måndag 23 december 2013

Julefrid

Så gott som alla i Sverige vet att vi firar julen till åminnelse av Jesu födelse. Vi har starka traditioner vad gäller julens innehåll och utförande. I de flesta familjer är det sedan flera månader bestämt vad man ska göra timme för timme. Allt är planerat och förberett i minsta detalj.

Jag måste tillstå att jag inte är någon ivrig anhängare av julen. Visst tycker jag om många av traditionerna, jag tycker om att se barnens glädje och förväntan och jag tycker om att umgås med nära och kära över god mat. Jag tycker också om julens gudstjänster. Och visst är det roligt och tillfredsställande att ge julklappar till barnen.

Kanske är det alla förväntningar som gör att jag har svårt för julen. Alla måsten och krav som sköljer över oss från alla håll och kanter. Förutom att det ska vara på ett visst sätt så ska vi känna särskilda känslor. Det ska vara glädje och upprymdhet. Men handlar julen om julklappar, mat, särskilda tv-program, pynt, julgran och en bestämd besökslista? Blir det inte jul om inte de där förväntade känslorna infinner sig? Räknas det inte som jul om jag inte hittar den så kallade julstämningen?

För mig handlar julen väldigt lite om det yttre. Julen definieras inte av hur många julklappar jag fått eller gett bort, hur många som satt runt bordet när jag åt, eller vilka rätter som serverades. Den handlar heller inte om hur många ljusstakar som brinner i lägenheten eller vem som är julvärd på tv.

Min jul handlar om det som kallas julefrid. Att i mitt liv försöka bidra till det Guds rike som Jesus föddes för att förkunna och påbörja upprättelsen av. Det Guds rike som funnits, delvis finns och kommer att komma i framtiden. Det Guds rike som är fyllt av det goda.  Gud säger i skapelseberättelsen flera gånger; "Och se det var gott". Tanken med skapelsen var alltså att det skulle råda ett gott tillstånd i Guds rike. Jesus förkunnar detta Guds rike och säger att det finns inom oss. Det är vår uppgift att med Guds hjälp ta fram det goda som vi redan har.

Vi måste börja där vi befinner oss. Att bidra till ett gott tillstånd inom oss, så att det smittar av sig till vår närmsta omgivning. Ibland tror jag att vi lägger fokus så långt borta att vi missar det närmsta. "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ"?

Det inre tillstånd som jag kallar julefrid är inte beroende av något yttre. Den kan infinna sig oavsett om man är glad och upprymt eller ledsen, oberoende av om man firar jul ensam eller tillsammans med andra, den kommer inte från julmat eller julklappar och den går inte att köpa. Den är endast beroende av vår längtan och Guds nåd. Den infinner sig när vi släpper in Gud i våra hjärtan.

Guds nåd är julens viktigaste och finaste gåva och den är gratis. När vi tagit emot den ska vi använda den efter bästa förmåga så att den inte blir billig. En mottagen nåd som används för att bidra till ett gott tillstånd i sitt eget liv och i den närmsta omgivningen är gratis men den är inte billig.

Jag tror att julefriden börjar med något så enkelt som en stunds tystnad och eftertanke i ensamhet, en bön med egna eller färdigskrivna ord, att lyssna till, sjunga eller läsa en psalmvers, ett gudstjänstbesök eller en promenad i Guds natur tillsammans med allt levande.

Vem du än är, var du än befinner dig och hur du än har det, så är du sedd, känd och älskad. Och du är värd julefrid.

7 kommentarer:

  1. " hon lindade själv sin son och la honom i en krubba", varför? Hon var ensam där det luktade fårskit och åsnepink och i detta missersbla ställe placerade hon barnet i krubban, djurens matplats blev hans första bädd. I total ensamhet föddes Gud, Marias ensamhet vad gäller människor. Josef deltog naturligtvis inte i en förlossning, hennes kvinnliga släktingar var av okupationsmyndigheterna beordrade till andra ställen. Mitt i folkvandringskaos och därmed ensam bland skrän och buller, skedde allt. Guds frid valde en undanskymd bergsby men i fullt kaos, Gud valde att låta ensamheten bli bebodd. Inte blott den yttre utan också den inre. Tack för dina ord om julfriden! Önskar dig detta med: den frid som övergår allt förstånd men föds. Må Gud göra oss till stall där vi luktar illa och krubba där vi äter och säga våra klentrogna hjärtan " min frid ger jag er". / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Magnus.

      Tack också för fördjupningen av under vilka omständigheter Gud blev människa i Jesus. Särskilt tar jag till mig ensamheten i allt kaos.

      Jag önskar dig detsamma.

      MVH//Krister

      Radera
  2. skön läsning och bra upplägg, nästa år ska jag också göra upplägget lite bättre så att det inte blir sånt liv och så många anonyma anmälningar som i år :)
    Med vänlig hälsning Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Maria.

      Jag är inte säker på att jag förstår vad som du menar med anonyma anmälningar. Har du öppet hus?

      MVH//Krister

      Radera
  3. När jag ser Din nya bild med pipa tänker jag på att Karl Barth rökte cigarr och pipa och att många teologer i hans fotspår gör det också :-)
    God Fortsättning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Piprökningen är inget jag är stolt över, men å andra sidan skäms jag inte heller. Jag rökte pipa som ung men slutade i drygt 20 år för att enbart snusa. Då jag fyllde 48 tog jag fram mina gamla pipor och kastade snuset. Det kommer nog en dag då jag också överger pipan.

      Eftersom jag gått ner ganska mycket i vikt bytte jag till bilder som ger mitt nuvarande utseende mer rättvisa.

      God fortsättning.

      MVH//Krister

      Radera
  4. Piprökning är nog mera sysselsättning än rökning och därför ganska ofarlig. Och grattis till viktminskningen!

    SvaraRadera