fredag 28 november 2014

Döden är det enda rättvisa

I veckan nåddes jag av informationen om att en av mina tidigare medarbetare tragiskt omkommit i en trafikolycka. Just som hon gått i pension och verkade må bättre än någonsin dör hon. Då jag mötte henne för några veckor sedan var hon pigg, glad och full av energi. Hon hade massor av planer och idéer inför framtiden.

När jag fick informationen tänkte jag på att jag ofta möter människor som uttrycker att livet inte är rättvist. Jag kan inget annat än att hålla med. Det är inte ovanligt att jag säger det under griftetalet vid de begravningsgudstjänster som jag leder.

Ändå finns det en förväntan och en längtan från de flesta av oss, att det borde finnas någon form av rättvisa i livet. Vi tycker att den som är snäll och vänlig borde få leva längre än den som är elak och stygg. Ändå vet vi att det inte är så. Vi föds med olika förutsättningar och växer upp med helt olika möjligheter. Vi ställs inte inför samma val och har inte samma chanser i livet. En del har moralisk tur och en del har moralisk otur. Det är en hårsmån från att lyckas till att misslyckas.

Som kristen önskar jag att livet vore helt annorlunda. Jag önskar att alla föddes med samma förutsättningar, att alla växte upp med samma möjligheter att alla fick samma chanser i livet. Det är min ärliga strävan att bidra till en värld där detta blir sant. Men jag inser att det är helt omöjligt för mig, att på egen hand, åstadkomma detta. Samtidigt är det åt detta hållet de flesta av oss strävar. Det märks inte minst att vi på söndag inleder julinsamlingen i våra kyrkor under temat "Låt fler få fylla fem".

Det enda jag vet som är helt rättvist är döden. Vi ska alla dö, det kan vi inte komma ifrån. Tidpunkten är inte rättvis. Döendet är inte rättvist. Orsakerna är inte rättvisa. Men döden i själv är rättvis. I döden är vi alla lika. Ingen är för mer och ingen är viktigare. Ingen är finare och ingen är bättre. I döden finns inga titlar, inga meriter, inga lönekuvert och inga gamla lagrar att vila på. Det ända du har att komma med är att du är människa och att du gjort vad du kunnat med de förutsättningar du fått.

För mig innebär det att alla ska behandlas lika efter döden. Alla har rätt till en fin och värdig begravningsceremoni. Alla har rätt till samma behandling oavsett vem de är, vad de åstadkommit eller hur många vänner de har. Om jag leder en begravningsgudstjänst där det endast är jag, musikern, vaktmästaren och representanten från begravningsbyrån eller om det är 200 deltagare, så gör jag på exakt samma sätt.

Min önskan om att livet skulle vara rättvist är möjligen en utopi, omöjlig att åstadkomma. Men min övertygelse om att vi i döden alla är lika går att uppfylla genom att behandla alla som dött, på samma sätt och med samma värdighet.

8 kommentarer:

  1. Beklagar Krister. Själv har jag fått vetskapen om att en fd skolkompis till min son tagit livet av sig. (22 år) Jag lider så med hans föräldrar.
    Trösterika kramar Krister

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beklagar, Ulla. Det är extra svårt för anhöriga då det handlar om suicid. Min mamma blev 10 år äldre på en vecka då min bror tog livet av sig för 30 år sedan.

      Radera
    2. Thorsten Schütte29 november 2014 14:30

      Jag funderar ibland varför inte samhället satsar lika mycket på en nollvision för självmord och fallolyckor (ca 1500 dödade/år vardera) som för trafikolyckor (ca 300 dödade/år). Många självmord drabbar dessutom ej bara släkten och vänner, men även t ex lokförare.
      Och inför döden har jag främst två tankar:
      1) Säg aldrig: det kan jag göra sedan
      2) Klamrar mig fast vid hoppet att efter döden blir det "ännu bättre" än jag tror...

      Radera
    3. Hej Thorsten. Jag ställer mig samma fråga. Vad jag förstått så har man försökt att lyfta frågan om en nollvision när det gäller suicid, men fått väldigt dåligt gensvar. Jag tror att det fortfarande är väldigt tabubelagt att prata om detta.

      Jag gillar dina tankar inför döden. Framför allt punkt 2.

      Radera
  2. Livet är grymt ibland. Har en son som fått cancer, en väninna myelom och kan inte gå, en svägerska ligger på dödsbädden i magcancer, men livet går ändå vidare. I skuggan av döden blommar kärleken till allt levande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en fin beskrivning av hur man kan hantera livets motgångar och svårigheter.

      Jag får ytterligare bekräftat att livet inte är rättvist.

      Radera
  3. Vad fint du skrivit, känner å tänker "precis" som du Krister♡
    Jag själv var med om en "hemsk" upplevelse igår... Åkte hem från arbetet ca 18 (i mörkret), helt plötsligt såg jag något mörkt vid vägkanten å rent instinktivt svängde jag runt "det".
    En mörkklädd människa utan minsta reflex! Hjärtat slog flerdubbla slag när jag åkte vidare...några hundra meter...kände en känsla å hittade en plats att vända på...åkte tillbaka å vände igen, stannade brevid den 82årige mannen å frågade hur det var.
    Han sa han blivit utjagad hemifrån å skulle gå in till mellerud till sin syster (dvs 12km). Funderade på om han ev "gått ut från" äldreboeendet 4km bort, frågade vad han hette å undrade om jag "vågade" ta med honom i bilen;-)
    Ja jag är inte farlig:) Tog iaf med honom in till mld, åkte till gatan han uppgav att systern bodde på...han var osäker på huset men ville tillslut gå ur å fortsätta leta till fots.
    Det kändes inte bra, men jag släppte givetvis av honom, direkt jag kom hem letade jag upp den namngivna systerns telefonnr...fick svar på 2a försöket-rätt person. Hon blev mycket glad,att jag tagit med honom, sa att det stämde att han nog blivit utjagad å att han är lite dement... Jag fortsatte prata m henne (en pigg dam på 78år) medan min man åkte ut å letade...Mannen hade tillslut gått utanför på systerns gata (hon flyttat för många år sen) å systern hade koll i fönstret. Min man, martin, åkte dit, pratade m dem, ringde vår diakon å tillslut beslöts det att martin skulle köra hem mannen OCH följa med honom in! Sen var han hemma med oss vid 22. Våran annorlunda fredagskväll , men vi sov gott inatt♡

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Susanne och tack för feedback.

      Det blev en händelserik fredag för er. Vad fint att du tog hand om mannen och att din man också engagerade sig. Medmänsklighet i sin storhet.

      Fint gjort av er.

      Radera