Trevlig midsommar

Jag önskar er alla en trevlig och fin midsommarhelg oavsett vem du är, var du befinner dig eller hur du har det.

Midsommar handlar inte bara om att klä majstången, dansa och sjunga smågrodorna, äta sill och dricka snaps, plocka sju sorters blommor och drömma om sin älskade.

För många människor är det en helg fylld av oro och ångest, sorg, saknad, längtan, ensamhet, berusade och otrevliga människor, besvikelse över svikna löften, ledsamhet över brustna förväntningar och frustration över tillvaron i allmänhet.

Själv tänker jag springa en runda under förmiddagen innan några vänner kommer över på lunch. Hur det blir under eftermiddagen och kvällen får vi se.

Inför helgen ber jag med orden i en av de böner som burit mig de senaste 25 åren (bön 182 i psalmbokens: "En liten bönbok":

"O Jesus, du som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, hör min bön.

Befria mig från begäret att bli uppskattad och hedrad,

från begäret att vara eftersökt.

Befria mig, o Jesus, från ängslan för att bli försmådd och förtalad,

från ängslan för att bli försummad.

Befria mig, o Jesus, från ängslan för att förlöjligad och sårad,

för ängslan att bli misstänkliggjord.

När andra har framgång och får beröm, när andra blir älskade,

ge mig nåden att kunna tacka dig, o Jesus."

Amen!

Tsunamin - 10 år efteråt

I dag är det 10 år sedan vi fick lära oss ett nytt ord, "Tsunami" - vilket betyder hamnvåg eller flodvåg. Den 26 december 2004 blev en dag som förändrade livet för miljontals människor. Mellan 225 000 och 300 000 miste livet, av dessa var 543 svenskar. Hur många som skadades utöver 1 500 svenskar finns det inga uppgifter om. 5 miljoner blev hemlösa eller tvingades leva på flykt. Hur många som påverkades som anhöriga eller hjälparbetare kan man bara ana.

I dag "väcks" våra minnen till liv genom att man uppmärksammar årsdagen i TV, på radio och i tidningar. Jag tror att vi alla minns exakt vad vi gjorde och vart vi var när vi fick reda på att det hänt en naturkatastrof som drabbat stora delar av Asien och många svenskar. Inledningsvis kunde man inte riktigt ta in att det hänt, än mindre förstå omfattningen och hur många som drabbats.

Jag kallades till Järfällas POSOM-grupp den 27 december för ett möte kring hur vi i kommunen och kyrkan skulle kunna hjälpa och stötta de som var på väg hem. Vi hade ingen aning om hur många från Järfälla som kunde vara drabbade. Vi var dock överens om att vi skulle ha en fortsatt hög beredskap och att de som kom hem och inte hamnade på sjukhus i första hand behövde hjälp med praktiska saker som nycklar, pengar, nya kontokort, kontakt med försäkringsbolag etcetera.

Mellan den 28 och 31 december blev jag uppringd av Kyrkokansliet vid olika tillfälle. Först ombads jag att stå i beredskap för att åka ner till Thailand som präst, sedan behövdes jag inte. Så växlade det några gånger fram till kl 15.00 den 31 december. Då fick jag en förfrågan om att åka ner till Thailand för att hjälpa till med att ta hand om de avlidna och se till att de kom hem. Eftersom jag var i Malmö och flyget skulle gå från Arlanda, satte jag mig i bilen för att köra de dryga 60 milen. Under resan upp ringde jag några samtal för att förbereda min resa.

Då jag kom hem packade jag en väska med sandaler, 7 par kalsonger, 7 par strumpor, 7 skjortor och kortbyxor. En kompis kom med saker som han köpt på apoteket åt mig. Vi åkte förbi min förra fru och lämnade nycklar och bestämde hur min flickvän skulle göra med barnen. Klockan 23.00 lämnade min kompis av mig på Arlanda och jag mötte min blivande chef, general Hederstedt, fd ÖB.

Under flygresan ner fick jag den enkla instruktionen av generalen; "Vila och förbered dig mentalt på vad som kan möta oss." Jag hade en bild av att jag skulle vada i vatten, att jag skulle bo i ett tält, att vi skulle äta burkmat och att det skulle bli stora fysiska umbäranden. Inget av detta stämde. Jag fick bo på ett fint hotell, äta på restauranger och fick åka bil på alla uppdrag. Däremot var det psykiskt ansträngande på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Mina uppgifter blev att praktiskt ta hand om de avlidna och se till att alla handlingar som behövs då man avlidet utomlands fanns med. Tillsammans med några militärer och lottor, tog vi fram processbeskrivningar från det att någon var identifierad tills det att de bars ombord på flygplanet hem. Jag hade kontakt med anhöriga till de som var identifierade och omhändertagna. Så småningom fick jag även ansvar för att förbereda "kontorspersonalen" inför deras avslutning av uppdraget, genom att visa dem uppsamlingsplatserna. Det är väldigt svårt att bearbeta sitt uppdrag om man inte har konkreta bilder av vad man varit med om.

Den dryga månad jag var i Thailand efter "Tsunamin" har i mångt och mycket förändrat mitt liv. Självklart inte tillnärmelsevis på ett sådant sätt som för de som var drabbade och förlorade nära och kära. Jag fick nya vänner såväl bland hjälparbetarna som från anhöriga.

Jag hoppas innerligt att denna "minnesdag" inte ska riva upp sår som är på väg att läka, eller att den ska väcka alla obehagliga minnen. Jag önskar att den ska bli en dag att minnas de som avled och ge ansikte åt den kraft och det hopp som trots allt fanns och som gjort att man klarat av att leva vidare.

Hur konstigt det än låter så har jag aldrig upplevt Guds närvaro så påtaglig som under de veckor jag var i Thailand. Jag mötte Gud i varje människa, genom deras barmhärtighet. Barmhärtighet är det mest gudomliga hos Gud och det mest fulländade hos människan.

Jag ber med och för de som drabbades med orden i psalm 217:

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. 

Mörket är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.

Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig

När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött

och ej mera mäktar strid - inneslut den i din frid.

All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn.

Vad du vill är helighet, med du är barmhärtighet.

När tillvaron rämnar

Tillvaron rämnar och livet brister.

Någon lämnar och andra mister.

Knäppta händer, ögon som ser,

bön som sänder, hjärtan som ber.

Kyrie eleison!. Herre förbarma dig!

Tack

Tack för sol, vind och hav.

Tack för stoftet från en stjärna.

Tack för livet Du oss gav.

Hjälp oss allt Du skapat, värna.

Tack för livets med och motgång.

Tack för bön och tack för sång.

Tack för Jesu liv och död.

Tack för dryck och dagligt bröd.

Tack för Din barmhärtighet.

Tack för nåd i evighet.

Lyssna och handla

Gud, av din kärlek till mig ge, hjälp mig ge den vidare,

till någon av alla andra, som tillsammans med mig vandra,
här på denna vackra jord. Kom till oss med dina ord.

Ge oss alla nåd och frid, låt oss inte stanna vid,
att lyssna till dina ord, ge oss kraft och ge oss mod,
att dina ord förvandla, ge oss styrka att i dem handla.

Lyssna och se

Du kan höra utan att lyssna, du kan titta utan att se.

Det finns någon som lyssnar även när ordlöst du be.

Det finns någon som möter din suck och ser till ditt hjärta,

en som går bredvid och lyssnar, en som delar din smärta.

Om denne någon du inte kan se, fortsätt att titta, fortsätt att be.

Öppna ditt sinne att du må lyssna, ändra din blick så att du kan se.

Någon är den som kallas din nästa, prova att lyssna, prova att se.

Någon är den som vill lyssna och se, allt vad du i hjärtat vill be.

Konfirmationsläger 2014

Så är jag hemma efter ett 10-dagars konfirmationsläger i Dalarna. Vi har varit 4 präster/pedagoger, 8 ungdomsledare och 31 konfirmander, på Olsnäsgården utanför Leksand i närheten av Siljansnäs.

Att bli konfirmerad i Svenska kyrkan är att tacka ja till det löfte Gud gett oss i dopet, genom Jesus Kristus; "Jag är med er alla dagar till tidens slut". Det handlar alltså om att ta emot och inte om att prestera. Många har ett minne av sin egen konfirmation, att det handlar om att lära sig så mycket som möjligt eller om att lära sig utantill. Så ser vi lyckligtvis inte på konfirmationen idag.

Vad det handlar om är att ha förmågan att ta emot, omvandla och tillämpa evangeliet, med de gåvor jag har, i mitt eget liv. Detta har vi ledare och ungdomsledare försökt hjälpa konfirmander med genom undervisning, gudstjänster, andakter och fritid.

Vi har använt olika pedagogiska metoder för att ge konfirmander förutsättningar att ta in evangeliet (det glada budskapet om Jesus Kristus). Under lägret har vi läst bibeltexter, sjungit psalmer och sånger, lyssnat till musik, ritat, dramatiserat, bett och skrivet böner, firat gudstjänster och andakter, samarbetat, lekt och umgåtts.

Att vara ledare/präst på ett konfirmationsläger är en ynnest och en stor gåva. När jag nu kommit hem till min egen familj känner jag en stor tacksamhet över att jag, tillsammans med övriga ledare, fått det stora förtroendet och ansvaret att ta hand om konfirmanderna under lägret.

Jag hoppas att vi tillsammans gett konfirmanderna verktyg för att hantera sina liv, både nu och i framtiden. Nu ser vi fram emot två konfirmationsgudstjänster i Viksjö kyrka på söndag, där konfirmanderna visar släkt, vänner och bekanta vad de anser varit viktigt under konfirmationslägret.

Bön

Jag ber många gånger varje dag, både i tjänsten och på min fritid, men mina böner är inte mer värda eller viktigare än någon annans böner.

Varje morgon vaknar jag strax efter klockan 04.00. Det första jag gör är att sätta på kaffekokaren innan jag sätter mig vid köksbordet för att be min morgonbön. Bönen är oftast ordlös även om jag nämner namn, församlingar, kloster, kyrkor, företeelser och händelser. Så småningom övergår bönen i en känsla som jag försöker hitta ord på. Det gör jag genom att leta upp en psalm i psalmboken, som beskriver min känsla och mina tankar.

När jag hittat en psalm som motsvarar det jag tänker och känner, lägger jag ut den på Facebook innan jag beger mig ut på min morgonpromenad/joggingrunda. Under promenaden/joggingrundan, fortsätter min ordlösa bön i form av ett inre samtal. Det samtalet pågår hela dagen; under resan till och från jobbet, under pauser och lunchen, under gudstjänster och andakter, innan och efter möten och samtal.

När kvällen kommer då avslutar jag dagens böner med att överlämna allt i Guds händer. Det gör jag i min aftonbön där jag tackar för allt det jag varit med om och upplevt under dagen.

Att be är ingen prestation och inget krav. Det är ett förhållningssätt som påverkar vårt inre liv som i sin tur kan påverka vårt yttre liv. Det är ett samtal som påverkar, framförallt oss själva. Jag kan varmt rekommendera det. Allas böner är viktiga.

Bön för julafton

Jag ber för julafton med biskop Caroline Krooks ord:

Gud, hjälp mig att ta vara på denna dag och göra något bra av den. 

Låt det bli en dag som jag kan stå för när natten kommer.

Låt den inte glida förbi i raden av andra dagar.

Hjälp mig att ta vara på denna dags möjligheter, förhoppningar och glädjeämnen.

Hjälp mig att klara av vad den för med sig av svårigheter, besvikelser och smärta.

Jag ber för alla människor som tar emot denna dag med oro och ängslan.

Jag lämnar mina nära och kära i din omtanke och vård.

Denna dag, Gud, den är din. 

Tack för gåvan du ger mig - ännu en dag.

Amen!

Bön 32 ur psalmbokens "En liten bönbok"