söndag 16 december 2012

Bana väg för Herren

När vi läser dagens texter, så får man lätt för sig att de handlar om alla dem utanför kyrkan, alla dem som inte hittat till Gud. Men sanningen är att alla profeter vänder sig till dem som redan tror sig ha hittat Gud. Johannes vände sig till sin religiösa samtid, judarna, och det gjorde Jesus också. Kyrkan har inte tagit över, förbättrat eller ersatt judendomen, vi är en fortsättning på och utvidgning av den. Jesus kom inte för att ersätta lagen, utan för att inskärpa och förtydliga den.

Därför kan jag säga att Johannes i första hand, vänder sig till oss som redan finns i och är kyrkan. Kyrkan byggs inte av tegelstenar utan av levande stenar. Kyrkan byggs av dig, mig och alla andra som är döpta. Vi är alla levande stenar i det som kallas kyrkan. De ganska kärva och hårda orden i dagens texter vänder sig alltså till oss. Vi kan inte smita undan dem eller peka på någon annan och påstå att det gäller dem. Kyrkan, det är vi tillsammans.

En profet är en person som talar om hur det är ställt. Någon som vågar säga precis som det är. Inte för att framhäva sig själv eller för att göra sig själv populära. Det är någon som rakt och tydligt förmedlar fakta om sakernas tillstånd i kyrkan, oavsett om han eller hon, vinner något på det, för egen räkning. En profet pekar inte utåt, utan inåt. En profet talar inte om ett ni eller ett de, utan om ett vi.

Johannes fick betala med sig liv, för att han talade om hur den religiösa kartan såg ut på hans tid. Han förmedlade att det som varit, inte var som det borde, och det som är, inte är som det skall. Han pekade också ut riktningen för framtiden. Han ser på historien, på samtiden och han visar på framtiden. Det är nästan aldrig populärt.

Det blir obehagligt för många människor därför att då måste man våga ifrågasätta hur det varit. Man måste jämföra sin historia, med det som borde ha varit. Man måste också våga se hur det ser ut just nu och jämföra det med det som var tänkt. Sist men inte minst måste man våga följa den väg som visionären pekar ut. Johannes är en i raden av viktiga profeter, hans uppgift var att bana väg och förbereda människor för Jesus uppdrag. Han lyfte inte fram sig själv utan visade att Jesus är den tydliga visionären.

Hur reagerar vi då, när vi möter profeten? Kallar vi honom besatt? Lyssnar vi till honom och begrundar oss själv och vårt sammanhang, kyrkan? Ser vi behov att rätta till, förändra och utveckla? Eller avfärdar vi honom eller henne, som halvtokig?

För inte väljer vi väl att följa någon som erbjuder en enklare och behagligare väg? Vi lyssnar väl inte till någon som beskriver historien enbart i rosenrött? Eller nutiden i guld alternativt, som kolsvart? Följer vi den som hävdar att vägen till framtiden, är att vrida tillbaka klockan? Följer vi den eller dem, som banar väg för sig själv och söker bekräftelse för sin egen person, eller följer vi dem som visar på Jesus, inte som ett objekt för sin egen sak, utan som ett subjekt i sig själv?

Johannes avfärdar alla tankar och ord om att han skulle vara visionären. Han är väldigt tydlig med att den vi ska följa, det är Jesus. Å andra sidan är Jesus lika tydlig med att knyta ihop framtiden, med nutiden i Johannes, och med historien genom Elia. Vi behöver både profeten och visionären. Utan visionären kommer vi ingenstans och utan profeten hittar vi inte vägen.

Är det någon av er som orienterat någon gång i ert liv? Varit ute i skogen med karta och kompass? Eller varit ute och kört bil med hjälp av en GPS? Gått på ett stort varuhus eller sjukhus och letat efter affären eller avdelning som ni ska till? Vad är då viktigast?

De flesta brukar svara; att veta var jag ska någonstans. Och det är förvisso viktigt, men det är inte det viktigaste. Det absolut viktigaste för att hitta rätt, är att veta var någonstans man själv befinner sig. Det spelar ingen roll att jag vet var jag ska, om jag inte vet var jag befinner mig. Om jag inte utgår från exakt den plats, där jag står, då kommer jag aldrig att hitta rätt.

- Det spelar ingen roll att jag kan läsa kartan, hantera kompassen och vet var jag ska någonstans, om jag inte hela tiden vet var jag är.
- Det spelar ingen roll att jag programmerat in rätt adress i GPS:en, om satelliten inte hela tiden känner av var min bil befinner sig, för då kommer jag att köra fel. 
- Det spelar ingen roll att jag hittar affären eller avdelningen jag ska till, om jag inte hittar det oranga märket, som talar om var jag just nu befinner mig, i förhållande till den plats jag ska.

Vad kan vi då göra?
- I Malakis bok får vi veta att vi inte ska glömma bort Guds lag. Guds lag är grunden för allt vi gör. Det är i relation till Guds lag som vi prövar vår historia och vårt nu. Det är med hjälp av Guds lag, som vi hittar rätt i tillvaron.
- I andra Petrusbrevet får vi reda på att det är genom Guds heliga Ande och profetorden som vi kommer till insikt. Men vi kan inte göra det på egen hand. Vi behöver varandra och vi behöver ett sammanhang, för att ta emot ljuset.
- I Matteus får vi veta vem vi ska följa för att hitta rätt väg till målet. Den vi ska följa är Jesus. Han är vägen, sanningen och livet.

Jag vet att det låter väldigt enkelt, och det är det också i teorin. Men i praktiken måste vi veta att vägen inte är rosenkantad och asfalterad. Vägen är lidandets väg, Via Dolorosa, och den är prydd av en törnekrona. Vägen är full av rädsla, motstånd och kritik.

Om vi vill vara kyrka och kristna, på riktigt då måste vi vara beredda på motstånd och kritik från olika håll. Både internt och externt. Vad du än gör, och hur du än gör det, riskerar du att andra kritiserar dig. Antingen är du besatt eller så är du en drinkare och frossare. Om du spelar, så vill inte andra dansa och sjunger du sorgesånger, så vill de inte klaga. Detta får inte hindra oss att följa den väg Johannes banat och som Jesus visar oss. Från historien, genom nutiden ska vi tillsammans möta framtiden.

En kyrka som inte är beredd att möta motstånd och kritik, utan att följa med i tidens strömmar, är dömd att gå under eller sluta vara kyrka. Rädsla att inte vara till lags, få bekräftelse och vara uppskattad kan göra att vi tappar frimodigheten att följa den väg som är vår. Samtidigt måste kyrkan vara lyhörd och anpassa sig där det är möjligt. Det är en svår balansgång ,att lyssna utåt och förändra inåt. En kyrka som inte är självkritisk och problematiserar hur vi förhåller oss till Guds lag, profetorden förmedlade genom den helige Ande och framtiden, i Jesu efterföljd, riskerar att gå vilse.

De rättesnören vi har är Guds lag, visheten genom den helige Ande och Jesus.

När de finns i våra hjärtan och är de drivkrafter, den väg och det mål, som ligger till grund för vårt liv som kyrka och som enskilda kristna, kan det inte bli fel. Det kan bara bli annorlunda. Då finns det inte längre något motstånd, någon kritik eller någon rädsla som kan påverka oss på djupet. Människor kan missförstå våra ord, handlingar och vårt ställningstagande, men de kan aldrig missförstå vårt hjärta.

Vi förväntas inte vara perfekta, lyckade, uppskattade eller framgångsrika. Vi förväntas att efter den förmåga vi fått, leva enligt Guds lag, lyssna till den helige Ande genom profeterna och följa den väg Jesus visat oss. Förbundet som Jesus givit oss gör att vi, i tider av kritik, motstånd, rädsla och misslyckande får ta emot Guds förlåtelse och försöka på nytt. 

12 kommentarer:

  1. Tänkvärda och väl underbyggda tankar. I en tid där många försöka överrösta varandra tror jag att man känner igen profeten på dess lågmäldhet, påminnande om att Gud inta var i jordbävningen, inte i stormen, men i det svaga suset av en lätt vind.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Jag håller med dig. Det är inte alltid den som är mest "högljudd" som har rätt.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  2. -VAD VISKAR NI OM?

    Skämt och sidå, vill eg. bara påpeka att både Johannes och Jesus sa "-Omvänd er" inte vänd om dvs det handlar om en inre omvändelse precis som du påpekar Krister och inte om en yttre omvändelse i första hand. En inre omvändelse får iofs yttre konsekvenser men yttre omvändelse får aldrig inre konsekvenser.


    Mvh Eva-Lisa Söderström

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Eva-Lisa och tack för din kommentar.

      Omvändelse gäller väl både individer och kyrkan?

      Jag tror att vi fokuserat alldeles mycket på den personliga omvändelsen, och för lite på kyrkan som organisation. Kristen kan man inte vara på egen hand, utan det är något vi är tillsammans.

      Den yttre omvändelsen är alldeles för vanlig, för det är den som syns och kan "mätas". Den inre omvändelsen får inte alltid så klara och tydliga uttryck att den går att se.

      Jag uppfattar att vi ändrar fernissan, men inte underlaget på vilken fernissan sitter.

      Mvh Krister

      Radera
  3. När jag kommenterade på din text hade jag kyrkan i åtanke, förstår att min kommentar kan läsas som om jag syftade på den personliga omvändelsen.

    Jag har följt lite trådar på nätet där katolska traditionalister längtar tillbaka till tiden före 2:a Vatikankonc. Det var med det i bakhuvudet som jag skrev att det handlar inte om att vända om till försvunnen tid hur fel vi än anser denna tid och ordning vara. Det är inte Edens lustgård vi ska tillbaka till utan till Guds rike som ligger framför oss. Vi ska inte så mycket vända om till det förgångna utan utan att omvända oss innåt och framåt i bön. Kyrkan är inte alltid det bönens hus jag skulle önska att den var utan framstår ibland enligt mig mer som en opinionsbildare och politisk aktör i röststarka människors hand.

    Mvh Eva-Lisa Söderström

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Eva-Lisa och tack för din kommentar.

      Jag delar helt din uppfattning. Kyrkan dras isär eller krymper ihop, beroende av vilket perspektiv man väljer. Å ena sidan är det "dem som är rätt och tycker rätt", å andra sidan "dem som tror rätt".

      En inre omvändelse av kyrkan och hennes tillhöriga är nog vad som behövs. Vi är en evangelisk-luthersk kyrka och det är också vår framtid, enligt mig.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  4. Jag blir också oroad av de katolska traditionalister som längtar tillbaka när jag som ekumenisk orienterad kristen snarast vill se att det avstannade närmandet mellan katoliker och protestanter tar fart igen. Det hindrar inte att jag kan fascineras av den latinska mässan, Bachs h-moll-mässa är för mig så nära den perfekta musiken man kan komma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Jag önskar också att vi skulle vara mer än kyrka för "både och", i stället för en kyrkan för "antingen eller".

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  5. Fast egentligen behöver vi inte gå över ån efter vatten. Det finns gott om traditionalister i vår egen (Svk)tradition i den bemärkelsen att de längtar tillbaka till en svunnen tid som påfallande ofta sammanfaller med ämbetsfrågan gällande kvinnliga präster. Eller till tiden innan en specifik HB.

    Det var inte bättre förr även om det finns mycket fint att hämta ur gamla traditioner, både Sv.kyrkliga som andra kyrkors traditioner.

    Vid min genomläsning av HB17 hittade jag särskilda skriftetal för hustrur och ammor som har förkvävt barn och i dopordningen finns det skärskilda ordalydelser att använda vid dop av hittebarn. Vet inte hur förekommande detta var när HB1917 togs i bruk men det vittnar om en nöd som har funnits och fanns.

    Att kritisera den kyrka man tillhör är att visa kärlek och omsorg om något man håller kärt. Kritik kan vara obefogat men det kan också vara av nöd(därmed ej sagt vems). Kyrkan är dock duktig på att slå ifrån sig kritik istället för att bemöta den skjuter olika kyrkliga företrädare oftare kritikerna i sank. Tänker närmast nu på den svenska journalist som efter stormen Sandy härjningar inte fick tillträde till Svk kyrkorum i New York.

    Mvh Eva-Lisa Söderström

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Eva-Lisa och tack för din kommentar.

      Den som beskriver historien som nattsvart har förmodligen inte rätt. Inte heller den som beskriven den i rosenrött.

      Det samma gäller vår nutid. Den är inte gylllene eller kolsvart, utan någonstans mitt emellan.

      Det viktigaste för att hamna i en positiv framtid, är enligt mitt tyckande, att man kan beskriva både historien och nutiden i en balanserad bild, byggd på fakta.

      Att vi alla drömmer om en god framtid får inte göra att vi förändrar historien eller nutiden.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  6. Långt om sent kommer jag fram till vad det är jag försöker få fram, tack för ert tålamod.

    När upphör kritik vara kritk? Hur länge kan man kritisera en ordning eller en förändring innan kritiken blir kontraproduktiv?

    Kritik som inte bemöts med sakliga argument utan avfärdas och osynliggörs vad blir det av det?


    Mvh Eva-Lisa Söderström

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Eva-Lisa och tack för din kommentar.

      Kritik utan sakligt innehåll blir till gnäll. Det är lätt att avfärda den och inte ta den på allvar.

      Å andra sidan blir saklig kritik som möts med tystnad, frustrerande kritik som omvandlas till gnäll.

      Det är ett dubbelt ansvar - kritik ska framföras med saklighet och ska bemötas på samma sätt. Allt annat är kontraproduktivt.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera