Bilder av Gud

Sara lutar sig sakta bakåt mot ryggstödet. Hon sluter sina ögon och försöker framkalla en bild i sitt inre. Kan det vara riktigt, tänker hon. Får man det? Det står ju i gamla testamentet att vi inte skall göra oss beläten eller bilder av Gud. Kan det vara tillåtet att ha bilder av Gud i sitt huvud? Anledningen till att man inte fick göra bilder, var ju att folk började tillbe bilden i stället för Gud.

Kan man tillbe Gud utan att göra sig en bild av honom eller henne? Blir inte Gud alldeles för abstrakt och opersonlig om jag inte skapar mig en bild av Gud?

Sara tänker tillbaks till sin barndoms bilder av Gud. Då tänkte hon sig Gud som en gubbe med långt skägg. Han bodde i himmeln, på molnen. Den bilden förstördes när hon började skolan. Där fick man lära sig fysik och naturvetenskap. Plötsligt hade hon ingen bild av Gud. Bara tomma ord.

"Det förstår du väl, lilla Sara", sa läraren. "Molnen är bara vattenånga, de kan man inte gå eller stå på". Sara förstod att hennes bild av Gud kallades naiv och barnslig. Får inte en bild av Gud vara naiv?

Under konfirmationen fick hon lära sig mycket om Gud. Han, för det var en han, enligt prästen. Han hade skapat himmel och jord, han hade skapat människan och djuren, växter och allting annat. Hur det stämde med Darwin, hade prästen aldrig förklarat. Gud var kärleken hade hon lärt sig.

"Kära konfirmander", så inledde prästen alla lektioner. "Gud har tre ansikten, det är Fadern som skapat allting som finns, det är Sonen som räddar och förlåter alla som tror på honom, och det är Anden som tröstar och hjälper alla troende".

Den bilden hade Sara svårt att förstå. Det var ord utan ansikte. Ord som vara svåra att framkalla till bilder, då hon skulle be.

"Brukar du tänka dig en bild när du ber?", frågade hon prästen.
"Ja, jag brukar tänka mig en trappa, som jag sakta går ner för", svarade han. "När jag kommer längst ner då möts jag av ett ljus, så starkt att det genomlyser allt. När jag känner att jag är genomlyst, då börjar jag be".
"Men det påminner ju inte om den treenige Guden", sa Sara.
"Nä", log prästen. "Vi måste skilja på ord och bilder. Med ord kan vi beskriva hur vi uppfattar Gud, men det är bara i bilder vi kan se honom."

Under flera års tid förstod inte Sara vad prästen menade. Det var hans ord hon inte förstod, men hon förstod hans varma bild. Den märktes i allt han gjorde. Kanske är det så, tänkte hon, att orden bara är en yttre bild av Gud, men det är den inre bilden som är viktigast. Det är den inre bilden som styr oss i vår vardag.

I samtal med andra kristna kom det fram att Gud hade fler ansikten än Fadern, Sonen och Anden. Kyrkan var Guds synliga ansikte i världen. Kyrkan var ett levande vittnesbörd om Gud, eller borde vara det. När hon läste i tidningen och såg på teven hur många vände sig mot kyrkan, blev hon besviken.

Hon sökte upp sin gamla konfirmationspräst och frågade honom:
"Hur kan kyrkan vara ett av Guds ansikte, när så många vänder sig mot henne?"
"Sara, vi måste skilja på Guds ansikte och Gud. Kyrkan är inte alltid det mest rättvisa ansiktet för Guds kärlek och frid. Men i kyrkan finns Guds ansikte. Människorna i kyrkan kan skymma Guds ansikte. Men i kyrkan förkunnas Guds ord, där är Gud synlig i dopet och i nattvarden. Kanske borde alla kristna tänka på att de är kristna, inte på grund av att de är bättre än andra, utan trots att de är som andra".

Prästens svar gjorde Sara konfunderad länge. Kan man verkligen skilja på bilder av Gud och Gud själv? Det borde man väl inte. Men å andra sidan, hade hon ju foto av sig själv som inte alls gav henne rättvisa. På vissa av fotona kände hon knappt igen sig själv.

Det måste ju innebära att de bilder vi har av Gud, bara stämmer just i det ögonblick vi har bilden. Sekunden innan, och sekunden efter, ser Gud annorlunda ut. Gud är alltid större och mer än våra ord och bilder kan beskriva.

För en tid sedan såg Sara ett av Guds viktigaste ansikten.

Hon hade en tid varit deprimerad. Varför visste hon inte riktigt. Men det gick inget bra i skolan. Det var jobbigt hemma. Det var struligt med hennes pojkvän. Kompisarna hade hon tappat kontakten med. Framtiden såg mörk och otäck ut. Kort sagt så såg allt svart ut.

Hon kände det som om hon famlade i ett totalt mörker. Plötsligt stod hon framför ett mörkt djupt hål. Hålet var än mörkare än omgivningen. Det var det svartaste hon någonsin sätt. På samma gång som det var skrämmande, så lockade det henne att gå närmare. Ungefär som havet. Skrämmande och lockande på samma gång. Hon drogs allt närmare det mörka hålet. Hon tittade ner.

Det var så svart och mörkt som någonting kan bli. Som en svartlackerad bil. Mitt i detta ser hon plötsligt en bild. Det är en spegelbild - av henne själv. I bakhuvudet hör hon musik. Det är en psalm som hon känner väl igen. Det tar en stund för orden att nå fram till henne.

"Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig".

"Läk mitt öga att jag ser, hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig".

Ett lugn kom över henne. En fullständig frid. Ingenting kändes längre skrämmande eller hotfullt. Sara kände sig omsluten av någonting varmt och tryggt. Hon föll på knä och bad:

"Gud, jag vet att du på ett eller annat sätt skapat mig och att du ville mitt liv.
Precis som jag behöver dig så behöver du mig.
Du som är större och mer än jag kan tänka eller säga, du behöver mig till att vara ditt ansikte.
Hjälp mig att vara en sann och tydlig bild av din kärlek.
När jag inte kan det eller klarar av det, hjälp mig då att inte stå i vägen och skymma dig."
Amen.