måndag 14 april 2014

Vägen till korset - utdrag ur en predikan

Nedan följer ett utdrag ur den predikan jag höll igår på; "Psalmsöndagen" i Järfälla kyrka.

Jag försöker föreställa mig hur det egentligen såg ut när Jesus red in i Jerusalem. Hur många var det som följde honom? Hur många var det som ropade? Hur stor var skaran av lärjungar? Det verkar ha varit tillräckligt många för att skapa uppmärksamhet och rabalder.

Men jag undrar också hur många som inte följde honom och inte ropade med lärjungarna. Hur många var det som tittade på, skakade på huvudet och undrade om Jesus var riktigt klok? Hur många var det som tyckte att det låg ett löjets skimmer över hela tillställningen? Var det några som blev besvikna? Antingen för att det inte gick till på det sätt som man hade förväntat sig, eller för att de inte själv fick en framträdande roll? Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur jag själv skulle ha agerat om jag varit med. Vilken roll hade jag tagit? Hade jag varit en av de som ropade eller hade jag tyst följt efter för att se vad som skulle hända? Hur många dagar hade jag följt med?

När vi bestämmer oss för att följa Jesus så väljer vi att följa det livsmönster som Jesus ger oss. Det är ett mönster som inte bara innehåller guld och gröna skogar, eller är en dans på rosor. Många icketroende tror att vi som valt att följa Jesus gör det som en flykt från livet eller för att vi inte vågar se verkligheten så som den är.

Att följa Jesus är ingen flykt, det är inget enkelt sätt att slippa livets baksidor. Det är heller ingen garanti för att bli lycklig och framgångsrik. Att följa Jesus innebär att jag vågar se mig själv och livet precis som det är. Att jag ser på mig själv och tillvaron med Guds ögon. Att jag vågar den tillit som innebär att jag inte behöver visa upp en fin fasad och ska klara allting själv. Att följa Jesus innebär att jag aldrig möter medgång eller motgång ensam. Det finns en som gått före mig, både när det jublas och hyllas, och när det hånas och skymfas.

Paulus var garanterat inte med i hyllningskören då Jesus red in i Jerusalem. Ändå lever han i och efter det mönster som Jesus gav oss. Han tolkar det i sitt brev till församlingen i Rom. ”Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, … vi är stolta över våra lidanden… ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige anden.”

Oavsett om vi tillhör de som ropar högst i hyllningskören eller om vi tillhör de mer tystlåtna, så får vi också leva i Guds nåd genom Jesus Kristus. Även om vi aldrig varit med på de stora festligheterna så får vi ta del av det mönster Jesus ger oss. Paulus ger oss vägledning om hur vi kan hålla fast vid det mönstret både i välgång och lycka och när saker och ting bär oss emot.

Vi ska tro på Jesus Kristus. Tron går inte att mäta och det går inte heller att jämföra min tro med någon annans. Tron är inte att hålla ett antal påstående för sanna eller omfatta några särskilda åsikter. Tron handlar i grund och botten om att vilja. Jag vill tro, hjälp min otro, säger Paulus. Att tro är att sätta sin tillit till Gud.

Vi ska vara uthålliga och fasta. Att följa Jesus är ingen snabb lösning på livets alla svårigheter. Det är ett livslångt projekt. Uthållighet och fasthet i bön, bibelläsning och gudstjänstfirande ger oss hopp.
Sist men inte minst ska vi vara öppna för den heliga Anden. Långt innan vi kan sätta ord på vår tro eller den syns i våra handlingar, har den helige Anden verkat i oss. Därför ska vi vara varsamma om varandra och se på andra och oss själva med Guds kärleksfulla ögon. Vi ska hjälpa varandra och glädjas med de som gläder sig och gråta med dem som gråter.

Det finns bara en väg för oss kristna att gå. Det är korsets väg. Vägen från död till liv. Vägen där ljuset besegrar mörkret och det goda vinner över det onda. Det ligger inget ärofyllt i att lida, men vi måste vara beredda på att lidandet är en del av vägen. Vi ska hålla fast vid korsets väg även när livet går oss emot. Det finns ingen matematik i lidandet så att den som lider mest är den bästa kristna. Lidandet är subjektivt utifrån vars och ens liv och personlighet. Att följa korsets väg är också att göra upp med det som hindrar mig från att leva i ljuset. Att göra upp med mörkret och ondskan i mitt eget liv. Att se mitt liv i perspektiv till Jesus som levde vårt liv och dog vår död.

Det finns stenar som fortfarande ropar ut; "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Låt oss bli tysta en liten stund och lyssna på de stenar som Järfälla kyrka är byggd av. Stenar som stått här i drygt 800 år. Stenar som burit människor i glädje och sorg, medgång och motgång, liv och död.

8 kommentarer:

  1. God morgon alla kryssare sitter i ett vackert Stockholm och väntar på att krysset ska börja. Lycka till

    SvaraRadera
    Svar
    1. God morgon Christina. Själv hade jag helt glömt bort att det var melodikrysset. Var helt fokuserad på att det var påskafton och att jag absolut inte skulle göra något. När jag väl kom på att det var melodikrysset strulade internet.

      Hoppas att det gick bra för dig och alla andra läsare/lösare.

      Radera
  2. L8: Svante, L4: Nilsson

    SvaraRadera
  3. Vet inte var krister har har tagit ivägen idag men om det är någon som inte kan skriv så försöker vi hjälpa varann Kirk

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kirk. Jag gick här hemma i lugnan ro och funderade över hur jag skulle spendera påskafton i väntan på påsknattsmässan. Plötsligt kom jag på att det var lördag... Då fungerade inte internet... När jag väl var beredd då var melodikrysset i princip slut...

      Hoppas att du/ni klarade det även utan min och de andras hjälp.

      Radera
    2. Thorsten Schütte21 april 2014 19:14

      Se det som något positivt, att så ha gått upp i Påsken att melodikrysset glömdes bort.
      Jag har under påsknattsmässan i katolska kyrkan bevittnat upptagningen av en god vän som har konverterat. Lika mycket som jag tror på äktheten i kallelsen hos de få som konverterar, lika mycket tror jag att kallelsen för oss andra är: gräv där du står!"

      Radera
    3. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Det är mycket ovanligt att jag "glömmer" något. Nu blev jag nästan skrämd över min fokusering på att det var Kristi dödsdag och att jag inte skulle företa mig någonting.

      Delar din uppfattning. Ibland tror jag att det är svårare att gräva där man står. Paulus skriver i Romarbrevet att det är uthållighet och fasthet som ger oss hopp. Jag tror honom.

      Trevlig fortsättning i påsktider.

      MVH//Krister

      Radera