torsdag 19 februari 2015

Yttrandefrihet

Efter terrorattentaten i Paris och Köpenhamn så pågår en debatt om yttrandefriheten. Yttrandefriheten är en av demokratins viktigaste grundpelare. Jag har följt debatten intensivt och funderat mycket över yttrandefriheten den senaste veckan.

Ska vi tillåta en liten grupp människor att begränsa den yttrandefrihet som våra förfäder kämpat för att vi ska ha? Frågan ställs retoriskt i det ena debattprogrammet efter det andra, både i radio och på tv. Jag läser om yttrandefrihet på sociala media och i tidningar. De flesta verkar vara överens om att vi inte ska inskränka yttrandefriheten på grund av våld eller hot om våld.

I debatten hör och läser jag tunga argument för att priset för yttrandefriheten aldrig kan bli för högt. Det märkliga är att man aldrig intervjuat någon som fått betala priset eftersom det sällan eller aldrig, är samma personer som hävdar att det aldrig kan bli för högt. Majoriteten är övertygad om att vi aldrig får ge vika för en liten militant grupp. Inte sällan är det samma människor som framför denna bestämda ståndpunkt som sedan gör allt för att tysta andras rätt att ge uttryck för sina åsikter.

På något sätt verkar det som om yttrandefriheten är omistlig så länge man har rätt åsikter, men om man har fel åsikter så har andra en moralisk skyldighet att hindra de åsikterna från att komma fram. Yttrandefriheten handlar väl inte om att skydda majoritetens rätt att uttrycka sin åsikt, utan snarare om att ge minoriteten samma rätt?

Är det bara jag som blir snurrig i huvudet av debatten? Är det bara jag som anser att yttrandefriheten borde vara samma för alla, oavsett vilken åsikt man vill yttra?

Är det bara jag som anser att yttrandefriheten medför ett ansvar för vad man faktiskt yttrar? Det måste finnas ett tydligt syfte och en djupare mening. Det kan inte räcka med att man vill provocera.

Är det bara jag som anser att gränsen mellan yttrandefrihet och andra lagar måste bli tydligare? Var går gränsen för hets mot folkgrupp? Vår går gränsen för ärekränkning. förtal och kränkande särbehandling? För mig verkar dessa gränser vara väldigt luddiga, åtminstone om man yttrar sig under konstnärlig frihet.

Som ni förstår så har jag betydligt fler frågor än jag sitter inne med några svar. Jag har lika lite svar på denna viktiga fråga, som någon annan. Vad jag efterfrågar är en saklig debatt som inte är så polariserad och förenklad. Livet består av massor av paradoxer, för mig är yttrandefriheten en av dem.

4 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte20 februari 2015 10:26

    Bra att Din blogg är mitt kyrkliga undantag i nätfastan. Håller med Din analys, frågan är inte enkel och allt som inte är förbjudet är inte automatiskt lämpligt. Och egentligen bör debatten om yttrandefrihet och den om skydd mot terrorism vs integritet inte föras i direkt skugga av aktuella terrordåd, utan under lugnare perioder. Annars blir slutsatserna lätt förhastade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

      Jag delar helt din uppfattning att analysen och debatten bör föras när det är "normal tillstånd". Bara det inte blir ett "normal tillstånd", med terrorangrepp.

      Det som gör mig mest ont är att det nästan alltid är någon annan som får betala priset för en annans rätt till yttrandefrihet. Jag tänker inte då på ekonomi utan mänskligt lidande och förlust av anhöriga.

      Med önskan om en fortsatt god fastetid. Krister

      Radera
  2. Väl skrivet! Du sätter fingret på något som är mycket viktigt i dagens Sverige om vi ska kunna ha yttrandefrihet i framtiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym och tack för din kommentar och din feedback.

      MVH//Krister

      Radera