fredag 6 april 2012

Korset

I den debatt som kallats "kyrkans identitetskris", har bland annat långfredagens budskap diskuterats och ifrågasatts. Några vill tona ner, eller helt ta bort, tanken på att Jesus offrades på korset. Hur man i stället tolkar det faktum att han dog på ett kors, det vet jag inte.

Man tycker att tanken på ett blodigt offer är stötande och svårt för människor att förstå. Jag kan tänka mig att långfredagens händelser, för några, är svåra att få ihop med bilden av en kärleksfull Gud. Men är Gud mer kärleksfull om allt var ett misstag? Om Gud lät det ske, mot sin vilja, utan att ingripa?

Gud visar oss en kärleksväg, genom Jesus Kristus liv, lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd. Gud sätter genom Jesus ett mönster, som vi alla kan få del av. Genom korset blir vi människor försonade med Gud, en gång för alla. Korset är inte början eller slutet, utan det är den pivå, på vilket allt balanserar.

För mig är det inte svårare att förstå, än då en idrottsman tränat och kämpat i många år för att vinna en tävling. När han eller hon sedan blir intervjuad efter segern, då säger han/hon: "Jag tillägnar denna seger åt min familj". Som anhörig får du del av framgångarna, utan att ha deltagit i tävlingen.

På samma sätt får vi alla del av korset, utan att ha blivit korsfästa. Vi är alla Guds barn och tillhör samma familj.

Kanske är jag naiv, men min bild av Jesus fick jag redan som liten när jag sjöng:

"Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset, dör ock för mig".

För mig sammanfattar dessa rader av Lina Sandell, hela långfredagens budskap och det mest centrala i min kristna tro.

Jesus gav sitt liv för oss alla, men jag måste öppna mina ögon för att se det. Det är stor skillnad på att titta och på att se. Jag kopplar samman "öppnade ögon", med ordet respekt, som betyder att "se på ett nytt sätt".

Genom att han offrar sig på korset, förlöser han mig till ett nytt liv och att ger mig möjlighet att ta emot syndernas förlåtelse. Han löser mig ur syndens band, vilket inte innebär att jag är en syndfri människa, men att det finns nya möjligheter.

Lukas 23: 41-43
"Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat.
Men har har inte gjort något ont".
Och han sade:
"Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike".
Jesus svarade:
"Sannerligen, redan i dag ska du vara med mig i paradiset".

4 kommentarer:

  1. Kjell Dellert7 april 2012 12:24

    Hej Krister!
    Så här sa jag i skärtorsdagsmässan i Edsbergskyrkan.

    Det finns ibland en risk att bibeltexterna förblir texter. Det finns ibland en risk att vi inte riktigt förmår förmedla livet bakom texterna, och vilken betydelse texterna har i vårt samhälle idag. I våra liv idag. När det gäller texterna kring nattvardens instiftande så är de ju välbekanta för många människor. Vi vet att Jesus tog brödet och vinet och bjöd lärjungarna på medan han förklarade att det han gav ut egentligen var hans kropp och hans blod. Men på vilket sätt var det hans kropp och blod? Vad menade han egentligen? Kanske kan man tänka så här: Jesus var säkert medveten om att han inte hade så lång tid kvar att leva, eftersom han retat upp både religiösa och politiska myndigheter. När han då på kvällen åt sin sista måltid med lärjungarna, som blivit hans vänner snarare än hans elever, då ville han uttrycka sin kärlek till dem, berätta hur mycket han egentligen hade varit beredd att ge dem. Dag efter dag, månad efter månad, hade han vandrat tillsammans med dem. Vandrat och talat, talat, talat. Om Guds rike. Om hoppet. Om kärleken. Det hade blivit sagt en del hårda ord också, både till lärjungarna och till andra. Men han hade aldrig sparat sig själv. Han hade satt sitt eget liv på spel för lärjungarnas skull. Han hade gett ut sig själv, gett av sin svett och sina tårar. Och av sin glädje. Han hade satsat sin kropp och sitt blod, och för lärjungarnas skull var han nu beredd att överlämna dem i händerna på dem som hade makten att döda honom. Detta är min kropp, detta är mitt blod. Detta är jag. Och lärjungarna kanske inte riktigt förstod. Och än idag läser vi ofta de här orden i våra kyrkor. Detta är min kropp, detta är mitt blod. Jesus gav sig själv åt lärjungarna, och i förlängningen även åt oss. För berättelsen om nattvarden, om hur Jesus en natt för länge sedan lämnade ut sig själv, vibrerar av liv, och det finns ingenting som är omodernt med den, även om vi precis som lärjungarna inte alltid till 100% förstår innebörden av Jesu offer. Vi behöver fortfarande höra att vi är älskade, att vi är sedda, att vi är värdefulla. Att Guds rike är här, mitt ibland oss. Att människor är viktigare än förstelnade ritualer. Och Jesus gav sitt liv för att vi skulle få veta det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kjell och tack för dina tankar.

      Nattvarden, Korset och Uppståndelsen är tre av de saker som jag tycker är centrala i kristen tro. Det går att läsa hur mycket som helst om dem och ändå finns det frågor kvar som är obesvarade. För mig innebär det att dessa tre är en del av mysteriet som kan beskrivas och tolkas, men aldrig riktigt förklaras på ett sätt som gör att jag kan förstå det intellektuellt. Däremot förstår jag dem känslomässigt.

      Jag önskar dig en fin påskafton och så småningom ett påsk som förbyts i glädje.

      Krister

      Radera
  2. Thorsten Schütte10 april 2012 18:04

    Mysteriet - just det är ordet. Jag har hört någon gång att på arameiska blir texten - detta min kropp, detta mitt blod. Utan verb "är" eller "betyder". Det känns befriande, jag kan låta frågan vara öppen, just ett mysterium. Och i denna anda borde egentligen nattvardsgemenskap mellan protestanter och katoliker vara möjlig.

    SvaraRadera
  3. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Jag har också hört i något sammanhang att arameiskan saknar ordet är i instiftelseorden. Jag tror att man i det svenska teckenspråket tecknar utan verbet är.

    Mysteriet innehåller så många djup och så många tolkningar att vi alla borde rymmas i det, om vi bara kunde låta bli att påstå att just vår tolkning är den enda, den rätta och den Sanna.

    Krister

    SvaraRadera