torsdag 31 januari 2013

Gemenskap i tro eller åsikter?

Allt som oftast framförs det att vi kristna är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap. Jag har själv både sagt det och skrivet det många gånger. Den senaste tiden har jag fått anledning att fundera närmare kring påståendet.

En trosgemenskap innebär väl att man har gemensamma utgångspunkter från tron? Det vill säga att man delar grundläggande uppfattningar, erfarenheter, ståndpunkter och förhållningssätt utifrån bibeln, bekännelseskrifterna, traditionen och tolkningarna av desamma? Man behöver inte komma fram till samma slutsatser, samma fromhetsuttryck eller samma åsikter i varenda fråga, utan man delar samma fundament i tron.

Jag har trosgemenskap med mina vänner i Järfälla Kristna Råd. Vi tror alla på den treenige Guden, på att Jesus är Guds son och vägen, sanningen och livet och att Jesus är vår personliga frälsare. Vi kan be och fira gudstjänster tillsammans. Vi ber för varandra och vi har gemensam undervisning när vi kan, vi bedriver diakoni och mission tillsammans. Vi har ett gemensamt uppdrag i Guds rike.

Vi har inte samma bibelsyn, vi tolkar inte enligt samma metoder, vi har olika syn på dopet, sakramenten och ämbetet. Vi har inte samma syn på äktenskapet och vi förklarar inte rättfärdiggörelsen på exakt samma sätt. Vi har olika traditioner och olika fromhetsuttryck. Ändå har vi en trosgemenskap genom vårt gemensamma uppdrag och genom att vi delar samma fundament.

Hur är detta möjligt?

Jag tror att det är möjligt genom att vi har gjort och gör saker tillsammans. Vi har lärt känna varandra som medmänniskor och blivit varandras nästa. Vi har berättat om vår tro, våra tvivel och funderingar för varandra, utan att bli värderade och ifrågasatta. Vi har ställt nyfikna frågor till varandra och lyssnat på varandras svar. Vi har förklarat, samtalat och diskuterat vår tro med varandra, allt i ömsesidig respekt. Vi vet hur de andra resonerar och hur de kommit fram till sina svar, därför kan vi också respektera varandras olikheter.

Den här processen tar tid och vi har givit varandra och oss själva den tiden. Vi har "hållit ihop" under många år, och skyndat långsamt.

När jag följer den kyrkliga och teologiska debatten på nätet, så ser jag inte riktigt att man ger varandra tid och utrymme. Man ställer många frågor, men man lyssnar inte särskilt noggrant på andras svar. Kanske är det därför, det för mig, alltmer framgår att det man kallar trosgemenskap, egentligen är olika åsiktsgemenskaper? Man delar åsikter om bibeln, om tron, om teologin, och så vidare, men delar man fundament?

söndag 27 januari 2013

Spam i kommentarerna

De senaste dagarna har min blogg drabbats av så kallad spam bland kommentarerna. Det är långa kommentarer som oftast kommer nattetid. De flesta av dem lyckas bloggens spamfilter sortera bort, men en del måste jag ta bort själv. Detta innebär att en och annan kommentar som inte är spam, kan ha tagits bort av mig eller bloggens filter, av misstag. Om du saknar någon kommentar du skrivet så får du gärna skriva den igen. Förhoppningsvis har jag nu lärt mig att sortera bland kommentarerna så att det endast är spam som raderas.

lördag 26 januari 2013

Melodikrysset vecka 4 - 2013

God förmiddag alla melodikryssvänner!

Efter en ovanligt lång sovmorgon sitter jag framför datorn, med en kopp kaffe, för att försöka lösa veckans melodikryss.

Köldknäppen som "drabbade" Stockholm i veckan, dröjer sig kvar. Vi har idag minus 6 grader, ett tjockt molntäcke och snön faller sakta ned. Träden är härligt snövita och frostbitna.

Idag ser mitt förslag till lösning ut så här:

V 13: Idag börjar Eldeman med Peps Persson och; "Inga vargar jagar mig".

L 13: Jag tror att musiken är komponerad av Peter Tjajkovskij. Kommer dock inte på titeln. Av kommentarerna får jag veta att musiken heter; "Blommornas vals" och är hämtad ur "Nötknäpparen".

L 1: Visst är det; "Bo Kaspers orkester", med; "Världens ände"?

L 11: Vi fick lyssna till en instrumental version av; "När vi rör varann", som Susanne Alvengren gjorde känd. På engelska hette den; "Sometimes when we touch".

V 10 och L 7: Det var Ernst Rolf, som sjöng en sång, som jag tror heter; "Min kärlekssång".

V 9 och L 12: Musiken är hämtad från den senaste James Bond filmen; "Skyfall". Det var tredje gången Daniel Craig spelade huvudrollen som agent 007. Så jag skriver tre på L 12.

V 6: "Werner och Werner" är kockar. De spelades av Sven Melander och Åke Cato.

L 4 och V 1: Jag tror att sångerskan heter Anna Bergendahl, men jag har ingen aning om vad sången heter. Kan den heta; "Rolling dice"?

L 2: Kan det vara Ricky Bruch som sjunger; "Mig fångar ingen brud"? Jag tycker att hans skånska bryter fram emellanåt.

L 3: Vi fick höra en finsk version av; "Jag vill vara din Margareta".

V 8: Är det Nisse Landgren som sjunger; "Macken"?

L 14: Per Gessle sjöng och spelade i; "Kung av sand".

L 5: Vi går i mål med; "I mina skor", med; "Lasse Stefanz orkester".

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt. Jag tackar för hjälpen med titeln till Peter Tjajkovskij vackra musik. Jag önskar er alla en riktigt trevlig helg.

PS! Jag ber om ursäkt i fall någons kommentar inte har kommit med. Då jag går igenom kommentarerna innan jag publicerar dem, kan någon kommentar ha raderats av misstag, eftersom jag ännu inte är så fingerfärdig med iPaden. Du är välkommen att skriva en ny kommentar, så publicerar jag den via datorn i stället. DS!

tisdag 22 januari 2013

Kyrklig debatt

Det är många bloggare som skriver om den så kallade kyrkliga debatten. Vad jag än skriver, så är det sannolikt inget, som ingen annan redan skrivet eller påtalat. I debatten lyfter man i huvudsak fram hur man bemöter varandra och hur man skriver om varandra eller tillskriver varandra åsikter, motiv och ståndpunkter som sällan eller aldrig har framförts. Det är anklagelser och beskyllningar.

Den "officiella debatten", som sker på nättidningar och bloggar (företrädesvis skrivna av kyrkligt anställda) kan lätt framstå som en fråga om vett och etikett. Något som kan "rättas till" med samtal och regler som alla ställer upp på. Jag anser att det är en kraftig förenkling av förhållandet.

Tonläget och agerandet i den kyrkliga debatten är i mina ögon en andlig fråga och det handlar om värderingar byggda på teologiska ställningstagande. Låt oss vara öppna för detta och inte göra det till en beteendefråga. Jag tycker mig se att det är olika teologiska "läger" eller "skolor". Varför inte diskutera teologi i stället? Hur har ni kommit fram till den ståndpunkten? Var har ni stöd i bibeln? Vad säger våra bekännelseskrifter?

I brist på moral blir man lätt moralistisk och i brist på etik lyfter man gärna fram vett och etikett. Visst är det viktigt, men i mina ögon blir det något av en kvasidebatt, när de egentliga frågorna handlar kyrkosyn, församlingssyn, människosyn, bibelsyn, bibeltolkning, syn på tradition, Gudsbild, syn på kyrkans uppdrag, missionsbefallningen, syn på gudstjänstens betydelse och funktion, syn på diakoni, syn på synd och skuld, nåd och förlåtelse, sanningsanspråk, förhållande och relation till andra religioner, och så vidare. Går det att hantera teologiska och andliga frågor med vett och etikett?

Jag hoppas och tror att det ska gå att skapa ett samtalsklimat och en atmosfär där alla vågar uttrycka sin åsikt och sin syn på saken. Jag tror också att det går att finna ömsesidig respekt, där det inte är så viktigt att ha "rätt", att man är beredd att ta till vilka medel som helst för att uppnå det.

För att det ska bli så, då behöver vi inte moralisera eller mer vett och etikett. Vi behöver ett förhållningssätt till varandra. Oavsett om vi skriver bloggar, kommenterar bloggar, skriver på Facebook, skriver brev till varandra eller träffas "öga mot öga".

Det förhållningssätt (värderingar till följd av den teologi, jag omfattar) som jag kommit fram till och som jag vill bidra med är:
- Att följa den gyllene regeln.
- Att be även för den som inte delar mina åsikter.
- Att påtala brister/luckor i andras resonemang, slutsatser eller sätt att argumentera.
- Att påtala då någon uppträder på ett icke-respektfullt sätt, i stället för att försöka ge igen.
- Att försöka skilja på sak/innehåll och person.
- Att stå för min åsikt, utan att tro att jag vet allt, och alltid har rätt.
- Att inte tillskriva någon ett motiv som de inte uttalat.
- Att försöka tolka till det bästa och fråga om det är något jag inte förstår eller som jag tycker är oklart eller otydligt.
- Att inte upplåta min blogg till samtal och diskussioner som jag inte hade accepterat i mitt vardagsrum.

lördag 19 januari 2013

Melodikrysset vecka 3 - 2013

God förmiddag alla melodikryssvänner!

Så är det äntligen lördag och dags för en av veckans höjdpunkter. Morgonen har jag ägnat åt att lyssna på "Ring så spelar vi". Vi har ett fantastiskt vinterväder här i Stockholm. Det är snövitt överallt, solen skiner och temperaturen är nere på minus 17 grader.

Eftersom det förra lördagen skrevs en del otrevliga kommentarer återgår jag till att förhandsgranska kommentarerna innan jag publicerar dem. Ska försöka hantera både datorn och iPaden samtidigt så att det inte ska bli alltför lång fördröjning på kommentarerna. Precis som förra lördagen kommer jag inte att besvara alla kommentarer, utan fokuserar på dem som innehåller frågor, hälsningar, personliga meddelande och dylikt. Att jag håller med om någons förslag till svar, framgår ju av mitt blogginlägg.

Idag ser mitt förslag till svar på Eldemans frågor ut så här:

L 1: Eldeman börjar veckans melodikryss med en visa jag aldrig tidigare har hört. Att den kvinnliga artisten är Lill Lindfors, det är jag ganska övertygad om, men vad sången har för titel och vem den manliga artisten är, det går jag bet på. Eldeman hjälpte oss med titeln; "Gör mig lite levande igen". Han sa också att det var Jaques Werup som var den manliga sångaren.

V 7: Den dans jag förknippar med musiken är flamenco.

L 4: Vi fick lyssna till; "Maxwell´s silver hammer", med; "The Beatles". Jag uppfattade inte riktigt frågan, men tror att det är Ringo Starr, som efterfrågas.

V 6: Jag känner inte igen musiken. Kan det ha varit; "Någonting att äta, någonting att dricka", ur; "Söderkåkar". Jag är helt fel ute. Har fått förslag att sången heter; "Det sjunger någonting inom mig". Tack Pia! En av Tutta Rolfs schlagerdängor. Tror att den var med i filmen; "Under falsk flagg".

V 1 och L 2: Det är Olle Ljungström som sjunger Magnus Ugglas; "Johnny the rocker", ur tv-programmet; "Så mycket bättre".

L 11, V 12 och L 5: Vi fick lyssna till en instrumental version av; "All of me".

L 3: Jag tror att revyartisten som sjunger är Gunwer Bergkvist. Jag har hört sången hundratals gånger men kommer inte på titeln. "Babysitting boogie", är titeln enligt Eldeman.

V 14: Kim Larsen är en av mina absoluta favoriter. Jag har det mesta av honom på CD. Här sjöng han; "De smukke unge mennesker".

L 12: Musiken måste ha varit; "Vi bygger oss en båt". Jag tror att det var Björn Skifs som lanserade den.

V 10 och L 8: Det var; "The Real Group", som sjöng; "Jungfrun går i ringen".

L 13: Eldeman spelade en instrumental version av Irving Berlins; "Putting on the Ritz".

V 13: Thomas Eriksson har artistnamnet; "Orup". Här sjöng han sin fina; "Inte mycket jag behöver".

V 9: Vi går i mål med, en instrumental version av; "Jag är lapp och jag har mina renar". Jag har också hört en version av Ted Gärdestad där han sjöng; "Jag är Ted och jag har mina bröder". Undrar om inte den korrekta titeln egentligen är; "Vid foten av fjället". Jag är helt ute i det blå. Det var första ordet i titeln som efterfrågades. Var det en upphottad version av "Är du kär i mig ännu Klas-Göran"? Och jag som satt och sjöng med. Å andra sidan är det inte första gången jag lyckas sjunga en text till fel melodi. Jag har sjungit "Det är en ros utsprungen", med melodin till; "Bered en väg för Herran". Alla i kapellet märkte det utom jag. Vi snabbgenomgången hörde jag direkt att det var; "Är du kär i mig ännu Klas-Göran".

Förutom min "förmåga" att pressa in en text, i fel melodi, så hade jag bara problem med en fråga. Jag tackar för hjälpen med; "Jag sjunger någonting inom mig", den hade jag aldrig klarat. Tack Pia!

Jag önskar er alla en fortsatt trevlig helg!

PS! Tydligen lyckades jag att radera flera svar. Har återskapat dem ur minnet. Hoppas att alla mina förslag till svar, nu finns med. Tack för påpekandet. Det var inte lätt att hantera såväl datorn som iPaden. DS!

torsdag 17 januari 2013

Same - same, but different?

Jag funderar över när, om någonsin, målet helgar medlen.

Det är inte ovanligt att någon som drivs av en idé anser att just deras idé är så rätt och viktig att de kan ta till vilka medel som helst för att driva igenom det de tror på. Som ett led i att sprida och rättfärdiga sin egen idé, då krävs det en motsatt idé för att bevisa att den egna idéen är bättre och mer rätt.

Det ingår i taktiken att svartmåla meningsmotståndarnas idé genom att förkasta deras metoder. Det bygger på ett logiskt resonemang om att efter en idé så följer en metod för att genomföra den. Eftersom metoden är oetisk så kan man dra slutsatsen, att idéen är orättfärdig och fel.

Hur blir det då när man använder exakt samma metod för att genomföra och driva sin egen idé?
Kan man skilja på idé och metod när det gäller andra, men inte sig själv?
Blir man inte det man kritiserar andra för, om man använder samma metoder?

De flesta av oss bär med sig barndomsminnen som vi inte tycker om. Det kan vara bestraffningar, våld, övergrepp och kränkningar. Kort sagt saker som gjort oss till ett objekt i andra människors ögon. Vill vi då objektifiera andra i vårt vuxna liv? Kan man hindra våld med våld? Kränkningar med kränkningar? Hot med hot? Mobbning med mobbning? Exkludering med exkludering?

När jag arbetade i det militära då hade jag en liten skrivbok, i vilken jag skrev ner allt det som jag inte tyckte om att mina chefer gjorde. Jag sa till mig själv; "Så ska jag aldrig göra mot mina soldater". Oftast lyckades jag, men inte alltid. Det är så lätt att dras in i en jargong och en attityd, som egentligen inte bygger på ens egna värderingar, utan som bygger på att få tillhöra en gemenskap. Jag följer andras värderingar för att inte hamna utanför.

Jag tror att det är lätt till att man "kränker" sin egen integritet och att man gör sig själv till ett objekt, om man drivs av en idé som aldrig ifrågasätts eller kritiseras. Om man befinner sig i ett sammanhang där man aldrig problematiserar metoder eller frågar om det går att göra på ett annat sätt. Vanligast händer detta i totalitära system som drivs av den "rätta idéen", som aldrig får ifrågasättas eller diskuteras. I sammanslutningar där det endast finns ett sätt att tänka, ett rätt svar, en rätt åsikt, en rätt metod och ett enda förhållningssätt.

Jag är glad att jag är "uppfostrad" i ett samhälle, som gjort mig myndig att tänka själv, gett mig rätten att ifrågasätta och kritisera, och tillåter olika ståndpunkter och åsikter.

tisdag 15 januari 2013

Skjut inte pianisten

Jag tror inte att jag är ensam om att ha varit "budbärare" i livet. Genom "yttre tryck" eller "inre tvång" levererar man ett budskap till någon. Det är inte alls säkert att man håller med om budskapet eller står bakom budskapet. Det är inte heller ovanligt att man har en annan bild av mottagaren, än avsändaren. Jag har även omedvetet varit budbärare och ett verktyg åt någon annan.

Vanligt är också att mottagaren av budskapet, "skjuter budbäraren". Det vill säga att man blir arg på budbäraren i stället för på avsändaren. Lika vanligt är det att man blir så arg på budskapet att både budbäraren och avsändaren får en "släng med sleven". Blir man tillräckligt arg och besviken, så tar man inte åt sig av budskapets innehåll utan förnekar eller förkastar det. Blir man lite mindre arg, då kanske man försvarar sig eller börjar förklara. Ytterst sällan tar man åt sig budskapet och försöker förstå det.

Trots att jag själv varit budbärare, inte minst som förtroendeman, som mellanchef eller som högsta chef, så tycker jag inte om "budbärarsystemet". Jag tycker bäst om att få budskapet direkt från avsändaren. Därmed inte sagt att jag aldrig hamnar i försvarsställning när jag får budskapet direkt. Jag kan förneka, förkasta, försvara eller förklara mig. Men jag har en ärlig vilja att förstå budskapet.

Ibland är det nödvändigt med budbärare, det går inte mentalt, fysiskt eller hierarkiskt för avsändaren att framföra budskapet direkt till mottagaren. I de situationerna är det extra viktigt att inte, som mottagare, reagera så att man "skjuter budbäraren". Även om det är svårt så måste man som mottagare undra om det är legitimt med en budbärare och ställa sig frågor som;
- "Varför får jag budskapet via en budbärare?"
- "Beror det på min position, min makt, eller min karaktär?"
- "Vet budbäraren om att han/hon är budbärare?"
- "Vem är avsändaren? Har han/hon godtagbara skäl att använda budbärare?"
- "Vad kan jag göra för att underlätta och uppmuntra att budskapen går direkt till mig och inte via en budbärare?"

Den dimension i "budbärarsystemet" som jag tycker minst om, är att det finns människor som använder andra som budbärare för att slippa obehaget själv. De utnyttjar budbäraren och står helt "oskyldigt" vid sidan av. De hoppas slippa ta ansvar att vara avsändare och de vill inte stå för budskapet. Inte sällan är budbäraren omedveten om att han/hon är budbärare.

En av mina medarbetare gav mig en fördjupad förståelse av begreppet "skjut inte budbäraren".

När jag uppfattar att budbäraren har legitima skäl att vara budbärare och inte gör det för egen vinnings skull, då tänker jag; "Skjut inte pianisten, för att du inte tycker om musikstycket".

lördag 12 januari 2013

Fundamentalism

Det är många människor som tror att fundamentalism endast förekommer i religiösa grupper. Men sanningen är att fundamentalism förekommer i alla olika grupper, organisationer, system och sammanhang. Det finns fundamentalism bland kristna, muslimer, judar och andra religiösa samfund. Det florerar fundamentalism inom Försvarsmakten, Polisen, Rättsväsendet, Socialtjänsten, Skolan, Sjukvården och andra statliga, landstingsstyrda och kommunala instanser. Det finns fundamentalism i föreningar, allt från politiska partier, idéburna och ideologiska sammanslutningar till bostadsrättsföreningar.

Det som kännetecknar fundamentalism är ett auktoritärt förhållningssätt till en person, en skrift, en idé eller en sammansättning av regler och normer, oavsett om de är skriftliga eller muntliga, uttalade eller outtalade. Allt "tolkas" bokstavligen och inget får eller ska ifrågasättas, det finns ett tydligt rätt och ett tydligt fel. Medlemmarna förväntas endast att jämföra med auktoriteten och avgöra om det är rätt eller fel. Det finns inga men, och man skiljer inte på sak och person.

I den svart-vita värld, som en fundamentalist lever i, finns inga behov av egen analys, egen bedömning, eller ett eget ställningstagande. Allt du behöver göra är att jämföra med "det som gäller" och avgöra om det är rätt eller fel. Det finns inga förmildrande omständigheter eller något annat, som man behöver bry sig om eller lägga ner tid eller energi på. Allt är väldigt enkelt och bygger på en logisk konsekvens; "Om - alltså". "Du har... - alltså...". "Det är så... - alltså...". "Eftersom... - blir det alltså...".

En fundamentalistisk värld är enkel och trygg. Den ställer inga andra krav, än en obrottslig lojalitet. Du behöver inte tänka, tycka, känna, analysera eller reflektera. Du är antingen med, eller så är du emot. Du är antingen rätt, eller så är du fel. Du har antingen rätt, eller så har du fel. Du behöver aldrig motivera dina val utifrån ett eget ställningstagande eller ett eget resonemang, därför är du inte heller fullt ut ansvarig. Du kan alltid svara; "Jag följde bara...".

För mig är fundamentalism obehaglig, oavsett om den framträder i en religiös kontext, inom politiken eller politiska parti, inom rättsväsendet, i Försvarsmakten eller inom Polisen, i Skolan, inom en idéburen organisation eller i vår bostadsrättsförening. Förutom att den förminskar människan och vår människosyn, så tar den bort det personliga och enskilda ansvaret; att i varje given situation göra en egen bedömning och analys. Den gör att jag kan skylla ifrån mig mitt förhållningssätt, mina val och mitt ställningstagande. Fundamentalism fungerar bara om människan är osäker, otrygg och rädd. Är människan inte det, då bidrar fundamentalism till att skapa den rädda, osäkra och otrygga människan, som endast kan finna mod, säkerhet och trygghet i auktoriteten.

Jag vill aldrig stå inför någon domstol - gudomlig eller världslig - och svara; "Jag lydde bara order/regler/anvisningar/stadgar".

Melodikrysset vecka 2 - 2013

God förmiddag alla melodikryssvänner!

Så är det äntligen lördag igen. Efter en intensiv arbetsvecka har jag ägnat morgonen åt att titta på de avsnitt av "Hitlers tid", som jag missat under veckan.

Vädret i Stockholm har återgått från vår till vinter. Marken har blivit lite vitare än förra lördagen och temperaturen är nere på minus 5 grader. Nu är jag beredd att ge mig i kast med veckans melodikryss. Jag sitter framför datorn och kaffekoppen är påfylld.

Så här ser mina förslag till svar ut i dag:

V 9: Eldeman börjar dagens melodikryss med; "Monday morning", som på svenska lanserades av Cornelis Vreeswijk och fick titeln; "Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind". Den svenska texten skrevs av Cornelis.

L 10: Vi fick lyssna till en instrumental version av Roger Pontares; "Vindarna viskar mitt namn", som han tävlade och vann med i melodifestivalen år 2000.

V 12: Musiken är hämtad från operan; "Carmen", komponerad av Bizet och jag tror att stycket heter; "Toreador". Av en kommentar får jag veta att stycket har titeln; "Habanera", men också att den har titeln; "Toreadorarian". På google får jag fram att den på engelska heter; "The toreador song".

L 1: Till att börja med låter det som musiken ur filmen; "Hajen", men det är inte från den. Det måste vara något ur en av Hitchcock´s filmer. Är det någon som vet ur vilken film, musiken är hämtad? Jag har fått förslag på att musiken är hämtad från; "North by northwest", och; "Fåglarna". Jag får återkomma om jag hittar svaret.

V 1, V 6 och L 2: Monica Zetterlund sjöng; "Oh, ni fantastiska män", ur filmen; "Konsten att angöra en brygga". Den är skapad av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. I filmen seglar man.

L 7: "Hard rock hallelujah", med gruppen; "Lordi", vann ESC 2006. De kommer från Finland.

V 7: I "Vi är musikanter" sjunger man; "Vi kan spela fiolio lej,vi kan spela basfiol och flöjt".

L 4: När man köper en varm korv, då brukar det ingå ett bröd. Vi fick lyssna till en norsk version av Owe Thörnqvists; "Varm korv boogie".

L 5: Eldeman spelade en instrumental version av; "Butterfly".

V 4: Vi fick lyssna till en svensk version av; "Boomtown Rats", populära sång; "I don´t like mondays", som handlar om hur en flicka sköt en massa skolbarn. Den karismatiska ledaren i gruppen var den numera adlade Bob Geldof.

L 11: Som vanligt har jag svårt att skilja på; "Sven-Ingvars" och "Sten och Stanley". Här sjöng någon av dem; "I washed my hands in muddy waters". Jag chansar på att det var; "Sten och Stanley", som sjöng.

V 8 och L 3: Det tog en lång stund innan jag hörde att det var; "Vill ni se en stjärna", ändå var den med i; "På spåret", i går kväll.

V 13: Vi går i mål med; "In the club", framförd av Danny Saucedo i melodifestivalen 2011.

Inte heller dagens melodikryss var så särskilt svårt. Tur att Eldeman gav ledtrådar till L 5, annars hade jag nog inte kommit ihåg "Butterfly".

Jag tackar alla för i dag och önskar er alla en riktigt trevlig helg!

PS! Jag kommer från och med idag endast svara på kommentarer som innehåller, frågor, hälsningar, personliga meddelande och dylikt. Att jag håller med om ett svar, framgår ju av denna sida. DS!

torsdag 10 januari 2013

Mod, rädsla och feghet

Om jag ska beskriva mig själv, då skulle jag nog säga att jag är modig och orädd. Jag vågar saker som många andra inte skulle våga och jag är inte rädd i situationer där andra kanske skulle vara rädda. Men jag är feg och det skäms jag över. Hur kan det hänga ihop? Kan en människa vara både modig, rädd och feg?

När jag definierar mod, då säger jag ofta; det är endast den som är rädd, som behöver vara modig. Är du inte rädd, då behöver du inte heller vara modig. När jag blir rädd, då blir jag ännu mer övertygad och jag vägrar låta min rädsla styra mig. Desto mer rädd jag är, desto mer övertygad och bestämd blir jag. Om någon försöker skrämma mig och göra mig rädd, då kan jag gå så långt att jag blir dumdristig för att övervinna min rädsla. Så modig, det är jag, i alla fall enligt min egen beskrivning. Det är min rädsla som gör mig modig.

Det är inte ofta jag blir rädd och det är inte mycket som skrämmer mig, alltså är jag inte modig särskilt ofta. Då jag blir rädd, väcks någon form av ilska i mig, som tvingar mig att möta det jag är rädd för. Det är som om, jag måste "bekämpa" rädslan och grunden för min rädsla. Innan jag vågade erkänna för mig själv att jag ibland blir rädd, då var jag mycket mer räddhågsen, än jag är idag och jag var aldrig modig.

Den senaste tiden, har jag konstaterat att jag förutom rädsla och mod, besitter ett stort mått av feghet. Det är inte rädsla som gör mig feg, utan det är tankar, beräkningar, bedömningar, bekvämlighet och en analys. Då min feghet visar sig, är det inte en känsla som styr mig, utan det är en logisk och beräknande tanke, byggd på slutsatser av en analytisk bedömning av konsekvenserna. Vilka fördelar och nackdelar finns av mitt agerande? Vem blir arg? Vilka kommer att tycka illa om mig? Vem drabbas? Blir någon sårad? Kommer jag att göra någon illa? 

Feghet är i mina ögon inte en genuin rädsla, det är en tänkt och inbillad rädsla. Det är tanken som styr mig och inte mina känslor. Fegheten skrämmer mig genom tanken, men den gör mig inte tillräckligt rädd för att vara modig.

Jag önskar att jag skulle bli kvitt min feghet så att jag alltid skulle stå upp för mina värderingar. Att jag i alla sammanhang skulle säga vad jag tycker och tänker. Att jag skulle vara mer ärlig i mina åsikter och ståndpunkter, utan att låta mina analytiska slutsatser kring konsekvenserna, styra mitt val i vad jag säger, skriver eller gör. Nu menar jag inte att jag vill vara en buffel, som kastar "sanningar" till höger och vänster, men jag önskar att jag skulle stå upp för min övertygelse tydligare, då det inte skadar  eller gör någon annan illa.

För att inte berömma mig av mitt mod som egentligen bygger på rädsla, och för att minska min feghet, som är en konsekvens av mina tankar, ber jag denna bön. Efter "Vår Fader", är det den bön jag bett flest gånger i mitt liv.

"O Jesus, du som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, hör min bön. 
Befria mig från begäret att bli uppskattad och hedrad, 
från begäret att vara eftersökt. 
Befria mig, o Jesus från ängslan att bli försmådd och förtalad, 
från ängslan att bli försummad. 
Befria mig, o Jesus från ängslan för att bli förlöjligad och sårad, 
från ängslan att bli misstänkliggjord. 
När andra har framgång och får beröm, 
när andra blir älskade, 
giv mig nåden att kunna tacka dig, o Jesus".
Amen!

måndag 7 januari 2013

Guds härlighet i Kristus

Hur får vi kunskap om Gud? De flesta människor har en uppfattning om Gud, antingen tror man att Gud finns eller så håller man det för osannolikt. De som tror på Gud vet oftast var och när de började tro. Inte sällan är tron förknippad med den plats där man upptäckte Gud eller där Gud gav sig till känna för mig. Har du någon eller några sådana platser?

Kanske är din plats förlagd någonstans i naturen, en plats som är speciell för dig? Kanske upptäckte du Gud i barnens eller barnbarnens skratt och lek. Kanske gav Gud sig tillkänna i ditt livs kärlek? Kanske uppenbarade sig Gud för dig i en fritidsaktivitet eller i segelbåten? På de platserna eller i de mötena får vi vetskap om att Gud finns och vi känner ett välbefinnande och känner oss tillfreds. När vi behöver det så återvänder vi till platsen eller mötet för att fylla på vårt behov av Gudsnärvaro.

På teologiskt språk så kallas det för den allmänna uppenbarelsen. Alla kan oberoende religion, kultur, ålder eller kön förnimma Guds närvaro i det som alla har tillgång till. De tre vise männen fick också ta del av den allmänna uppenbarelsen, till att börja med. Baltzar, Melker och Kaspar kunde i det stjärntecken som motsvarade landet Israel se en ny stjärna. De kunde också se var i stjärntecknet den nya stjärnan tänts och på det sättet läsa ut att stjärnans plats i stjärntecknet motsvarade Betlehems plats i Israel.

Men de tre vise männen fick även ta del av det som vi i det teologiska språket kallar den särskilda uppenbarelsen. I den särskilda uppenbarelsen får vi kunskap om Gud genom inkarnationen, Gud blir människa i Jesus Kristus. Gud uppenbarar sig på ett särskilt sätt i Jesus Kristus. Vi kan ta del av den uppenbarelsen genom att läsa om Jesus i bibeln. När vi läst berättelserna om Jesus kan vi möta honom på många olika sätt, i vår vardag. I oss själva, i våra medmänniskor, i gudstjänster, bibelord, böner, nattvarden, musik och psalmsång, för att nämna några sätt.

Att förnimma Gud i naturen eller i livssituationer ger oss en kunskap om att Gud finns, men det ger oss ingen kunskap om vem eller hurdan Gud är. Det gör Jesus. I hans liv och gärningar får jag inte bara kunskap om och erfarenhet av Guds existens, jag får lära känna Gud, inte till fullo och helt, men jag får en tydligare bild av honom eller henne. Då Jesus blivit en del av mig och mitt liv, då lär jag känna Gud. Desto mer plats Jesus tar i mitt liv, desto mer lär jag känna Gud. För att Jesus ska få plats i mig, då behöver jag lämna ifrån mig det som fyller mig. Det är inte guld, rökelse och myrra utan min självupptagenhet, min självgodhet och mitt självbegär.

Att möta Jesus påverkar mig. Efter att ha fått ta del av den särskilda uppenbarelsen i Jesus, är jag inte längre den samma. Mitt liv kommer att förändras och mitt liv kommer att te sig annorlunda och ta nya vägar. I evangelietexten läser vi att Baltzar, Melkier och Kasper i en dröm blev tillsagda att inte återvända till Herodes utan att de tog en annan väg hem till sitt land. Rent logiskt borde de tre vise männen ha återvänt till Herodes. Där fanns makten och möjligheterna till framgång. Hos Herodes fanns det säkert en belöning för deras långa resa och i maktens boningar borde de tre ha känt sig hemma. Men de tog en annan väg, efter att de sett Guds härlighet i Jesus Kristus.

Det finns även en annan väg för oss. En väg som inte är kantad av guld och gröna skogar, en väg som inte är omgiven av rosor, utan som är krönt av en törnekrona. Vi kallar den helgelsens väg eller korsets väg. För de flesta är det en annan väg än den, man hade tänkt eller önskat sig. Det flesta är inte villiga att gå den. Det är inte någon enkel eller behaglig väg, det är inte en väg där du får makt, ära, framgång och rikedomar. Det är inte någon väg som innehåller guld, rökelse eller myrra. Vägen är omöjlig att gå på egen hand. Vi behöver hjälp av såväl den treenige Guden – Skaparen, Frälsaren och den helige Anden – som av våra bröder och systrar i och utanför kyrkan. Vårt hemland är himlen och vägen dit är den väg Jesus gick – korsets, lidandets och tjänandets väg.

Till vår hjälp på vandringen har vi fått både karta och kompass. Vi har Jesus dubbla kärleksbud – du älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, hela din själ, all din kraft och hela ditt förstånd och din nästa såsom dig själv. Den gyllene regeln – allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Och förlåtelsen – förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Vi har ett särskilt ansvar för de mest utsatta, de Jesus kallar ”min minsta bröder och systrar”. Till färdkost har vi fått nattvarden.

Jag vet att det låter som en jobbig väg och att alla andra vägar verkar bättre och mer lättframkomliga. Men den väg som Gud erbjuder oss är också livets väg. Den väg Jesus gått är också vår väg, mot det eviga livet. Den innehåller samma saker som övriga vägar, men den innehåller också något mer. Den är fylld av tro, kärlek och hopp. Den innehåller frid och en mycket större tillfredsställelse och ett djupare välbefinnande än någon annan väg. Den innehåller glädje som är mycket större än den tillfälliga glädje vi kan uppleva på de vägar som försöker tillfredsställa vårt jag. Det är en väg där våra liv blir fyllda av kärlek, respekt och förlåtelse.

Nu tycker säkert någon att det låter väldigt kravfyllt. Men den stora skillnaden mellan helgelsens väg och andra vägar, är det vi kallar nåd. Kravet är inte att vi lyckas i varje ögonblick och att alla ska prestera lika mycket. Förväntan är inte att vi ska vara perfekta eller omänskliga, tvärtom ska vi sträva efter att bli allt mer mänskliga, vilket samtidigt innebär att vi inte är perfekta. Vi ska var och en efter den förmåga vi fått, göra vårt bästa. Vid de tillfällen då vi misslyckas eller går vilse, så är Jesus själv med oss. Han förlåter oss, upprättar oss och hjälper oss vidare på livets väg.

lördag 5 januari 2013

Gud möter ...

De senaste dagarna har jag med stort intresse följt diskussionen på en kyrklig blogg kring temat; "Gud möter från framtiden".

Det är vackra och trösterika ord, men är de "sanna"? Finns det belägg för påståendet och i så fall var? Vilken teologi är det som ligger bakom påståendet? Vilka konsekvenser får påståendet för vår bild av Gud? Vilka blir konsekvenserna för mig som kristen?

Tyvärr har inga av dessa frågor fått något svar från avsändaren av påståendet, det vill säga bloggskribenten. Trots åtskilliga frågor från läsarna i kommentarerna, har inte en enda fråga fått svar och inte ett enda förtydligande av påstående skrivits. Det finns ingen bakgrund, ingen fördjupning, inget stöd för påståendet och inga teologiska resonemang. I stället skrivs ett nytt blogginlägg där det ännu en gång slås fast att "Gud möter från framtiden".

Att Gud verkat i historien, att Gud verkar i nutiden och att Gud kommer att verka i framtiden är väl något alla religiösa människor tror på. Att Gud varit med oss i historien finns det belägg för i bibeln, teologisk litteratur, skönlitteratur mm. Att Gud är med oss i nutiden finns det vittnesmål om i böcker, psalmer, musik, film mm. Att Gud ska vara med oss i framtiden är en del av vårt kristna hopp, det finns såväl bibliska löften, Jesus eget löfte och visioner kring detta. Men påståendet att "Gud möter från framtiden", är för mig obegripligt.

Att Gud möter oss i framtiden och att Gud möter framtiden med oss, det är jag övertygad om, det framgår av bibelns löfte, "jag är med er alla dagar till tidens slut". Att Gud alltid möter oss framifrån, det är jag också övertygad om. Detta finns det såväl belägg för, som vittnesbörd om, i bibeln.

Att "Gud möter från framtiden" skulle jag hemskt gärna vilja veta mer om. Finns Gud i framtiden redan? Blir inte det en väldigt cynisk, beräknande, okänslig och manipulerande Gud? Det finns fortfarande många frågor som är obesvarade och som behöver tydliga svar, innan jag kan skriva under påståendet att "Gud möter från framtiden".

För det är väl inte så att det är fina och trösterika ord, som är just fina och trösterika, men utan innehåll eller mening?

Melodikrysset vecka 1 - 2013

God förmiddag alla melodikryssvänner!

Då var det dags för årets första melodikryss. Det ska bli spännande att höra vad det kommer att innehålla. I dag har jag ägnat morgonen åt att lyssna på; "Ring så spelar vi", och till att läsa igenom alla de bloggar jag följer.

Vädret i Stockholm har övergått till frost efter en dryg veckas töväder. Förvisso är det inte jättekallt, men snösmältningen har bromsats upp av några få minusgrader. Det mesta av den vackra vita snön är borta. Kvar är smutsiga högar som är gråsvarta till färgen. Träden utanför är åter snöfria och jag hör fågelkvitter. Det känns som om våren redan är här.

I dag ser mitt förslag till lösning ut som följer:

L 2: Lennart Palm får äran att inleda årets första fråga. Han spelar Gösta Linderholms; "Rulla in en boll och låt den rulla", på sin partyorgel.

V 12 och L 3: Det är Sylvia Vrethammar som sjunger; "Oh boy", den är skriven och lanserad av Miss Li. Versionen är hämtad från det populära tv-programmet; "Så mycket bättre", som jag med glädje följt. Miss Li, Linda Carlsson, var tillsammans med Magnus Uggla säsongens bästa artist.

L 14: I barnvisan; "Tänk om jag hade en liten apa", sjunger man om just en apa.

L 10 och V 1: Sångerskan som sjunger måste vara; "September", Petra Marklund. Jag tror att sången har titeln; "Händerna mot himlen".

V 11 och V 5: Musiken är Nick Borgens "slagdänga"; "We are all the winners". Den var med i melodifestivalen 1993, då den kom på andra plats.

V 7: "Jag ger dig min morgon", sjöngs av Fred Åkerström, som också skrev den svenska texten. Originalet gjordes av Tom Paxton.

L 4: Den som sjöng, Magnus Ugglas; "Astrologen", var Darin. Också denna version är hämtad från tv-programmet; "Så mycket bättre". Även Darin imponerade på mig under säsongen. Han är ett fullblodsproffs och gav allt i varje framträdande.

L 12 och L 13: Jag nynnar med i den gamla schlagern; "Vi har så mycket att säga varandra". Kan det stämma?

L 9: Povel Ramel sjöng; "Titta jag flyger", men den är också känd som; "Titta det snöar".

V 8: "Mitt Stockholm", sjöngs av Patrik Isaksson.

V 6: Den som lanserade; "Bättre och bättre dag för dag", var Ernst Rolf. Här vi höra en version med BAO och Helen Sjöholm. Jag tyckte också att jag hörde Tommy Körbergs röst.

L 1: Vi går i mål med; "Tonight´s the night", med Martin Stenmarck.

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt. Jag har inte behövt googla en enda gång, vilket är ovanligt.

Nu ska vi städa bort julen innan jag lägger sista handen vid morgondagens predikan. Jag önskar Er alla en riktigt trevlig trettonhelg.