fredag 2 mars 2012

Vem är jag - Vem är du?

Det sägs att vi människor blir till i mötet med andra.

I processen där min självbild bryts mot andras bild och uppfattning av mig, där skapas mitt sanna jag. I mötet måste man självklart även lägga in min självkänsla och mitt självförtroende. Är då bilden som formas inom den andra, den sanna bilden av mig?

Jag tror inte att det är den enda och den absolut sanna bilden som formats. Min självbild, min självkänsla och mitt självförtroende möter den andres självbild, självkänsla och självförtroende. Självklart påverkar alla dessa delar mötet, utformningen och tillblivandet av våra bilder av varandra. Dessutom måste man lägga till bådas förväntningar, önskningar, förhoppningar och förutfattade meningar. Kan någon av oss med 100 % säkerhet veta att vi alltid motsvar dessa?

Ingen av oss är en matematisk formel där vi endast är summan av andras bild och uppfattning av oss, ändå är vi på något sätt, det andra uppfattar oss att vara. Om alla har exakt samma bild av oss är vi förmodligen inget av det som sägs och beskrivs. Om ingen har något gott att säga om oss då är vi sannolikt en besvärlig person. Å andra sidan är vi inte särskilt tydliga om ingen kan se något ont eller dåligt i oss. Den som är omtyckt av alla är troligen inte särskilt omtyckt av någon. Men den som är illa ansedd av en liten grupp, om än högljudd, är inte bara det som görs gällande. Han eller hon är både mer och större.

Vi bör också betänka att de flesta bilder andra har av mig och jag har av andra, inte härstammar från ett genuint möte. Huvuddelen av de bilder vi har av varandra kommer från någon annans tolkning och uppfattning om vem personen är. Det är ofta både i andra och tredje led som vi skapar en bild av någon, baserat på hur andra tolkat och uppfattat vad de sagt eller gjort. Till vardags kallar vi väl det rykte eller skitprat?

Hur ska vi då förhålla oss till processen och formlerna som skapar oss som personer? Hur ska vi tänka om vår tillblivelse? Jag har som vanligt inte det perfekta svaret, men jag tänker så här:
- Vilka är viktiga för mig?
- Hur ser de på mig?
- Kan jag stå ut med att alla inte har samma bild av mig?
- Hur påverkas jag av det?
- Orkar jag bära att några ser mig på ett sätt som inte stämmer med hur jag ser på mig själv?
- Vilken bild har jag av dem, som har samma bild av mig som jag själv har?
- Hur ser jag på dem som har en annan bild av mig, än jag själv har?
- Varifrån har jag fått min bild av den andre?

Om jag ska må bra med mig själv i långa loppet behöver jag lyssna på andras bilder av mig. Men om jag försöker anpassa mig för att motsvara allas önskemål, förväntningar, förhoppningar och förutfattade meningar, som bygger på deras självbild, självkänsla och självförtroende, då kommer jag som individ att gå under och försvinna.

Vill jag utvecklas och förändras som människa behöver jag umgås med dem som vågar spegla och visa de sidor av mig, som jag själv har svårt för och inte är så stolt över. Att bara umgås med dem som gillar mig, som jag är, ger inte så stora möjligheter för mig att växa.

Vi måste på något sätt bestämma oss i varje given situation och i varje möte med andra, vad som är viktigast? Vad är centrum i mötet? Vem eller vad är viktigast? Ibland är uppgiften viktigast, ibland är det andre och ibland är det jag. Att sträva efter den perfekta formeln i processen "tillblivelse", under mötet, gör sannolikt att uppgiften eller någon av de närvarande får stryka på foten.

"Våga vara den du i Kristus är,
den i hans tanke, den i hans kärlek,
den i hans ögas eviga ljus du är."

Psalm 87:1

8 kommentarer:

  1. Av en slump hittade jag din blogg då jag sökte ledtrådar till melodikrysset. Då tog nyfikenheten över och jag läste lite av dina tankar...

    Hittade mycket tänkvärt och jag har haft tid att tänka över mycket efter att jag fick en cancer diagnos sommaren 2011.

    Självinsikt och analys av mig själv och mina sammanhang är inte lätt men nödvändigt.

    Tänker på en diffus mobbingsituation mellan vuxna på en arbetsplats. Det finns inte så mycket konkret att ta på till en början, bara en känsla av olust och obehag. Efter hand börjar jag analysera och fundera över olika händelseförlopp och ett mönster uppenbarar sig. Är det den faktiska situationen jag ser eller är det mina tolkningar som serverar mig det jag vill se? Går sedan över till att tänka att det är en grupp människor där dynamiken störs och slutar utvecklas, då man söker likheter hos varandra. Alla har fel och brister, men ingen blir synad under lupp som den individ gruppen attackerar. Den omedvetne ser det han eller hon söker. Inser att alla inte har denna insikt om sig själva och inte heller söker den. Vad kan jag göra? Jag känner mig inte tillfreds med att ständigt utgå ifrån en försvarsposition, att hela tiden fundera över om detta var ett påhopp. Det är jag själv som försätter mig i den situationen i så fall och således har jag valet att inte ha dessa tankar i fokus.

    Tänk om vi människor kunde se varandras brister och olikheter utan att döma. Se på varandra med nyfikenhet, se olikheterna som en gåva där möten och sammanhang alltid skänker ytterligare en ledtråd om mig själv och meningen med livet.

    Tranströmer sammanfattade detta på sitt genialiskt enkla sätt.

    Två sanningar närmar sig varann,
    en kommer inifrån,
    en kommer utifrån
    och där de möts har man en chans
    att få se sig själv.

    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej C och tack för din kommentar.

      Sanningen ligger kanske någonstans mitt i? Mellan dina tolkningar och det de andra gör?

      Oftast finns det åtminstone en gnutta sanning i det vi känner och upplever, men kanske förstärker vi känslan genom tidigare erfarenheter?

      När någon i en grupp har mycket inflytande kan den eller de påverka allas bilder av en person. Gruppdynamiken gör att alla blir rädda för att ha fel eller brister i den/de dominantas ögon, vilket gör att alla börjar projicera sina egna tillkortakommanden på den så kallade "syndabocken". Att i en sådan situation söka sanningen eller reflektera över sig själv, kräver mycket mod och stor ansträngning.

      Jag delar helt din uppfattning att livet blir mer fullkomligt om vi vågar se våra egna och andras fel och brister, utan att döma oss själv eller fördöma någon annan.

      Jag hoppas att din behandling mot cancern varit framgångsrik.

      Med vänliga hälsningar.

      Krister

      Radera
  2. Thorsten Schütte3 mars 2012 19:55

    Självbilden påverkas mycket av uppväxttiden. Och i mitt fall, som typiskt mobbingoffer i skolan, går dessa ränder tyvärr aldrig ur. Jag byter fortfarande trottoar när jag ser en flock skränande tonåringar och känner mig som liten pojke, även om jag vet att jag är 54-årig senior specialist. Men denna vuxenhinna är tunn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Det gör mig ont att den bild andra gav dig i ungdomen fortfarande påverkar dig.

      Å andra sidan kan jag leva mig in i hur starkt barndomens upplevelser fortsätter "spöka" hela livet.

      Själv fick jag alltid höra att jag var ful och ointelligent och det gör sig fortfarande påmint i vissa situationer.

      Vi får fortsätta att kämpa med att vi inte är det andra gör oss till, vi är så mycket mer och större. Vi måste också lära oss att lyssna till dem som speglar och visar andra sidor av oss, än dem som skapades i vår barndom.

      Hälsningar från Krister

      Radera
  3. Thorsten Schütte3 mars 2012 22:09

    Själv fick jag alltid höra att jag var ful och ointelligent och det gör sig fortfarande påmint i vissa situationer. - Det värsta mobbarna var lärarna. Vad sägs om min lärare i engelska som bad mig hämta kaffe åt honom - jag lärde mig ändå ingenting. Eller läraren i fysik (där jag var bäst) och idrott (där jag var sämst) som uppmuntrade mig när jag hängde i något slags tortyrredskap: men Thorsten - det är ju bara ren fysik!
    De vuxnas svek i skolan är värre än "kamraternas", för de vet vad det gör!

    SvaraRadera
  4. Hej igen Thorsten.

    Håller helt med dig. Vuxnas mobbing av barn är värre än kamraternas. De vuxna borde förstå.

    Jag har aldrig varit mobbad av jämnåriga, däremot kan jag ännu minnas när vuxna "lurade" mig för att få mig att framstå som dum och få andra att skratta åt mig. Starkast är minnena när min egen pappa lurade mig att det bara fanns 11 månader på ett år och min lärare skickade mig att köpa ett dussin knapphål. Eftersom jag litade på dem och hade förtroende för dem, gick jag på det dem sa.

    Hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  5. Thorsten Schütte4 mars 2012 09:43

    Och min mor skickade mig med spårvagn genom hela stan för att hämta en grej hos helt oförstående grannar till min bortresta mormor. Det var 1. april...
    För övrigt gör fastan på nyhets- och blogg- (med undantag för den här så klart) surfandet mig mycket väl, jag fortsätter (med dispens för extrema nyhetshändelser).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen.

      Otroligt. Gränsen för ett aprilskämt med ett barn går långt tidigare.

      Fortsatt lycka med fastan.

      Krister

      Radera