Förlåtelse

Jesus lär oss att be: "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss".

För mig personligen är förlåtelsen den del av Jesus bud som jag tycker är svårast att leva upp till. Oftast har jag lätt att förlåta andra, men betydligt svårare att förlåta mig själv. Jag kan gräma mig i dagar för något jag tänkt, sagt eller gjort. Jag tror att de flesta "normaltstörda" människor har det likadant.

Att inte förlåta sig själv är på något sätt att ha svårt att tro på att Gud förlåter, även mig. Att förlåta sig själv är en process som slutar när jag accepterar att jag är människa och Gud är Gud. Att leva i förlåtelsen är att kunna se på andra och mig själv med blida ögon. Att inse att jag och andra personer, är människor med allt vad det innebär av tillkortakommande och misslyckande.

Måste man då förlåta allt?
Jag tror inte det. Det finns saker som åtminstone inte jag skulle kunna förlåta. Det är då skönt att veta att Guds förlåtelse tar vid och över, där min förlåtelse inte räcker till. Jag tror att det är i den förlåtelsen Jesus vill att vi ska leva. Inte att vi med "tvång" ska förlåta andra som gjort oss eller våra nära och kära illa, utan att vi ska förstå, inse och acceptera att Gud förlåter dem, liksom Gud förlåter oss.

Att leva i förlåtelsen handlar också om att försonas med det som jag inte kan ändra på eller göra ogjort. Det innebär inte att jag låtsas som om det aldrig inträffat, utan att jag lär mig att leva med det utan att det kostar mig en massa energi. Dock är det något jag bär med mig resten av mitt liv och förhoppningsvis kan omvandla till en erfarenhet.

Jag är också övertygad om att det finns tillfällen i livet då det är bättre att be Gud om förlåtelse, än att gå till den person som jag gjort illa. Att be om förlåtelse för att jag ska må bättre med mig själv, kan innebära att jag sårar på nytt. Det kan ju också vara så att den jag vill be om ursäkt, inte längre är i livet eller att jag inte längre har någon kontakt med vederbörande

Då kan det vara bra att försöka gottgöra. Det kan jag göra genom att göra goda gärningar som kommer den jag sårat till godo, men det kan också vara goda gärningar som andra har glädje av. Varje gång jag gottgör någon eller något påminns jag om det "dumma" jag gjort. Genom det lär jag mig att inte göra om det.

Precis som kärlek och respekt, så måste förlåtelsen börja inifrån mig själv. Jag tror att den som inte kan förlåta sig själv har väldigt svårt att på djupet acceptera att andra blir förlåtna av Gud. Självklart finns det en och annan som har väldigt lätt att förlåta sig själv men inte kan förlåta andra. Det finns säkert också de som har lätt att förlåta andra men aldrig sig själv. Dock tror jag att dessa är undantag. I de flesta fall tror jag att förmågan att förlåta sig själv hänger samman med förmågan att förlåta andra.

Några av de vackraste och viktigaste ord, jag känner till, är de jag som präst har fått i uppdrag att förvalta:
"Till dig som ber om dina synders förlåtelse, säger jag på Jesu Kristi uppdrag, dina synder är dig förlåtna".

Det gäller för dig och det gäller för mig, i dag och alla dagar.

"Hjälp oss att leva i din förlåtelse..."