onsdag 11 september 2013

5.0

De senaste åren har vi översköljts av olika metoder och dieter, för att gå ner i vikt och må bättre. Det har varit LCHF, "Stenåldersdieten", 5:2 och 6:1 för att bara nämna några.

Varje dag får jag reklam på Facebook och i mejl från olika företag som erbjuder mig att gå ner i vikt snabbt och enkelt. Dessutom sägs det att jag kommer att bli både gladare och piggare. Samma företag syns i tidnings och tv reklamen. Som om det inte räcker så kan jag nästan varje kväll se tv-program om övervikt och bantning.

Diet och bantning har blivit en stor marknad och sannolikt är det många som tjänar pengar på andras trötthet och övervikt. Är det så att vi är ovanligt trötta eller allmänt överviktiga i Sverige? Mår vi bättre när vi ser att andra är mer trötta eller bär på fler kilo? Vill vi nå resultat på snabbaste och enklaste sätt?

I somras konstaterade jag att de flesta byxorna satt ovanligt hårt runt magen och att jag hade svårt att knyta skorna och knäppa översta knappen i skjortan. Med hjälp av vågen, en tumstock och en app i min iPhone kunde jag konstatera att jag är överviktig. Det är inte första gången i livet som jag kommit till den insikten.

Som de flesta andra med övervikt började jag fundera på vad jag skulle göra och hur det skulle gå till att gå ner i vikt. Vilken av alla metoder skulle jag välja? Finns det någon metod som inte innebär pina, plåga, ångest och dåligt samvete?

I stället för att läsa om de olika metodernas fördelar och nackdelar, priser och tidsaspekter ställde jag mig frågan; "Hur gick jag från att vara en vältränad kille till att bli en tjock man?"

Till att börja med konstaterade jag att åldern inte gick att åtgärda. Jag har blivit 35 år äldre och det är oåterkalleligt. Det finns inga metoder eller företag som kan hjälpa mig att bli yngre.

Sedan konstaterade jag att jag inte rör mig tillräckligt och att jag slarvar med maten. Jag åt oregelbundet, hoppade över frukosten och ibland även lunchen för att äta igen allt på kvällen. Jag åt väldigt stora portioner och stoppade i mig den mat och dryck som var tillgänglig utan att reflektera över om det var nyttigt eller inte.

Min slutsats blev: om jag vänder på det som gjort att jag gått upp i vikt så borde jag i stället gå ner i vikt. Så jag bestämde mig för att följa min egen 5.0 metod.

1. Ät regelbundet - frukost, lunch och middag.
2. Ät mindre portioner.
3. Undvik att äta efter kl. 18.00 på kvällen.
4. Undvik att äta och dricka det som är uppenbart onyttigt.
5. Rör dig mer genom vettig motion.

För att slippa ångest och dåligt samvete så preciserar jag inte det som är onyttigt utan jag litar till min känsla.

Fungerar min metod?

Ja för mig gör den det. Jag har gått ner 13,5 kilo på 8 veckor utan att jag varit hungrig eller pinat mig. Jag tycker inte att det varit krångligt, ansträngande eller att jag behövt försaka något. Min metod påverkar inte omgivningen genom att jag måste äta speciell kost som krånglar till matlagningen i familjen. Mina promenader tar jag på morgonen då övriga familjen sover.

Det bästa med 5.0 metoden är att den inte kostar någonting - tvärtom så sparar jag pengar på att jag äter mindre.

4 kommentarer:

  1. Mycket klokt! Människan är allätare och kan leva på mycket olika slags mat (annars skulle vi inte befolka hela jordklotet) och därför har jag alltid hyst en sunt skepsis mot speciella dieter och kostråd. Mitt störste hinder mot att gå ner i vikt har i stället varit skolans inflytande. Skolidrotten har varit traumatiserande (vad sägs om en gympa- (där jag var sämst) och fysik- (där jag var bäst) lärare som, när jag hängde i något slags tortyrredskap sade: "men Thorsten, det är ju bara ren fysik...". Så efter skolan lovade jag att aldrig mera röra mig på kommando, bara när jag själv vill. Nu har jag hittat till vardagsmotion såsom cykling, stavgång och simning och enkla kostråd likande Dina. Under sommaren kunde jag byta till ett snävare hål i bältet, alltid en början!

    SvaraRadera
    Svar
    1. God morgon Thorsten och tack för din kommentar.

      1 hål är en mycket bra början.

      Tyvärr är det många som bär på din erfarenhet. Idrott och gymnastik har blivit något man förknippar med misslyckande, hån, prestation och plåga.

      Efter lumpen sa jag till mig själv att aldrig mer springa. Dessbättre träffade jag en fanjunkare som fick mig att ändra uppfattning. I många år sprang jag olika motionslopp och tävlingar. När jag slutade på grund av att tiden inte räckte till så jämförde jag hela tiden mina prestationer med den tid då jag var som bäst. Det var skämmigt att springa en mil på 50 minuter då jag visste att jag en gång klarat det på 35.

      Numera har jag släppt allt det gamla och motionerar för att jag tycker det är roligt. Det är ingen prestation utan en avkoppling.

      Vad gäller maten så tror jag precis som du att en allsidig kost är den bästa men att man kan ta mindre portioner. Man kan även unna sig det som är onyttigt om det inte blir för mycket och för ofta.

      Ha det skönt på cykeln, i bassängen och på promenadvägarna.

      MVH//Krister

      Radera
  2. Bra jobbat! I slutändan handlar det ju inte om dieter vare sig hit eller dit utan att inte äta fler kalorier än man gör av med. Sunt förnuft och en vilja att förändra livsstil räcker långt.
    Lisa i Järfälla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lisa och tack för din kommentar.

      Jag delar helt din uppfattning. Det jag reagerar på är att man gjort en marknad av människors övervikt och trötthet, när det handlar om det du skriver - ät mindre än du förbränner.

      Dessutom tror jag precis som du att det handlar om vilja och den måste komma inifrån.

      MVH//Krister

      Radera