"Inte skall väl jag?"
"Jag kan ligga på golvet med ett örngott som täcke..."
Alla har vi mött dem. De som har tagit på sig rollen som herrens lidande tjänare - offren. De människor som sätter en ära i att lida och känna sig kränkta. De finns i kyrkan som anställda, förtroendevalda, frivilliga och församlingsbor. Jag har mött dem i det militära, bland släkt och vänner, på föräldramöte och i föreningar. I varje möte skapar de ett dåligt samvete hos dem de möter.
Ibland undrar jag över om det är så att det är en mänsklig rättighet att känna sig kränkt. Människor kan bli kränkta över en annans utseende, en annans sätt att vara eller en annan människas klädsel. Jag har till och med varit med om att någon känt sig kränkt över att någon annan fått beröm eller uppskattning.
På något sätt är det som om de kränkta känner sig mindre kränkta om de får kränka någon annan, och de känner sig mer kränkta om någon annan får positiv feedback, hur kan det komma sig?
Jag vet inte varför eller hur det kommer sig, men jag har en idé om hur man ska hjälpa dessa människor. Vi måste alla våga att vara mindre omtyckta ett kort ögonblick, genom att våga säga nej. Vi måste alla våga vara den som uppfattas som ond, genom att våga att säga det vi ser och upplever. När vi försöker tillfredsställa "det kränkta offret" då förstärker vi det negativa beteendet. När vi vill vara till lags och bli omtyckta då uppmuntrar vi ett sätt som vi inte önskar eller vill ha.
Vi måste våga säga nej. Vi måste våga vara obekväma. Vi måste våga att inte ge den här personligheten den sekundärvinst som innebär att vi förstärker ett beteende som behöver upphöra. Genom att låta människor ta konsekvenserna av sitt eget beteende så lär de sig förhoppningsvis vad de måste ändra på.
Vi ska inte göra detta för att människor som vill vara "offer" är dåliga eller sämre människor än oss andra. Det är de definitivt inte. Vi ska göra det för att vi älskar dem i kristen mening och för att vi vill hjälpa dem.
Vill inte du ha hjälp med det som du inte är så bra på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar