tisdag 29 september 2009

Integritet

Vad menar vi egentligen när vi säger att någon har en hög integritet?

När jag läser Wikipedias förklaring av integritet så inser jag att de flesta har en dålig uppfattning om vad integritet är och betyder. När en person är förtegen, inte gärna pratar om sig själv, är lite hemlighetsfull och svår att lära känna, då hör jag ofta att den personen har en hög integritet. Men stämmer det? Är det inte så att det är en introvert eller osäker person?

På Wikipedia står det bland annat:
"Integritet som egenskap innebär att någonting är väl sammanhängande (integrerat) och motsägelsefritt inom ramen för vissa principer. Ju bättre detta någonting hänger ihop och har färre motsägelser (interna fel och konflikter) desto högre grad av integritet finns det".

När en person gärna pratar om sig själv och sitt liv, när de gärna delar med sig av sina egna upplevelser och är pratsamma då hör jag oftast att de saknar integritet. Men stämmer det? Är det inte så att det är en extrovert person med högt självförtroende?

På Wikipedia står det också:
"Begreppet integritet kan även syfta på den offentliga personens förmåga att utöva sin makt, ledarskap eller annat inflytande på ett sådant sätt att den inte låter sig påverkas av sina egna intressen och/eller korrumperas".

För mig personligen så är det integritet.

Integritet ska inte blandas samman med om man är introvert eller extrovert. Oavsett om jag pratar eller är tystlåten, oavsett om jag delar med mig av mina personliga erfarenheter eller om jag är hemlighetsfull, så har det absolut ingenting med integritet att göra.

Att ha hög integritet innebär att man drivs av värderingar som man är beredd att kämpa för.

"Andlig integritet – när ens andliga föreställningar hänger ihop på ett så enhetligt och sammanhängande sätt att de leder till en stark övertygelse eller tro att man är beredd aktivt försvara den med handling, ibland även till priset av eget liv".

måndag 28 september 2009

Grattis Thomas!

Under ett fantastiskt solsken avgjordes Järfälla kyrkliga mästerskap i golf. Om det var ett vackert sensommar väder eller ett otroligt höstväder, låter jag vara osagt.

I jämställdhetens namn spelade vi alla från röd tee, där damerna normalt ska slå ut ifrån. Jag vet inte om det gynnade någon, men jag kunde konstatera att jag var tvungen att göra fyra par, för att gå på mitt handicap. Detta klarade jag inte av, även om jag gjorde flera par.

Jag får acceptera att pokalen kommer att stå kvar i Thomas rum ett år till. Jag vill också gratulera Björn och Gunnar som spelade sin första golftävling och fick känna på "hetluften" på Bisslinge golfbana. Återstår att gratulera Nicklas till andra platsen.

Den som kan gissa vilken placering jag fick har möjlighet att vinna något. Jag delar ut pris till de två första som gissar rätt.

söndag 27 september 2009

Golftävling

I morgon är det andra året i rad, som vi i Järfälla kyrkliga samfällighet genomför en intern golftävling. I år är det fem anmälda. Några är nybörjare andra har spelat golf i många år. Det finaste med golfen är att vi alla kan tävla mot varandra på rättvisa villkor eftersom handicapsystemet ger alla lika förutsättningar. Desto bättre du är desto färre extra slag får du.

I framtiden hoppas jag att vi kommer att bli fler anställda och förtroendevalda som kommer att anmäla oss till denna tävling och till Pergis, som är en tävling för alla i Svenska kyrkan.

I morgon vid femtiden så vet vi om Thomas försvarar bucklan eller om någon av oss andra får ha den på kontoret det kommande året.

lördag 26 september 2009

Melodikrysset vecka 39 - 2009

Denna vecka vann jag inte heller... trots att jag lämnade in svaret innan snabbgenomgången och trots att alla rätta svar låg på min blogg, innan Eldeman sa hej då...

Dagens melodikryss, som sändes från Göteborg och bokmässan såg ut som följer:
(Jag tror att jag lyckats lösa dagens kryss även om "någon" gjort allt för att försvåra för oss. Först var det sändningsavbrott och sedan trafikmeddelande. Jag skruvade som en galning på radion innan ljudet återkom.)

V 7: Lotta Engberg sjöng "Världens bästa servitris" tillsammans med sin f d mans orkester.

L 3: Musiken är från vår bästa komediserie, "Kvarteret Skatan".

V 8: Tulpaner från Amsterdam är en sång som jag ofta nynnar på. Den var lätt att känna igen men svårare att stava, jag försökte länge att skriva tulipaner.

L 4: Evert Taubes fina sång som framfördes på finska var "I Roslagens famn".

V 1, L 13 och V 14: Håkan Hellström är den som "sjöng" "Känn ingen sorg för mig, Göteborg".

L 11 och L 6: Vi fick höra en instrumental version av Jules Sylvains "Säg det i toner".

L 1: Helen Sjöholm sjöng "Tobakshandlarvisan".

L 2 och V 11: "Liten och stor". Detta är en chansning och jag har ingen annan förklaring än att orden passar in. Jag tycker mig känna igen melodin och att den handlar om en liten och en stor person.

V 9: Från "Sound of Music" fick vi höra "Do, re, mi..." med bland annat Carola. Huvudpersonen i filmen vill gärna vara en duglig nunna.

L 12: De sju dvärgarna sjöng "Hej hå, vi till vår gruva gå". Den som är i en gruva går i en ort.

V 10: Jag kände inte igen melodin överhuvudtaget. Det är ofta så att svårigheten är att Eldeman spelar en version av låtarna där musikerna omvandlat dem till något oigenkännbart. Jag chansar på att sången handlar om en flicka som heter Gun. Det är inte särskilt långsökt eftersom jag hade G och N.

L 5: "Against the wind" hette på svenska "Mot alla vindar". En fantastisk serie som jag följde för många år sedan. Den lockade fram en och annan tår.

Det var dagens kryss. Nu ska jag ut och njuta av det vackra vädret i norra Uppland.

fredag 25 september 2009

Herrens lidande tjänare

"Inte skall väl jag?"

"Jag kan ligga på golvet med ett örngott som täcke..."

Alla har vi mött dem. De som har tagit på sig rollen som herrens lidande tjänare - offren. De människor som sätter en ära i att lida och känna sig kränkta. De finns i kyrkan som anställda, förtroendevalda, frivilliga och församlingsbor. Jag har mött dem i det militära, bland släkt och vänner, på föräldramöte och i föreningar. I varje möte skapar de ett dåligt samvete hos dem de möter.

Ibland undrar jag över om det är så att det är en mänsklig rättighet att känna sig kränkt. Människor kan bli kränkta över en annans utseende, en annans sätt att vara eller en annan människas klädsel. Jag har till och med varit med om att någon känt sig kränkt över att någon annan fått beröm eller uppskattning.

På något sätt är det som om de kränkta känner sig mindre kränkta om de får kränka någon annan, och de känner sig mer kränkta om någon annan får positiv feedback, hur kan det komma sig?

Jag vet inte varför eller hur det kommer sig, men jag har en idé om hur man ska hjälpa dessa människor. Vi måste alla våga att vara mindre omtyckta ett kort ögonblick, genom att våga säga nej. Vi måste alla våga vara den som uppfattas som ond, genom att våga att säga det vi ser och upplever. När vi försöker tillfredsställa "det kränkta offret" då förstärker vi det negativa beteendet. När vi vill vara till lags och bli omtyckta då uppmuntrar vi ett sätt som vi inte önskar eller vill ha.

Vi måste våga säga nej. Vi måste våga vara obekväma. Vi måste våga att inte ge den här personligheten den sekundärvinst som innebär att vi förstärker ett beteende som behöver upphöra. Genom att låta människor ta konsekvenserna av sitt eget beteende så lär de sig förhoppningsvis vad de måste ändra på.

Vi ska inte göra detta för att människor som vill vara "offer" är dåliga eller sämre människor än oss andra. Det är de definitivt inte. Vi ska göra det för att vi älskar dem i kristen mening och för att vi vill hjälpa dem.

Vill inte du ha hjälp med det som du inte är så bra på?

onsdag 23 september 2009

Att välja

Varenda val vi gör i livet påverkar oss. De val vi gör formar dem vi är och de vi vill vara. Att välja skapar vår självbild och den bild vi vill att andra ska ha av oss.

Att låta bli att välja formar också vår självbild och det påverkar också vilka vi är och vill vara. Av någon underlig anledning gynnar vårt samhälle den som väljer att inte välja. Den som inte har tagit ställning är fri från skuld. Även inom rättsväsendet är det ytterst få tillfälle då jag kan dömas för underlåtenhetsbrott, det vill säga för att jag inte agerat.

"Nej, jag har inte gjort något".

"Jag har inte sagt något".

Två vanliga meningar som oftast innebär att jag får ansvarsfrihet. Jag är fri från all skuld och är inte alls delaktig. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Jag formades som människa och individ i mina yngre år när jag jobbade i det militära. Då hänvisade mina chefer så gott som alltid till "Arméreglemente del 2" där det stod:

"Underlåtenhet från en chef att fatta beslut, ska ligga honom mer till last än om han fattar fel beslut".

För mig är det en av mina mest grundläggande värderingar. För mig är det viktigare att man väljer och tar ställning, än om man väljer det som i andras ögon uppfattas som rätt. Rädslan att göra fel får inte hindra oss från att göra något.

Vad tycker du?

måndag 21 september 2009

Frihet

Innan jag blev präst var jag kristen. Men innan jag blev kristen eller uppfattade mig själv som sådan var jag människa. Jag är fortfarande i grund och botten och först och främst människa. Ibland ställer jag mig frågan om det finns något som alla människor har gemensamt? Något som är gemensamt för alla människor oavsett ålder, kön, hudfärg, kultur eller religion?

Jag tror det. Den gemensamma nämnaren är att vi alla är just människor med allt vad det innebär. Det finns många olika sätt att försöka förklara vad en människa är. Det viktigaste när vi pratar om vad det innebär att vara människa, är att vi utgår från att vi alla har gemensamma behov, oavsett kön, ålder, hudfärg, kultur eller religion.

Vi har andliga, fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov. För att kunna tillfredsställa våra mänskliga behov krävs först och främst att vi lever i en trygg miljö. En miljö som är så trygg att vi vågar bejaka våra behov och vågar att tillfredsställa dem.

Vars och ens behov ser olika ut vid olika tillfällen och de kan tillfredsställas på olika sätt. För att kunna tillfredsställa mina behov krävs det förutom trygghet att jag har frihet. Frihet att tolka mitt liv och frihet att hitta lösningar på mina behov.

Trygghet och frihet hänger starkt samman och den ena kan inte uteslutas eller ersätta den andra. Utan frihet ingen trygghet och utan trygghet ingen frihet. Trygghet och frihet är därför förutsättningar för att vi fullt ut ska kunna bli sanna och riktiga människor.

För mig är religionen, eller borde åtminstone vara, en av de grunder som skapar trygghet. Religionen ger mig de ramar och den struktur inom vilken jag har frihet. Ramarna och strukturen hjälper mig att ta det personliga ansvaret som följer med min frihet. Det får aldrig bli så att min frihet och trygghet hindrar en annan människas frihet och trygghet

Våra tankar kring frihet och trygghet är väldigt förknippade med var vi befinner oss i världen, hur vi mår och hur livet runtomkring oss ser ut.

Det är lätt för oss som har det relativt bra att koppla ihop frihet med en känsla. Det är inte ovanligt att en människa i Sverige säger:
”För mig är frihet att kunna vandra i naturen en vacker vår dag…”
”För mig är frihet att kunna välja eller att avstå från att välja…”

För människor i andra delar av världen är det frihet att inte vara inlåst, utestängd eller förvisad.

Den frihet som är självklar för många av oss är en lyx för andra människor, jag tänker på demokrati, åsiktsfrihet, rätten att själv välja politisk tillhörighet, religionsfrihet med mera.

Jag önskar att alla människor fick uppleva rätten till den grundläggande frihet och trygghet som är stadgad i FN´s deklaration om mänskliga rättigheter.

Och jag önskar att alla vi som redan upplevt den rätten, förstår att vår frihet och trygghet hänger samman med alla andra människors frihet och trygghet. Så länge en enda människa någonstans i världen inte lever i frihet och trygghet, då är min egen frihet och trygghet inte hel och fullständig.

söndag 20 september 2009

Vår egen prost

I dag har Järfälla fått sin egen prost. Per Lundblad har efter drygt 30 år som kyrkoherde utsetts till prost honoris causa av biskop Caroline. Att bli hedersprost är inget som man kan kräva, begära, önska eller ansöka om. Det är något som biskopen utser på egen hand, till de präster som hon anser vara förtjänta av det.

I högmässan, som firades i Järfälla kyrka i dag, utsåg biskopen Per till hedersprost. Att bli hedersprost är något av det finaste som kan hända en präst. Biskopen har utsett Per till hedersprost för alla de år han tjänstgjort i Järfälla som präst, varav de flesta varit som kyrkoherde, först i Järfälla församling och sedan i Barkarby församling.

Som "nya" Järfälla församlings första kyrkoherde känns det stort och fint att få tjänstgöra tillsammans med, min nya prost Per, som var "gamla" Järfälla församlings sista kyrkoherde.

Vi firade en stämningsfull gudstjänst där biskopen var celebrant, Per predikade och jag själv var liturg. Kyrkokören sjöng vackra sånger och stämningen var den allra bästa. Efter gudstjänsten hade vi samkväm i församlingssalen där Per hedrades på vederbörligt sätt.

Det var en fin dag som jag kommer att minnas för lång tid framöver.

lördag 19 september 2009

Melodikrysset vecka 38 - 2009

Är någon förvånad över att jag inte vann förra veckan trots att jag klarade krysset helt på egen hand? Jag hade över 160 besökare på min blogg förra lördagen. Jag hoppas att det var någon av dem som vann.

Dagens kryss såg ut som följer

V 1 och V 11: Gyllene Tider sjöng en sång som jag inte känner igen, "En sten vid en sjö i en skog".

L 2 och V 16: Musiken kom från filmen "Lejonet Elsa", som bygger på boken "Born free" av Joy Adamson.

L 9: "Möllerens Marie" heter på svenska "Mjölnarens Irene".

V 8: Musiken var från "Sagan om ringen".

L 6: Vi hörde den kända sången "Vi går över daggstänkta berg..." så det som finns på underlaget är dagg.

V 5: Eldeman spelade musiken till "Om jag hade pengar". Den var med för ett par veckor sedan om jag minns rätt.

L 4: Ewa Roos sjöng "Vilken härlig dag", en sång jag tyckte mycket om när jag var yngre. Är det något man ska skämmas för? En läsare upplyser mig om att Ewa ska stavas med w. Har kontrollerat på google och det förekommer båda stavningarna. För säkerhets skull skickar jag in en lösning med w också.

L 1: George Michael sjöng "Careless whisper", en klassiker som man hasat runt till på discogolven på den tiden det begav sig.

V 15 och V 12: "Jag har bott vid en landsväg i hela min liv". En klassiker det med, men då med sång av Edvard Persson.

L 3: "Land of Hope and Glory" är en del av "Pomp and Circumstance March No. 1", som är skriven av Edward Elgar.

V 7 och L 14: Vi hörde "Take my breath away" ur filmen "Top Gun" som utspelas i USA.

L 13: Vi fick höra musiken till Tommy Nilssons "En dag" som han tävlade med 1989.

V 10: Emil Sigfridsson sjöng "Innan mörkret faller" i 2004 års melodifestival. Det är bara några veckor sedan Eldeman ställde samma fråga, med samma artist och samma sång.

Snipp, snapp snut så var dagens melodikryss slut.

torsdag 17 september 2009

Bilder av Gud

Sara lutar sig sakta bakåt mot ryggstödet. Hon sluter sina ögon och försöker framkalla en bild i sitt inre. Kan det vara riktigt, tänker hon. Får man det? Det står ju i gamla testamentet att vi inte skall göra oss beläten eller bilder av Gud. Kan det vara tillåtet att ha bilder av Gud i sitt huvud? Anledningen till att man inte fick göra bilder, var ju att folk började tillbe bilden i stället för Gud.

Kan man tillbe Gud utan att göra sig en bild av honom eller henne? Blir inte Gud alldeles för abstrakt och opersonlig om jag inte skapar mig en bild av Gud?

Sara tänker tillbaks till sin barndoms bilder av Gud. Då tänkte hon sig Gud som en gubbe med långt skägg. Han bodde i himmeln, på molnen. Den bilden förstördes när hon började skolan. Där fick man lära sig fysik och naturvetenskap. Plötsligt hade hon ingen bild av Gud. Bara tomma ord.

"Det förstår du väl, lilla Sara", sa läraren. "Molnen är bara vattenånga, de kan man inte gå eller stå på". Sara förstod att hennes bild av Gud kallades naiv och barnslig. Får inte en bild av Gud vara naiv?

Under konfirmationen fick hon lära sig mycket om Gud. Han, för det var en han, enligt prästen. Han hade skapat himmel och jord, han hade skapat människan och djuren, växter och allting annat. Hur det stämde med Darwin, hade prästen aldrig förklarat. Gud var kärleken hade hon lärt sig.

"Kära konfirmander", så inledde prästen alla lektioner. "Gud har tre ansikten, det är Fadern som skapat allting som finns, det är Sonen som räddar och förlåter alla som tror på honom, och det är Anden som tröstar och hjälper alla troende".

Den bilden hade Sara svårt att förstå. Det var ord utan ansikte. Ord som vara svåra att framkalla till bilder, då hon skulle be.

"Brukar du tänka dig en bild när du ber?", frågade hon prästen.
"Ja, jag brukar tänka mig en trappa, som jag sakta går ner för", svarade han. "När jag kommer längst ner då möts jag av ett ljus, så starkt att det genomlyser allt. När jag känner att jag är genomlyst, då börjar jag be".
"Men det påminner ju inte om den treenige Guden", sa Sara.
"Nä", log prästen. "Vi måste skilja på ord och bilder. Med ord kan vi beskriva hur vi uppfattar Gud, men det är bara i bilder vi kan se honom."

Under flera års tid förstod inte Sara vad prästen menade. Det var hans ord hon inte förstod, men hon förstod hans varma bild. Den märktes i allt han gjorde. Kanske är det så, tänkte hon, att orden bara är en yttre bild av Gud, men det är den inre bilden som är viktigast. Det är den inre bilden som styr oss i vår vardag.

I samtal med andra kristna kom det fram att Gud hade fler ansikten än Fadern, Sonen och Anden. Kyrkan var Guds synliga ansikte i världen. Kyrkan var ett levande vittnesbörd om Gud, eller borde vara det. När hon läste i tidningen och såg på teven hur många vände sig mot kyrkan, blev hon besviken.

Hon sökte upp sin gamla konfirmationspräst och frågade honom:
"Hur kan kyrkan vara ett av Guds ansikte, när så många vänder sig mot henne?"
"Sara, vi måste skilja på Guds ansikte och Gud. Kyrkan är inte alltid det mest rättvisa ansiktet för Guds kärlek och frid. Men i kyrkan finns Guds ansikte. Människorna i kyrkan kan skymma Guds ansikte. Men i kyrkan förkunnas Guds ord, där är Gud synlig i dopet och i nattvarden. Kanske borde alla kristna tänka på att de är kristna, inte på grund av att de är bättre än andra, utan trots att de är som andra".

Prästens svar gjorde Sara konfunderad länge. Kan man verkligen skilja på bilder av Gud och Gud själv? Det borde man väl inte. Men å andra sidan, hade hon ju foto av sig själv som inte alls gav henne rättvisa. På vissa av fotona kände hon knappt igen sig själv.

Det måste ju innebära att de bilder vi har av Gud, bara stämmer just i det ögonblick vi har bilden. Sekunden innan, och sekunden efter, ser Gud annorlunda ut. Gud är alltid större och mer än våra ord och bilder kan beskriva.

För en tid sedan såg Sara ett av Guds viktigaste ansikten.

Hon hade en tid varit deprimerad. Varför visste hon inte riktigt. Men det gick inget bra i skolan. Det var jobbigt hemma. Det var struligt med hennes pojkvän. Kompisarna hade hon tappat kontakten med. Framtiden såg mörk och otäck ut. Kort sagt så såg allt svart ut.

Hon kände det som om hon famlade i ett totalt mörker. Plötsligt stod hon framför ett mörkt djupt hål. Hålet var än mörkare än omgivningen. Det var det svartaste hon någonsin sätt. På samma gång som det var skrämmande, så lockade det henne att gå närmare. Ungefär som havet. Skrämmande och lockande på samma gång. Hon drogs allt närmare det mörka hålet. Hon tittade ner.

Det var så svart och mörkt som någonting kan bli. Som en svartlackerad bil. Mitt i detta ser hon plötsligt en bild. Det är en spegelbild - av henne själv. I bakhuvudet hör hon musik. Det är en psalm som hon känner väl igen. Det tar en stund för orden att nå fram till henne.

"Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig".

"Läk mitt öga att jag ser, hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig".

Ett lugn kom över henne. En fullständig frid. Ingenting kändes längre skrämmande eller hotfullt. Sara kände sig omsluten av någonting varmt och tryggt. Hon föll på knä och bad:

"Gud, jag vet att du på ett eller annat sätt skapat mig och att du ville mitt liv.
Precis som jag behöver dig så behöver du mig.
Du som är större och mer än jag kan tänka eller säga, du behöver mig till att vara ditt ansikte.
Hjälp mig att vara en sann och tydlig bild av din kärlek.
När jag inte kan det eller klarar av det, hjälp mig då att inte stå i vägen och skymma dig."
Amen.

onsdag 16 september 2009

Morgonandakten på P1

Jag har under flera års tid lyssnat till morgonandakten klockan 05.45 i P 1. Det har varit med ytterst varierande behållning jag tagit del av olika religiösa företrädares teologi och tankar. Ibland är det spännande och lärorikt och ibland är det på gränsen till tomt och innehållslöst. Jag är medveten om att det är en svår konst att på 10 minuter tilltala alla människor.

Den här veckan är det muslimska morgonandakter. Det är med stor förväntan som jag sätter på radion under mina morgonpromenader. Veckans andakter tilltalar både min hjärna och mitt hjärta. Han som leder andakterna lyckas få min hjärna att arbeta på högvarv samtidigt som mitt hjärta och mina känslor väcks. Jag blir berörd och tilltalad av hans förmåga att göra en så väl avvägd andakt. Om en andakt bara tilltalar min hjärna blir den lätt "hård" och omänsklig och om den bara tilltalar mitt hjärta blir den nästan lite "kletig". Veckans andaktsledare lyckas verkligen med att beröra både och.

För mig har morgonandakter blivit ett bra sätt att starta dagen. Jag önskar att alla människor fick börja sin dag med en andakt. Det jag saknar med radions morgonandakt är gemenskap med andra och att få sjunga några psalmer eller sånger.

söndag 13 september 2009

Rättvisa

"Det är inte rättvist", är en mening jag ofta möter, både hemma och på jobbet. De flesta som pratar om rättvisa menar nog att ingen ska få mer och ingen ska få mindre. I bakhuvudet har vi en bild av att när alla får samma, likadant och lika mycket så är det rättvist.

Så tänker inte jag kring rättvisa. Millimeterrättvisa finns inte annat än då man delar upp glassen eller läsken. Det är mycket i livet som inte går att räkna, mäta eller väga. Livet i sig självt är inte rättvist. Vissa har mer pengar och får mer saker, några är friska och krya, medans andra drabbas av olyckor och sjukdomar. Livet är inte rättvist.

För mig betyder rättvisa:
åt var och en, efter behov och förtjänst.

Det betyder att den som behöver något ska få det oavsett om resurserna räcker till så att alla kan få samma sak. Men självklart är det behovet som ska styra och inte önskemålen. Jag menar också att den som gjort sitt bästa och presterat mycket i förhållande till sin förmåga, ska få mer än den som inte ansträngt sig alls.

Hur tänker du kring rättvisa?

lördag 12 september 2009

Melodikrysset vecka 37 - 2009

Jag vann självklart inte förra veckan heller. Det tändes ett hopp när Eldeman sa att det inte var så många rätta svar, men trots att jag med hjälp lyckades lösa förra veckans kryss, var jag inte bland de lyckliga vinnarna.

Dagens kryss ser ut som följer:

L 2: Cornelis Vreeswijk har skrivet text och musik till "Veronica" som Brolle sjöng så vackert.

V 10: Melodin heter "Ack Värmeland du sköna". Den sjöng vi en gång på fjället när vi var på övning med Karlberg och Sven-Erik hade tagit med sig sånghäften.

L 7: Det var Sofia Källgren som sjöng "Handen på hjärtat". Hon tävlade i melodifestivalen 1990 med den sången.

V 7: Kvinnonamnet som låten syftade på var Susanna. Sången "Oh Susanna" sjöng vi mycket när jag var liten, men då med dansk text. "Oh Susanna, hvil du gifte dig med mig..."

L 3: "Någonting att äta och någonting att dricka" kände jag igen direkt även om vi inte fick höra Sune Mangs sjunga. Jag minns den från "Söderkåkar", en film jag faktiskt gillade.

L 1: Tommy Körberg sjöng en sång som jag tror heter "Feta compli". Att det var Körberg som sjöng går inte att missta sig på. En fantastisk sångare som jag gärna lyssnar till när han sjunger, men i övrigt inte har så mycket till övers för.

V 9: Att det var Evert Taube som gjort musiken var inte svårt att höra, men vilken av alla hans visor det var, det har jag ingen aning om. Jag är dock övertygad om att namnet som Eldeman frågade efter var "Fritiof Andersson". Jag sjöng det flera gånger när jag lyssnade på sången, men förmodligen vid fel tillfälle och till en annan sång.

L 6: Ytterligare en instrumental melodi där det gick lätt att sjunga med i texten "Så gick det till när farfar var ung".

V 11: Göran Ringbom sjöng "En härlig svensk sommardag" på sin klingande gotländska. Själv tycker jag att han har en av de absolut skönaste rösterna att lyssna till. Den är hes, speciell och lätt att känna igen. Den bästa sång han sjungit in är dock "Snabbköpskassörskan".

V 6: Den geografiska platsen som efterfrågades måste vara Flen. Jag tycker att jag känner igen visan men då med text av Hans Alfredsson och Tage Danielsson.

L 5: Alf Robertson sjöng en sång som jag inte kände igen. Men å andra sidan så hör jag inte skillnad på varken text eller musik i hans sånger.

V 8: Jag kände igen musiken men kan inte koppla ihop den med en film. Jag har dock ett förslag. Det skulle kunna vara melodin från Bondfilmen "From Russia with love". På svenska heter den, "Agent 007 ser rött". Då skulle alltså rätt svar vara rött.

V 1: Kevin Borg sjöng "Streetlights". Kevin är en levande saga som säkert sporrar många att försöka leva ut sina drömmar. Fantastiskt.

L 4: John Lennons fru Yoko Ono har varit med och skrivet melodin "So this is christmas".

Jag återkommer när jag lyckats att lösa vilken filmtitel som ska vara rätt svar på V 8. Enn Kokk hade samma förslag på filmtitel som jag, "Agent 007 ser rött".

fredag 11 september 2009

Kristen värdegrund

Som jag tidigare skrivet i min blogg så finns det inte en kristen värdegrund, utan flera. Man måste bestämma sig för vad i Jesu lära man vill ta avstamp i. För mig är det en självklarhet att avstampet måste tas i de tre värdeord som jag skrivet om de senaste dagarna, kärlek, respekt och förlåtelse. Enligt mitt sätt att resonera är en värdegrund som inte innefattar dessa tre grundbegrepp, kristen och inte en värdegrund värd namnet.

Jag har försökt att beskriva hur jag ser på kärlek, respekt och förlåtelse. Jag har förklarat min teologiska överbyggnad och tolkning, och jag har försökt förklara hur dessa ger sig uttryck i beteende och attityder. Självklart är inte dessa de enda och saliggörande begreppen för att bygga en kristen värdegrund. Det finns många fler ord av Jesus och bibliska berättelser som är väsentliga och centrala.

I samtal och diskussioner är det viktigt att hitta de värderingar som är viktiga och det är viktigt att hitta den bibliska och teologiska överbyggnaden som förklarar och motiverar varför vi valt vissa värderingar. I detta ligger att vi måste tolka Jesus ord eller den bibliska berättelsen och vi måste definiera vad vi menar med den. Det är också väsentligt att vi i begripliga ord förklarar hur vi anser att denna värdering omvandlas i beteende och attityder.

Men det absolut viktigaste är att inte ändra sina värderingar så att de passar mig för tillfället eller att ändra tolkningar efter de rådande omständigheterna Tyvärr möter jag många i kyrkan som gör just det. Ena dagen blir de förnärmade av att någon pratat om dem och kallar det falskt vittnesbörd och skitprat. De hävdar att man ska tala med sin broder och så vidare. Nästa dag pratar de själv om någon annan, men då gäller inte samma värderingar. Nu kallas det att man visar kristlig omsorg och kärlek till min nästa.

Ett sådant beteende är inte trovärdigt. Det spelar egentligen inte någon större roll vilka värderingar man väljer att leva efter. Huvudsaken är att man är konsekvent och att man verkligen försöker följa dem. Då kan man prata om trovärdighet.

torsdag 10 september 2009

Förlåtelse

Jesus lär oss att be: "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss".

För mig personligen är förlåtelsen den del av Jesus bud som jag tycker är svårast att leva upp till. Oftast har jag lätt att förlåta andra, men betydligt svårare att förlåta mig själv. Jag kan gräma mig i dagar för något jag tänkt, sagt eller gjort. Jag tror att de flesta "normaltstörda" människor har det likadant.

Att inte förlåta sig själv är på något sätt att ha svårt att tro på att Gud förlåter, även mig. Att förlåta sig själv är en process som slutar när jag accepterar att jag är människa och Gud är Gud. Att leva i förlåtelsen är att kunna se på andra och mig själv med blida ögon. Att inse att jag och andra personer, är människor med allt vad det innebär av tillkortakommande och misslyckande.

Måste man då förlåta allt?
Jag tror inte det. Det finns saker som åtminstone inte jag skulle kunna förlåta. Det är då skönt att veta att Guds förlåtelse tar vid och över, där min förlåtelse inte räcker till. Jag tror att det är i den förlåtelsen Jesus vill att vi ska leva. Inte att vi med "tvång" ska förlåta andra som gjort oss eller våra nära och kära illa, utan att vi ska förstå, inse och acceptera att Gud förlåter dem, liksom Gud förlåter oss.

Att leva i förlåtelsen handlar också om att försonas med det som jag inte kan ändra på eller göra ogjort. Det innebär inte att jag låtsas som om det aldrig inträffat, utan att jag lär mig att leva med det utan att det kostar mig en massa energi. Dock är det något jag bär med mig resten av mitt liv och förhoppningsvis kan omvandla till en erfarenhet.

Jag är också övertygad om att det finns tillfällen i livet då det är bättre att be Gud om förlåtelse, än att gå till den person som jag gjort illa. Att be om förlåtelse för att jag ska må bättre med mig själv, kan innebära att jag sårar på nytt. Det kan ju också vara så att den jag vill be om ursäkt, inte längre är i livet eller att jag inte längre har någon kontakt med vederbörande

Då kan det vara bra att försöka gottgöra. Det kan jag göra genom att göra goda gärningar som kommer den jag sårat till godo, men det kan också vara goda gärningar som andra har glädje av. Varje gång jag gottgör någon eller något påminns jag om det "dumma" jag gjort. Genom det lär jag mig att inte göra om det.

Precis som kärlek och respekt, så måste förlåtelsen börja inifrån mig själv. Jag tror att den som inte kan förlåta sig själv har väldigt svårt att på djupet acceptera att andra blir förlåtna av Gud. Självklart finns det en och annan som har väldigt lätt att förlåta sig själv men inte kan förlåta andra. Det finns säkert också de som har lätt att förlåta andra men aldrig sig själv. Dock tror jag att dessa är undantag. I de flesta fall tror jag att förmågan att förlåta sig själv hänger samman med förmågan att förlåta andra.

Några av de vackraste och viktigaste ord, jag känner till, är de jag som präst har fått i uppdrag att förvalta:
"Till dig som ber om dina synders förlåtelse, säger jag på Jesu Kristi uppdrag, dina synder är dig förlåtna".

Det gäller för dig och det gäller för mig, i dag och alla dagar.

"Hjälp oss att leva i din förlåtelse..."

onsdag 9 september 2009

Respekt

Jesus säger: "Allt vad ni vill att andra ska göra mot er, det skall ni också göra mot dem".

För mig betyder det att man ska visa varandra respekt. Att respektera en annan människa innebär att ta den människan på allvar. Att lyssna och ta hänsyn till den andres tankar, funderingar, känslor och önskemål. MEN, det betyder inte att jag måste hålla med eller göra som den andre vill. Att respektera innebär att jag har en innerlig önskan och strävar efter att förstå en annan människa. Det betyder att jag kan bekräfta och återberätta vad den andre säger och visar, även om jag inte håller med. Har jag avvikande uppfattning så har jag också rätt att lugnt och sakligt framföra den.

Med respekt menas inte att jag ska vara rädd för en annan människa. Respekt är inget man kan förvänta sig eller kräva, utan något man förtjänar genom att skapa förtroende. Förtroendet uppstår ur en känslomässig mognad, kunskaper, färdigheter, social kompetens och erfarenheter.

Barn är utomordentligt duktiga på att förhålla sig på ett naturligt sätt till respekt. Om någon kräver eller försöker skrämma ett barn till "respekt", då går barnet i väg eller nonchalerar personen. Barn får respekt för den som bryr sig, lyssnar och tar barnets tankar, funderingar och känslor på allvar, samt har förmågan att sätta gränser på ett respektfullt sätt. Det har den person som respekterar sig själv.

För att kunna respektera en annan människa krävs att jag har självrespekt. Jag måste alltså ta mig själv på allvar. Jag måste lyssna till mina egna tankar, funderingar och känslor. Gör jag inte det då kan jag inte heller föreställa mig att någon annan är värd att ta på allvar.

måndag 7 september 2009

Kärlek

Jesus säger: "Du ska älska din nästa såsom dig själv".

För mig innebär det inte att jag måste hysa varma känslor för alla människor. Att älska innebär att jag ska bry mig om andra och i handling hjälpa dem efter bästa förmåga. Att älska någon i denna mening betyder att jag har ett ansvar för mina medmänniskor. Jag ska i handling visa omsorg om de människor som jag möter.

Att visa kärlek enligt det dubbla kärleksbudet är att vara empatisk. Den andres behov ska stå i centrum. Den andre är ett eget subjekt och får inte bli ett objekt för mina behov och önskemål. Att vara empatisk är att tillåta att den andre speglar sig i mig utan att jag måste spegla mig tillbaka.

Ibland tror jag att vi blandar samman kristen kärlek med sympati i stället för med empati. Empati kan ibland vara lite "hård". Jag säger inte vad den andre vill höra utan vad han eller hon behöver höra. Jag gör inte det den andre vill att jag ska göra, utan vad den andre behöver att jag gör. Självklart måste tolkningsföreträdet ligga hos den andre. Vad jag menar är att då jag är sympatisk väcks ofta starka känslor, vilket innebär att det är lätt att tolka som kärlek, fast det kan vara något helt annat. För mycket sympati kan kännas både kvävande och kränkande.

Kärlek för mig är att inse att jag kunde vara den jag möter och att dennes väl och ve hänger samman med mig och mitt liv. Det kan jag göra utan att känna varma känslor. Att vara kärleksfull innebär att jag kan leva mig in i den andres situation och känslor utan att ta över eller bära den andres känslor. Att älska är att göra det som är bäst för den andre. Det innebär att ett nej ibland är betydligt mer kärleksfullt än ett ja.

För att kunna älska min nästa i denna betydelse krävs att jag älskar mig själv. Det innebär att jag måste veta vem jag själv är och vilka behov jag har. Att älska sig själv innebär också att jag har omsorg om mig och tar ansvar för mig själv och mina behov. Att bry sig om sig själv måste inte innebära att man per definition är egoistisk. En människa som bara tänker på sig själv är egoistisk, men en människa som tar hand om sig och sina behov är en kärleksförebild.

söndag 6 september 2009

Melodikrysset vecka 36 - 2009

Väl hemkommen från Skottland kastade jag mig över melodikrysset på internet. Veckans kryss var så svårt att jag behövde hjälp av både Google och Enn Kokk för att lösa det.

L 2: Elvis Presley sjöng "Sweet Caroline".

V 8: "Rosa på bal" framfördes instrumentalt, av Ulrik och Mikael Neumann.

L 13 och L 1: Helen Sjöholm och BAO spelade i Benny Anderssons "Story of a heart".

V 11: Barnen i Owe Thörnqvists ”Titta, titta”, sitter i skolbänkar.

L 10: April upprepas i "April, april". En sång som både Siw Malmkvist och Lill-Babs sjunget.

V 9: Huvdpersonen i Alice Tegnérs "Sockerbagaren" ses baka.

L 4: "Lilla du", som sjöngs av Robert Gustavsson var en parodi på dansband.

V 1 och L 5: Alexander Rybak spelade fiol och sjöng i sitt vinnarbidrag från årets schlagerfestival; "Fairytale".

V 7: "Tjo vad det var livat i holken i lördags", borde ge näbb. Fåglar bor i holkar och är utrustade med näbbar.

V 6: Craig David sjöng "Hidden agenda".

L 3 och V 15: Anders Ekborg sjöng Astrid Lindgrens "Nu är våren kommen" som var med i "Vi på Saltkråkan".

V 14: Dragspelsmästaren som spelade Evert Taubes "Samboronbon", heter Nestor Marconi. Utan Enn Kokks blogg hade jag aldrig kunnat svara på denna fråga.

L 12: Det sista vi ficka höra var "Det finns bara en av oss" på spanska.

I morgon börjar arbetet igen, efter en fantastisk vecka i Skottland.