fredag 29 augusti 2014

Framtidsfrågor

Jag läser i veckans nummer av Kyrkans Tidning att jobben är i fara inom Svenska kyrkan. Genom att Svenska kyrkan får färre medlemmar får hon också mindre resurser i form av ekonomi, vilket gör att vi måste minska våra utgifter inte minst för personalen. I ledaren anser man att det är dags att hitta nya vägar för att spara pengar. Det första steget är att se verkligheten i vitögat. Man rekommenderar också att vi ska se våra frivilliga medarbetare som resurser, vilket jag håller med om. Dock är jag tveksam till att detta räcker.

För någon vecka sedan såg jag hearingen inför biskopsvalet i Härnösand. De fem biskopskandidaterna fick en fråga som rörde "kärvare tider" på grund av sämre ekonomi. Precis som ledaren i Kyrkans Tidning svarade alla kandidater att man fick lov att prioritera och dra åt svångremmen. Man hade olika förslag på hur och vad, men samtliga pratade om nedskärningar. Den stora skillnaden mellan kandidaterna var att en av dem tryckte på att frågan skulle hanteras i respektive församling eftersom det är så olika förutsättningar.

Jag undrar varför man är så passiv? Varför lägger man så mycket energi på att reagera i olika steg, i stället för att agera? I tv-programmet "Lyxfällan" lär man sig att man både ska se över utgifter och inkomster. I varje avsnitt hjälper programledarna människor att dra ner på sina utgifter, göra sig av med tillgångar som är onödiga och kostar pengar samt att försöka öka sina inkomster. Varför fokuserar man i Svenska kyrkan endast på intäkterna i form av kyrkoavgiften? Det är ju inte konstigt att många tror att kyrkan i första hand vill ha tillhöriga på grund av deras kyrkoavgift.

I Järfälla församling har vi under många år dragits med en dalande ekonomi. Från det att jag blev kyrkoherde år 2000 vi sett över vår verksamhet. Gör vi rätt saker? Gör vi dem på rätt sätt? Kan vi göra det billigare eller mer effektivt? Är det rätt person på rätt plats? Vi tappar fler tillhöriga genom dödsfall och utträde, än det kommer nya tillhöriga genom dop eller anmälan om inträde. I Järfälla har vi de senaste åren förlorat mångdubbelt fler personer genom att de som flyttar från Järfälla tillhör Svenska kyrkan, men de som flyttar till Järfälla, gör det inte.

Vad ska vi då göra?

Jag tror inte att det räcker med att vi ser över våra kostnader i form av löner, fastighetsskötsel, drift och verksamhet, för att därefter prioritera och dra ner på kostnaderna. Jag tror att:
- Vi måste arbeta på många olika nivåer och med flera olika saker, samtidigt.
- Vi behöver ha verksamhet som är relevant för våra medlemmar så att de vill fortsätta tillhöra Svenska kyrkan.
- Vi måste ha hög kvalitet i allt det vi gör så att människor anser att det är meningsfullt att stödja vår verksamhet oavsett om de själv vill delta eller inte.
- Vi måste våga vara kyrka på riktigt så att vår trovärdighet inte går förlorad. Att vara kyrka handlar om att kommunicera evangeliet om Jesus Kristus, i ord och handling. Människor måste känna att kyrkan är till för dem och inte tvärtom.
- Vi måste våga bedriva verksamheter som finansieras på annat sätt än genom kyrkoavgiften eller inomkyrkliga bidrag.
- Vi måste våga bedriva näringsverksamhet som ligger i linje med kyrkans uppdrag och där eventuellt överskott går tillbaks till församlingen. Därför behöver vi ta bort stämpeln att det är fult att tjäna pengar på andra sätt än genom skogsfastigheter eller avkastning på aktier och värdepapper.
- Vi måste våga prioritera det som är angeläget på den plats vi är satta att vara kyrka. I Järfälla är diakonin ett prioriterat område.
- Vi måste våga ifrågasätta fördelningen av Svenska kyrkans ekonomiska tillgångar. På riksnivå gör man en vinst på 800 miljoner, samtidigt som många församlingar tvingas att dra ner på personal och verksamhet. Är detta vår bild av en rikstäckande folkkyrka?

Det finns säkert många flera åtgärder vi behöver vidta och många fler saker vi behöver tänka på. Jag önskar att vi inte har så "bombsäkra"svar att vi glömmer bort att lyssna och lära av varandra. Än mer önskar jag att vi vågar vara experter. Den som försöker är expert och det är endast den som kan lyckas. Jag ber att vår rädsla för att misslyckas inte ska kväva vår vilja och vårt mod att försöka.

2 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte31 augusti 2014 18:55

    Delar helt Din analys, situationen i de större frikyrkorna är på många håll jämförbar. Och ständigt smågnetande med osthyveln skapar dålig stämning och sura miner, så det kan vara bra att ta ett steg tillbaka, se på hela verksamheten, båda på utgifts- och intäktssidan och våga tänka mera radikalt. "tjäna pengar på andra sätt än genom skogsfastigheter" - tja det gick ju inte så bra med skogen i Västerås stift, där oförsäkrad skog brann upp i parti och minut :-(

    SvaraRadera
  2. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Det var väl en något klen riskanalys vad gäller skogsinnehavet i Västerås. Undrar om man inte grämer sig över att förlusten är mångdubbelt större än försäkringspremien skulle varit.

    Det blir väldigt destruktivt att hela tiden arbeta med besparingar och neddragning, det påverkar självbilden och självkänslan. Det är blir ett helt annat driv i att tänka "vi har något unikt, det här är vi bra på, hur ska vi bekosta det?"

    MVH//Krister

    SvaraRadera