torsdag 10 januari 2013

Mod, rädsla och feghet

Om jag ska beskriva mig själv, då skulle jag nog säga att jag är modig och orädd. Jag vågar saker som många andra inte skulle våga och jag är inte rädd i situationer där andra kanske skulle vara rädda. Men jag är feg och det skäms jag över. Hur kan det hänga ihop? Kan en människa vara både modig, rädd och feg?

När jag definierar mod, då säger jag ofta; det är endast den som är rädd, som behöver vara modig. Är du inte rädd, då behöver du inte heller vara modig. När jag blir rädd, då blir jag ännu mer övertygad och jag vägrar låta min rädsla styra mig. Desto mer rädd jag är, desto mer övertygad och bestämd blir jag. Om någon försöker skrämma mig och göra mig rädd, då kan jag gå så långt att jag blir dumdristig för att övervinna min rädsla. Så modig, det är jag, i alla fall enligt min egen beskrivning. Det är min rädsla som gör mig modig.

Det är inte ofta jag blir rädd och det är inte mycket som skrämmer mig, alltså är jag inte modig särskilt ofta. Då jag blir rädd, väcks någon form av ilska i mig, som tvingar mig att möta det jag är rädd för. Det är som om, jag måste "bekämpa" rädslan och grunden för min rädsla. Innan jag vågade erkänna för mig själv att jag ibland blir rädd, då var jag mycket mer räddhågsen, än jag är idag och jag var aldrig modig.

Den senaste tiden, har jag konstaterat att jag förutom rädsla och mod, besitter ett stort mått av feghet. Det är inte rädsla som gör mig feg, utan det är tankar, beräkningar, bedömningar, bekvämlighet och en analys. Då min feghet visar sig, är det inte en känsla som styr mig, utan det är en logisk och beräknande tanke, byggd på slutsatser av en analytisk bedömning av konsekvenserna. Vilka fördelar och nackdelar finns av mitt agerande? Vem blir arg? Vilka kommer att tycka illa om mig? Vem drabbas? Blir någon sårad? Kommer jag att göra någon illa? 

Feghet är i mina ögon inte en genuin rädsla, det är en tänkt och inbillad rädsla. Det är tanken som styr mig och inte mina känslor. Fegheten skrämmer mig genom tanken, men den gör mig inte tillräckligt rädd för att vara modig.

Jag önskar att jag skulle bli kvitt min feghet så att jag alltid skulle stå upp för mina värderingar. Att jag i alla sammanhang skulle säga vad jag tycker och tänker. Att jag skulle vara mer ärlig i mina åsikter och ståndpunkter, utan att låta mina analytiska slutsatser kring konsekvenserna, styra mitt val i vad jag säger, skriver eller gör. Nu menar jag inte att jag vill vara en buffel, som kastar "sanningar" till höger och vänster, men jag önskar att jag skulle stå upp för min övertygelse tydligare, då det inte skadar  eller gör någon annan illa.

För att inte berömma mig av mitt mod som egentligen bygger på rädsla, och för att minska min feghet, som är en konsekvens av mina tankar, ber jag denna bön. Efter "Vår Fader", är det den bön jag bett flest gånger i mitt liv.

"O Jesus, du som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, hör min bön. 
Befria mig från begäret att bli uppskattad och hedrad, 
från begäret att vara eftersökt. 
Befria mig, o Jesus från ängslan att bli försmådd och förtalad, 
från ängslan att bli försummad. 
Befria mig, o Jesus från ängslan för att bli förlöjligad och sårad, 
från ängslan att bli misstänkliggjord. 
När andra har framgång och får beröm, 
när andra blir älskade, 
giv mig nåden att kunna tacka dig, o Jesus".
Amen!

10 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte11 januari 2013 09:44

    Det här är ett tveeggat svärd. Definitionen av fegheten som Du ger skiljer sig inte mycket från den av eftertänksamheten. Och lika ofta som man är feg och inte säger vad som borde sägas är det ju tvärtom, man säger något sårande innan man hinner tänka efter. Det finns dock en viktig parameter: enkelheten och distansen: I ett anonymt kommentarfält utan konsekvenser för mig själv är frestelsen stor att skriva något nedsättande och dumt, sitter jag rakt emot personen i frågan är däremot risken stor att jag kniper käft för att inte vara besvärlig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Det som i förstone kan upplevas som feghet kan självklart lika gärna vara eftertänksamhet, klokhet, integritet eller omsorg.

      För mig är det uppsåtet som är det som fäller avgörandet. När jag väljer att inte säga, skriva eller göra något trots att det kränker min integritet eller går emot min övertygelse, för att jag inte vågar riskera min självbild, då är det i mina ögon feghet.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  2. Man får vara rädd men inte feg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för din kommentar.

      Jag delar helt din uppfattning. Jag tror att det var Astrid Lindgren som skrev "den som är feg är bara en liten lort".

      Radera
  3. Jag är den första som köper din bok om du bestämmer dig för att skriva nån för allt du skriver fatnar man för,rädsla har man varje dag speciellt jag 5 tjejer, hoppas dom träffar rätt kille inte en som ska visa sin makt för att han är rädd och kan enbart visa det genom våld MVH Kirk

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kirk och tack för din kommentar och dina vänliga ord.

      Kan sätta mig in i din rädsla och omsorg om dina döttrar, då jag själv har en tonårsdotter. Måtte jag inte vara så rädd och beskyddande att jag hindrar och kväver hennes liv. Då blir ju resultatet nästan detsamma.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  4. Viktigt att diskutera feghet! Åtminstone en definition är att någon annan tar skada därför att man är feg och inte vågar göra det som situationen kräver. Jag har blivit tvungen att lära mig hur fega andra kan vara. Man måste alltså alltid räkna med andras feghet: alltid, alltid. I viss mån kan mod höra ihop med förmåga att analysera känslor och situationer: Man har då något att lita på när allt går fel. Jag har ofta undrat varför det är en sådan självklarhet för män att de ska få vara fega. Känner man inte skam då man agerat fegt, dvs. avstått från att agera? Tydligen inte. Det är som om vi inte riktigt hade en civilisation på den punkten, utan det är något annat.

    SvaraRadera
  5. Hej Monika och tack för din kommentar.

    Att inte ställa upp på andra när man kan och har möjlighet bara för att det är obekvämt är fegt, även i mina ögon. Visst är det vanligt i vårt land att man vänder huvudet åt ett annat håll och låtsas att inte se? Eller tiga när man borde tala?

    Jag vet inte om män är fegare än kvinnor, men kanske är det så att de upplevs fegare för att de förväntas att vara modiga?

    Varje gång jag uppträtt på ett fegt sätt, då skäms jag. Det tror jag nog att de flesta gör, även om de inte visar det.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar! Ja, det verkar rätt att granska förväntningar. Mycket skönt att hitta en mer förstående inställning - tack för det.
      Vänliga hälsningar
      Monika

      Radera
    2. Hej igen Monika och tack för din kommentar.

      Jag tror att förväntningar ofta skapar besvikelse, särskilt om de inte är uttalade. Jag kan förvänta mig att någon ska göra något, men eftersom jag inte säger det, så uppfattar dem det inte. Om jag säger det kan jag få svaret; "Det trodde jag att du ville göra själv". Kan det vara likadant med mod?

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera