ traditionalist, jag är för att kvinnor ska kunna vara präster på samma villkor som män, jag är för samkönade vigslar, jag vill ha en dialog med andra religioner och jag har en kontextuell bibelsyn.

Ändå vill jag lyssna till dem som har en annan uppfattning än jag själv. Jag vill ta dem på allvar och jag vill att de ska rymmas i kyrkan precis som vi andra. Vi behöver inte ha samma teologiska ståndpunkter för att visa varandra ömsesidig respekt som människor.

lördagen den 17:e mars 2012

Melodikrysset vecka 11 - 2012

God förmiddag alla melodikryssare.

I dag sitter jag vid köksbordet i Rågsved, då jag ger mig i kast med veckans melodikryss. De senaste veckorna har krysset varit väldigt enkelt, så jag tror att Eldeman i dag presenterar en hel del svårigheter.

Vädret i södra Stockholm är molnigt och grått. Temperaturen ligger även denna lördag på plus 5 grader. Förmiddagen har jag ägnat åt att svara på e-post och ta igen de tv-program jag missat under veckan.

I dag ser mitt förslag till lösning ut så här:

L 4: Den välbekanta artisten som sjöng Tom Jones välbekanta; "Delilah", var Loa Falkman.

V 1: Musiktermen eller benämningen till Offenbachs musik borde bli något med vals. Men jag får inte in wienervals. Jag får återkomma när jag fått fler ledbokstäver. Musikstycket heter i alla fall; "Barcarolle". Kan den heta barkaroll på svenska?

L 7 och L 1: Artisten som sjöng Jonas Gardell´s; "Aldrig ska jag sluta älska dig", var skådespelerskan och numera programledaren, Helena Bergström.

L 5 och V 9: Visst var det melodin; "Min älskling du är som en ros"? Var det veckans Evert Taube fråga?

V 12: Att det var gruppen; "Östen med resten", hörde jag direkt. Däremot har jag ingen aning om titeln på den sång de sjöng. Kan den verkligen heta; "Grilla, grilla"?

L 13 och L 3: Melodin som vi fick lyssna till sjöngs och lanserades av Tommy Nilsson. Den heter; "Amelia". En vacker melodi med känslosam text. Den har varit med på några dopgudstjänster jag haft, där barnet haft namnet Amelia.

V 8: Gruppen som sjöng om nys och bakterier var Sven-Ingvars. Jag tror att sången heter; "Virus och bakterier".

V 10: Den som sjöng; "Vågar du, vågar jag", var Sanna Nielsen. Jag tror hon var med i svenska melodifestivalen 2007, med detta bidrag.

L 2: Det var Jim Reeves som sjöng; "Blue side of lonesome".

V 6: "Havet ligger blankt", var punkgruppen; "Reeperbahn´s" debutsingel. Punk är inte min favoritgenre inom musiken, men jag har faktiskt hört dem tidigare.

L 11: Jag var inte riktigt med på vad Eldeman frågade efter. Musiken var i alla fall; "Fools belive and liars lie". Sångerskan som framförde den heter Lee Ann Womack. Förmodligen frågades det efter hennes andra förnamn Ann. Det är det enda som får plats i kryssrutan.

Veckans kryss var inte så svårt som jag hade förväntat mig. Egentligen var det bara barkaroll som vållade mig bekymmer. Det känns som om det inte var lika många frågor som det brukar vara.

Jag önskar alla en riktigt trevlig helg.

torsdagen den 15:e mars 2012

Tankar om ondskan

I söndags firade vi 3:e söndagen i fastan under rubriken; "Kampen mot ondskan".

Har vi någon gång brytt oss om att försöka definiera vad ondska är? Är ondska en egen kraft, ett personlig väsen, något som drabbar vissa och som frodas i vissa sammanhang?

Jag är övertygad om att ondska inte är en egen storhet. Ondska är ungefär som mörker, ett tillstånd där det saknas något. Det går inte att lysa upp mörkret genom mer mörker, därför att avsaknaden av ljus kan inte kompenseras med mer avsaknad av ljus.

Jag definierar ondska som avsaknad av godhet, rättfärdighet och sanning. Det innebär att ondska finns precis överallt, och hos alla människor. Gränsen mellan ont och gott, går inte mellan människor utan den går rakt igenom vårt eget hjärta.

Att se ondska som en brist av godhet, rättfärdighet och sanning, i stället för något som lever sitt eget liv, tror jag gör att det är lättare att ta till sig att ondska förekommer såväl hos mig, som i de kulturer och strukturer där jag är aktiv och deltar.

Vad kan vi då göra för att bekämpa ondskan?

Vi måste börja hos oss själva. Se och erkänna att även vi lider brist på godhet, rättfärdighet och sanning. Sätta ord på ondskan, definiera den och lyfta fram den i ljuset. I ljuset spricker alla troll.

Ingen av oss kommer någonsin att bli så uppfyllda av godhet, rättfärdighet och sanning att det inte finns plats för mer. Och det är okej, vi förväntas inte vara perfekta men vi förväntas att göra vårt bästa och se på oss själv med sanna ögon.

Vi behöver också se över de olika kulturer vi deltar i. Delar de upp människor, i ett vi och ett dem? Finns det plats och utrymmer för alla? Om inte, är skälen till att man "utesluts" tydliga och kommunicerade? Är skälen för uteslutning, samma för alla?

Är de strukturer vi lever i, formella eller informella? Formella strukturer står under tillsyn och beslut kan prövas och överklagas, det går inte i informella. Finns det någon ansvarig person eller styrelse? Är det en öppen eller sluten struktur? Finns det tydliga mål, syfte och värderingar, som alla känner till?

För att kämpa mot ondskan, behöver man inte själv vara allt igenom god. De människorna finns inte, åtminstone så är de ytterst få. Huvudelen av all jordens ondska står helt vanliga människor, normala kulturer och strukturer för. Det är människor, kulturer och strukturer som uppfattar sig själv som goda. Jag skulle tro att även omgivningen gör det.

Det är en ytterst begränsad del av ondskan som kommer från människor, kulturer och strukturer, som är onda rakt igenom. Vi bör betänka att de flesta av dem inte uppfattar sig själv som onda, utan det är något vi andra tillskriver dem. Självklart ska vi kämpa mot ondskan även i dessa sammanhang, men vi får inte stanna därvid. Då finns risken att vi missar att se våra egna brister av godhet, rättfärdighet och sanning.

lördagen den 10:e mars 2012

Melodikrysset vecka 10 - 2012

God förmiddag alla ni som försöker lösa veckans melodikryss!

I dag sitter jag åter vid köksbordet i Rågsved. Vädret är gråmulet och trist, termometern visar 5 grader. På förmiddagen har jag hunnit arbeta några timmar medan jag lyssnat på "Ring så spelar vi". Direkt efter melodikrysset ska jag åka i väg till Järfälla kyrka för att leda två dopgudstjänster. I kväll blir det med största sannolikhet "Melodifestivalen".

I dag ser mina förslag till svar ut som följer:

V 8: Dagens kryss börjar med ABBA´s; "Ring, ring", i en instrumental version. Den var med i Melodifestivalen 1973. Förmodar att uppfinnaren som efterfrågas ska vara Alexander Graham Bell, för det var väl han som uppfann telefonen?

V 11: "First Aid Kit", som sjöng; "The lions roar", gick väl in på Svenstoppen för någon vecka sedan? Svensktoppen presenterar varje vecka en lista. Den som lyssnade på "mellansnacket" efter nyheterna fick reda på att de ligger på första plats på Svensktoppen.

L 2 och V 1: Det låter som om det är Brasse Brännström som sjunger, tillsammans med Eva Remaeus och Magnus Härenstam, ur tv-programmet; "Fem myror är fler än fyra elefanter". Vad kan visan ha hetat? G-visan?

V 6: Visst var det; "Lilla snigel, akta dig"!

L 13, V 7, L 3 och L 5: Återigen är Evert Taubes visa; "Maj på Malö", med i melodikrysset. Det måste vara 3:e eller 4:e gången på mindre än ett år. I visan ses hon ro.

V 14 och L 1: Vi fick höra Amanda Fondell, vinnare av Idol-2011, i en sång som heter; "All this way". Om jag minns rätt var det den så kallade vinnarlåten.

L 14: Även denna melodi har varit med flera gånger i melodikrysset. Det var: "Aj, aj, aj, det bultar och det bankar". Det var dansbandet; "Schytts", som gjorde den känd.

L 4: Signaturen är hämtad från; "Rapport".

V 9: Musiken som spelades är Povel Ramels; "Underbart är kort". Jag saknade Monica Z´s röst.

L 10: Anita Lindblom sjöng; "En liten stilla flirt". Den lanserades först av Tutta Rolf i filmen som hade samma namn.

V 13: Jag kände igen melodin direkt. Har hört den med Sune Magns i; "Söderkåkar". Tror att titeln är; "Någonting att äta, någonting att dricka". Efter att ha ätit och druckit, torde personerna vara mätta.

L 12: Dagens melodikryss avslutas med Anna Ternheim och; "Walking aimlessly".

I dag var det inte särskilt svårt. Har faktiskt inte behövt googla en enda gång, men behövde hjälp av min tonårsdotter på V 11.

Nu ska jag bege mig till arbetet. Jag svarar på eventuella kommentarer under eftermiddagen.

Jag önskar alla en riktigt trevlig helg.

torsdagen den 8:e mars 2012

Kyrkoherdens roll i församlingen

Det florerar ett påstående om att kyrkoherdar i stora församlingar inte har tid och ork att vara "riktiga" kyrkoherdar och präster. Skämtsamt säger man att de är mer VD än VDM (Det Gudomliga ordets tjänare). Om man upprepar något tillräckligt många gånger, och det förblir oemotsagt, då tenderar det att bli sant.

Jag vill med bestämdhet påstå att jag som kyrkoherde i en stor församling har både tid och ork att vara präst. Jag har lika många dop, vigslar och begravningar som övriga präster i församlingen och jag leder minst lika många helggudstjänster. Vad förväntas det mer av en "riktig" kyrkoherde?

I de bilder av kyrkoherdeskap som sprids, påstås att det är oerhört mycket administration i en stor församling. Det stämmer förvisso, men jag har också många medarbetare som sköter de uppgifterna. Jag har i många år varit kyrkoherde i en mindre församling och då hade jag betydligt mer administrativa uppgifter än jag har i dag.

Det jag avstår från i församlingsbyggandet, är att leda fasta grupper. Jag deltar gärna i verksamheterna men lämnar med varm och trygg hand, ansvaret för grupper till alla mina kompetenta och duktiga medarbetare. Min uppgift är att leda all verksamhet genom planering, samordning, genomförande och uppföljning. Det kan man göra utan att vara inne och rota i alla detaljer och vara med i all verksamhet.

Många tror att kyrkoherden är församlingens viktigaste person. Han eller hon ska synas och höras överallt och helst hela tiden. Det är inte min bild av en kyrkoherde. Jag är inte viktigare än någon annan medarbetare och jag behöver inte vara i centrum hela tiden. Den tid då övriga medarbetare leder fasta grupper, deltar jag i Kyrkoråd, Personalutskott, Ekonomiutskott, Kyrkogårdsutskott och Arbetsmiljökommitten.

Som församlingens andliga ledare, är det min uppgift att få mina medarbetare att bygga församling. Det gör jag genom att serva dem med beslut, direktiv, delegationer, riktlinjer och anvisningar. Tydligast syns dessa i församlingsinstruktionen, befattningsbeskrivningar, arbetsinstruktioner, policydokument, rutinbeskrivningar, handlingsplaner och budget.

Jag delegerar ansvar och befogenheter till mina medarbetare, som är rekryterade utifrån sin yrkeskompetens och sin personliga skicklighet. Mitt ansvar är att bygga församling med och genom mina duktiga medarbetare. Det fungerar inte om jag är inne och petar i detaljer och har ett behov av att lägga mig i allt. Vem vill ha en chef som inte litar på och har förtroende för medarbetarna och deras yrkesskicklighet?

Min viktigaste uppgift, som kyrkoherde, är att sköta och driva personalfrågor, samt att hålla blicken mot framtiden. Hur kommer det att vara om fem år? Vad krävs av oss då? Är det något vi måste förändra/förstärka/förbättra/utveckla? Vilka beslut krävs? Hur ska olika processer se ut, på vilket sätt och av vem ska de drivas?

En vanlig arbetsdag tillbringar jag inga långa stunder bakom skrivbordet. Som "det gudomliga ordets tjänare", i min tjänst som kyrkoherde, är jag först och främst kommunikatör. Jag kommunicerar via samtal med arbetsledare, medarbetare, frivilliga, förtroendevalda och församlingsbor. Samtalen sker i möten öga mot öga, via e-post, sammanträden, digitala media, arbetslagsmöten, besök i verksamheten och i telefon.

Men det är klart, någon "riktig" kyrkoherde som åker på hembesök, skriver församlingsbladet, leder alla gudstjänster och andakter, döper församlingens alla barn, konfirmerar alla 14-åringar, viger alla brudpar, begraver alla avlidna, deltar i alla verksamheter och är med vid varje trivselträff, det är jag inte.

tisdagen den 6:e mars 2012

Bråken i Svenska kyrkan del 3

Då jag fick och svarade på kommentarer och e-mail efter gårdagens blogginlägg, kom jag plötsligt på att det debattklimat som skapats i kölvattnet av identitetsdebatten i Svenska kyrkan, gjort mig rädd.

För första gången i mitt vuxna liv är jag rädd för att ta ställning och uttrycka mina åsikter och ståndpunkter. Att andra känner likadant blev tydligt för mig i går.

Det som gör mig rädd är att jag riskerar att kopplas samman med någon jag inte vill kopplas samman med, enbart på grund av att jag delar en åsikt med dem. Lika rädd är jag för att min tystnad innebär att alla sidor kan göra anspråk på min röst och mitt medhållande.

Om jag kritiserar någons åsikt är det stor risk att jag får ovänner, eller åtminstone motståndare, som jag inte vill ha. Det har blivit som Jesu ord om att "den som inte är med mig, den är emot mig". Hur lyckas någon/några att obemärkt lägga beslag på och göra anspråk på Sanningen?

Mest skrämmande är dock att jag kan bli anklagad för en ståndpunkt enbart för att jag känner eller är vän med någon som kan ha en klandervärd åsikt, i någons ögon. Det kanske räcker med att jag är vän med personen på Facebook? Eller att någon av mina vänner är det?

Situationen är skrämmande och obehaglig. Jag ser framför mig hur allt fler tystnar i debatten och att den överlämnas till de mest högljudda och dem med flest resurser i form av kontakter och nätverk. Samtidigt är det kanske strategin? Om alla andra är tysta, då framstår min åsikt som den enda och den Sanna.

Jag ber för att det ska bli ett "ordstillestånd", fram tills det att det skapats debattregler som alla är överens om. Jag ber också med William Penn's ord:

"Gud, hjälp oss att inte genast avvisa det som vi inte begriper.
Ge oss mod att möta det nya, tålamod att förstå det främmande
och visdom att ta emot det goda som kan finnas
där vi minst av allt väntat det".

"Hjälp oss att vörda all god vilja och ärlig strävan.
Och om vi avvisar en människas åsikter, bevara oss
då från att ta avstånd från hennes person".

En liten bönbok; bön 205

måndagen den 5:e mars 2012

Bråken i Svenska kyrkan del 2

Bråken i Svenska kyrkan har nått nya höjder, eller ska jag skriva nya djup? Varför inte kalla det ett nytt lågvattenmärke?

I debatten, som börjar likna ett krig med ord, kan man se olika sidor. Å ena sidan en tankesmedja, sponsarad av Svenska kyrkan och på den andra, en kristen blogg skriven av ett par präster. Genom debattartiklar och kommentarer är nu Kyrkans tidning också med i "kriget". På vilken sida är dock oklart, för det beror på vem som svarar. Förutom dessa verkar även en debatterande komminister, Humanisterna och kvälls och dagspressen vara med, i vart fall synes de vara indragna.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vem som är med vem och vem som är mot vem. I flera fall delar man åsikt men tycker olika i alla fall, eftersom man kommit fram till sin ståndpunkt på olika sätt och av olika skäl.

Vet vi vad det handlar om, egentligen?

Från början handlade det om kyrkans identitet, omskärelse av judiska pojkar och religionsdialog. Nu handlar det plötsligt om Sverigedemokrater, kvinnoprästmotståndare, kollekter, yttrandefrihet, invandrarfientlighet och högerextremism. En teologisk diskussion har blivit till en hård politisk debatt, där sakfrågan kommit i skymundan. Det handlar inte längre om vad som sägs eller skrivs, utan om vem som gör det.

I den hårt polemiserade debatten, eller i den hårda striden, står alla vi andra. Vi som inte vill välja sida och som inte, frivilligt eller ofrivilligt, vill stoppas in i ett teologiskt eller politiskt fack. Vad ska alla vi göra? Ska vi undvika debatten? Delta i den? Ta ställning för eller mot någon åsikt eller ståndpunkt? Kan vi det utan att riskera hamna i ett fack? Måste vi välja sida eller är det ok att skapa sig en egen uppfattning baserat på något från båda, eller alla sidor?

Jag har tidigare deklarerat att jag inte vill skriva mot någon eller något, utan jag vill skriva för. Nu kan jag inte skriva för någon part, det innebär ju att jag skriver mot någon annan - inte för att jag anser det, utan för att de debattregler som skapats säger det. Jag kan inte heller skriva vilka åsikter eller ståndpunkter jag har i sakfrågorna, åtminstone inte om de överensstämmer med någon annans, för då säger de skapade debattreglerna att jag tillhör deras sida.

Alla önskar en öppen och saklig debatt med högt i tak. En debatt där argument bryts mot argument i ömsesidig respekt. En debatt där saken står i centrum och inte personerna. En debatt där målet är att övertyga genom tydliga argument och inte genom hur högljudd man är eller hur många anhängare man har.

Jag tror faktiskt att man lyckats skapa raka motsatsen.

"Med undran och med löje ser världen hur hon slits,
av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred,
om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.

Psalm 57:3