fredag 2 december 2011

Gästbloggare III - Kjell Dellert

Det vanligaste sättet för oss präster att möta människor är nog i samband med de kyrkliga handlingarna – dop, vigsel och begravning. Det finns mycket att fundera på kring alla dessa tre områden, men här tänkte jag säga några ord om dopet.

Det förekommer ju ibland diskussioner om dopet och dess teologi, och om arvsynden. Ofta tänker man att läran om arvsynden är något förfärligt, något som borde förpassas till historiens skräphög. Men kanske är den känsliga punkten hur man uppfattar själva begreppet arvsynd. Jag tror att vi alla kan vara överens om, att det inte finns något renare än ett spädbarn. Självfallet kan ett spädbarn inte vara skyldigt till något ont överhuvudtaget, det brukar jag säga i doptal då och då. Någon smuts att tvätta bort i dopvattnet finns knappast.

Däremot är spädbarnet en människa, och att vara människa innebär att vara ofullkomlig. Vi får ofullkomligheten med oss som arv, den är en del av att vara människa, som väl de flesta vet. Vi är snara att göra ont, eller åtminstone att göra fel. Däremot har vi lite till mans svårt att hålla oss till det goda – oavsett våra föresatser. Jag tror att det är detta som är vår arvsynd. Jag är tveksam till om det finns någon annan synd än denna ofullkomlighet.

Men vad är det då som sker i dopet? Ja, ingenting magiskt, skulle jag tro – dopvattnet förvandlas knappast för att prästen ber en bön över det. Överhuvudtaget har jag svårt att sammankoppla kristendom med magi. Förr var det viktigt att barn döptes tidigt, eftersom de inte ansågs komma till himlen om de skulle dö odöpta, i späd ålder. Den uppfattningen är nog ganska ovanlig idag. Ett odöpt barn kommer förstås till samma himmel (vad det nu innebär) som ett döpt barn. Ett odöpt barn är lika älskat som ett döpt och har samma plats i Guds famn.

Om Gud nu är kärleken ,vilket jag misstänker, så måste den enda möjligheten vara att dopet är viktigast, inte för Gud utan för den som döps och dopkandidatens familj. På mitt rum har jag en broderad bonad där det står ”Guds nåd är varje morgon ny”. Jag tror att det är viktigt. Vi dras alla med vår ”arvsynd”, att vara ofullkomliga – men i dopet sänder oss Gud hälsningen ”Det gör inget om du misslyckas, du är ändå mitt barn. Jag älskar dig, och du blir alltid förlåten. Du har alltid möjlighet att börja om på nytt”. Att leva i sitt dop är, som jag ser det, att vara medveten om att Guds nåd är ny varje morgon, oavsett vad som hände kvällen innan. Dopet är en gåva från Gud, en gåva som säger ”Du vandrar inte ensam. Jag vandrar med dig. När du möter ondskan och mörkrets makter är jag där med dig. Alla dagar, till tidens slut”

Kjell Dellert

Präst i Svenska kyrkan

4 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte2 december 2011 kl. 07:45

    Jag är uppvuxen i vuxendopets tradition, men numera har vi i vår kyrka (nyligen förnyade dessutom) både dopgrav och dopfunt. I stället för att resonera hur många argument det finns för och emot de båda dopsätten stannar jag vid argumenten för i båda fallen, är inkluderande.
    Och apropos barn/vuxen: just i denna skarv åker min dotter och jag i dag till SACO-mässan i Älvsjö för att titta på olika universitet inför val av ämne och studieort efter studenten nästa år.

    SvaraRadera
  2. Hej Kjell och tack för ditt inlägg - Thorsten tack för din kommentar.

    Jag håller med i det mesta du skriver Kjell, dock är jag övertygad om, tror och vill tro, att det händer något i dopet. Inte något magiskt utan ett mysterium. Att Gud i dopets vatten berör den döpta på ett sätt som vi varken kan förstå eller förklara.

    Konsekvensen är den samma som du beskriver, men jag tror också att dopet ger den helige Ande som gåva. Hur gåvan ger sig uttryck det skiljer sig från var och en, men dopet skapar ett oförgängligt band, där det du kallar Guds hälsning är resultatet.

    Min övertygelse betyder inte, att den som inte är döpt, har något band med Gud, men det är av ett annat slag.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  3. I Svenska kyrkans gudstjänstordning för dop står det inledningsvis: ”…Genom dopet föder han (Jesus Kristus) oss till nytt liv, för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom…”.

    För mig betyder det att Han är där vid dopfunten. Osynlig men i högsta grad konkret närvarande. Detta är för mig underbar mystik.

    På samma sätt är Han närvarande vid nattvardens utdelande av bröd och vin och vid syndernas förlåtelse. Det är för mig samma mystik.

    I detta skeende är jag som präst endast den kroppsliga mellanhanden mellan Honom och dopkandidaten, nattvardsgästen och den förlåtne. Jag är där på Jesu Kristi uppdrag.

    Vad som händer med dopkandidaten, nattvardsgästen och den förlåtne är för mig också mystik. Det är mellan Honom och den enskilde, men det finns inget som pekar på att Han skulle göra annorlunda än när Han kroppsligen mötte barnen i Israel och tog dem i famnen och välsignade dem.

    Det är kanske naivt, men jag tror att det är konkret verklighet, inte bara symboliskt, när Han säger ”Jag är med er till tidens slut”. Också vid dopet.

    Gunnar Bjerkli
    Präst i Svenska kyrkan

    SvaraRadera
  4. Hej Gunnar och tack för din kommentar.

    Du förtydligar det mysterium som jag försökte peka på i min kommentar.

    Krister

    SvaraRadera