Nytt arbetsrum

Så här ser mitt nya arbetsrum ut.

I flera år har jag strävat efter att uppnå det papperslösa kontoret. Jag vet inte om jag kommer längre än så här. Kvar har jag en pärm med mina betyg och de nio böcker jag behöver för att kunna leda gudstjänster och kyrkliga handlingar.

Tanken med mitt arbetsrum är att alla medarbetare ska kunna nyttja det tillfälligt för mindre möten, för att läsa mejl eller då de behöver prata ostört i telefon. Rummet inbjuder också till avkoppling, tankeverksamhet och kreativitet. Från och med nästa vecka är det bokningsbart för medarbetarna i Serviceenheten, de tider då jag inte själv bokat det.

Genom att inte ha något skrivbord vill jag visa att kyrkoherdeuppdraget, i första hand, inte är ett administrativt uppdrag. Jag hoppas också att alla förstår att ett arbetsrum inte ägs av den anställda, utan är ett av de redskap som arbetsgivaren tillhandahåller för att man ska kunna fullgöra de uppgifter som man har och får lön för.

Att inte döma - fel och brister

Lisa är för första gången i sitt liv i Afghanistan. Hon har varit i många av Europas länder, hon har varit i Amerika, Australien och Asien. Hon har till och med varit i Afrika – visserligen norra Afrika, men ändå.

För första gången är hon i ett land som styrs av muslimska lagar, även om inte landet är Islamskt. I början var det spännande att se människorna och miljön, men så här efter ett par veckor är det inte bara romantiskt och exotiskt. Kvinnorna bär eller tvingas bära burkha. Ett blått tygstycke som täcker hela kroppen och ansiktet. Kvinnorna betraktar sin omgivning genom ett litet virkat galler – precis som en instängd fånge.

I arbetet träffar Lisa många kvinnor – det är rektorer, doktorer, professorer och lärare. Så fort man är inomhus åker burkhan av och de visar sina vackra ansikten. Oftast är de vackert målade med mascara och läppstift. Nästan alla har långa vackra och välskötta naglar. Under burkhan har de kläder som inte ligger efter de kläder man ser på fester i Sverige. När Lisa tycker att hon lärt känna några kvinnor frågar hon om det inte är jobbigt att gå omkring i burkha: ”Jovisst svarar kvinnorna, det är svårt att se och man har ibland svårt att andas, men den skyddar mina fina kläder från damm och smuts och framför allt får man vara i fred från männen. Man slipper deras blickar och kommentarer”.

Lisa tycker att det är trist att kvinnorna inte ska kunna röra sig som de vill och inte kunna klä sig som de vill.

Ibland kommer det tidningar från Sverige till Afghanistan. Det är någon permittent som tagit med sig dem när de kommer tillbaka efter sin ledighet. En dag läser Lisa i en av kvällstidningarna att en kvinna våldtagits i en av Stockholms förorter. Kvinnan berättar, anonymt, i tidningen om hur hon behandlats och bemötts efter sin polisanmälan. Polis, åklagare och försvarsadvokater har frågat ut henne om hennes sexliv, hennes alkoholvanor och om hennes klädsel.

”Om du nu inte ville ha sex med mannen, varför hade du kortkort kjol och stringtrosor på dig?”

”Om du nu inte ville ha sex med mannen varför drack du 4 stycken gin och tonic?”

Tankarna far omkring i Lisas huvud. Kortkort kjol, stringtrosor, gin och tonic.

På eftermiddagen är Lisa ledig. Hon och de andra svenska tjejerna bestämmer sig för att sola. De går upp på taket och lägger sig i skydd av muren som omgärdar taket. ”Tror ni att man vågar sola toppless?”, frågar en av tjejerna. ”Klart vi kan”, svarar en annan, ”här finns inga muslimer i närheten”. Sagt och gjort, bikiniovandelarna åker av och flickorna njuter av den varma och starka solen på 2000 meters höjd. Det är verkligen avkopplande. Vad tjejerna inte märker är den tyska soldaten, som står i ett vakttorn 150 meter bort. De ser inte hur han i smyg tar fram sin kamera och fotograferar tjejerna. Just nu har flickorna inte en aning om att de inom 24 timmar kommer att finnas på internet, så att alla i hela världen kan se hur de ligger och solar topless på ett tak i Afghanistan.

Lisa tycker fortfarande att det är trist att kvinnor inte ska kunna röra sig som de vill och inte kunna klä sig som de vill, med ett undantag. Nu gäller det henne själv också.

Vid morgonmötet några dagar senare får Lisa reda på att den tyska soldaten skickats hem som straff för sitt fotograferande. Samtidigt får de höra att en muslimsk man fått 4 års fängelse för att han ofredat sin grannfru.

Förutom burkhan lär sig Lisa att det finns något som heter ”hedersmord” i vissa semitiska länder. Familjen dödar eller låter döda sina barn om de kränker familjens heder. Hela Lisas tillvaro gungar när hon tänker på att det finns familjer som inte låter ungdomar leva sitt eget liv och välja den partner de själv önskar. På kvällen sitter Lisa tillsammans med sina arbetskamrater och diskuterar saken. Alla är upprörda och tycker att det är fruktansvärt med så kallade hedersmord – de borde kallas ohedersmord. Alla deltar i diskussion livligt och engagerat – alla utom Pia. Pia sitter mest tyst och lyssnar. Så småningom drar sig de flesta tillbaka med en ursäkt om att det finns en morgondag. Till slut är det bara Lisa och Pia kvar.

”Du sa inte så mycket i kväll”, säger Lisa. ”Tycker du inte att det är hemskt att det finns barn som inte tillåts att välja sin partner själv?”

”Jo, det är fruktansvärt, det är kvävande och kränkande.”

”Men varför sa du inget då?”

Pia tar ett djupt andetag, hon nästan suckar. ”Vad finns det att säga, ni har ju redan sagt allting som finns att säga i saken, men menar ni det?”

Lisa blir förvånad, nästan lite ledsen. ”Det är klart att vi menar det, varför säger du så?”

Pia tittar ner i golvet och fortsätter. ”Tror du inte att det finns barn och ungdomar i Sverige som inte får välja sin egen partner? Barn som inte bokstavligen, men bildligt mördas av sina familjer om de väljer ett liv som inte passar in?”

Lisa förstår ännu mindre. ”Hur menar du nu? Vad då mördas bildligt av sina familjer?”

Pia får tårar i ögonen. ”Ja de mördas bildligt – det är mer raffinerat och mer utvecklat en de så kallade hedersmorden, men funktionen är den samma. Ta min bror som ett exempel. När han berättade för mamma och pappa att han var homosexuell försköt de honom. De sköt honom inte med kulor utan med ord. De talade om att han inte längre var deras son och att de inte ville veta av honom förrän han slutat upp med sådant trams som att vara homosexuell”.

Nu märker Lisa och tårarna i sina egna ögon. Hon kramar Pia samtidigt som det bokstavligen snurrar i hennes huvud. Hon tycker fortfarande att det är trist att kvinnor inte ska kunna röra sig som de vill och inte kunna klä sig som de vill. Men det är ytterligare en sak. Det är fel att inte alla människor får välja sin egen partner.

Och för första gången i sitt liv inser Lisa att det är lätt att se andras fel och brister och det är lätt att påtala dem. Hon inser också att vi ofta gör det för att slippa att se  och ta itu med våra egna fel och brister. När Lisa bad sin aftonbön, den här kvällen kom en viktig insikt. Hon bad:

”Gud hjälp mig att inte dölja mina egna fel och brister genom att peka på andras. Hjälp mig, att i andras fel och brister, se och förstå mina egna fel och brister.”

Vägen eller målet?

Söndagsmorgon. Det är november. Temperaturen växlar mellan ett par minus och ett par plus grader. Det är grått och ruggigt. Stefan ligger kvar i sin IKEA-säng. Genom en glipa i persiennen konstaterar han att vädret är det samma som i går, och i förrgår. Han ligger kvar i sängen precis som han gör alla andra söndagar. Han är lika ensam som när han gick och lade sig i fredagskväll. Stefan vaknar alltid ensam, därför att han alltid går och lägger sig ensam. Om man inte räknar klockradion som sällskap vill säga.

Oftast tillbringar han helgerna på exakt samma sätt. Ligga i sängen och titta på tv från fredag kväll till måndag morgon. Chips, Ahlgrens bilar och Coca-cola. Ibland sätter han på sig en träningsoverall och tar bilen ner till pizzerian vid järnvägen. Han tar alltid med pizzan hem. Att sitta ensam därnere och äta skulle han inte orka med. Tänk om någon såg honom. En jobbarkompis. Det vill han inte uppleva.

En strimma ljus når fram till Stefans arm. Ljuset orkar ta sig igenom både molntäcket och den trasiga persiennen. Stefan lutar sig över nattduksbordet och knäpper på klockradion. Av någon anledning är den inställd på P1. Javisst ja, han lyssnade ju på radioteatern i går. Nu är det radiogudstjänst. En kvinna talar. Det handlar om liv och död. Synd och dom. Det är något med kvinnans röst. Den är så levande och varm. Stefan försöker värja sig mot den, men han lyckas inte. Han är fångad av henne. Han har börjat lyssna.

"Det finns människor som är levande döda", säger kvinnan. "Människor som redan i sitt jordeliv slutat att leva".

"Vilka tokstollar", säger Stefan för sig själv. "Undrar vart hon vill komma".

Kvinnan fortsätter. "Hur många människor är det inte som lever sitt liv som i en postkö? De finns bara till för att vänta. De väntar på det ofrånkomliga. Och just för att de väntar, går tiden utan att de lever".

Stefan har blivit allvarligt intresserad av kvinnans tal.

"Föreställ dig", säger hon. "Föreställ dig att du är ute på en resa med den transsibiriska järnvägen. Du vet att resan startar i Moskva och att den slutar i Novosibirsk. Är ditt liv i järnvägsvagnen eller i Novosibirsk? Finns dina tankar i Moskva eller i den kupé där du sitter?".

"Vad svamlar hon om?", tänker Stefan. "Vad har det här med mig att göra?"

Kvinnan fortsätter. "Tänk dig nu att det plötsligt kommer in en man i din kupé. Han erbjuder dig att tillbringa hela resan med dig. Att vara ditt sällskap. Din rådgivare. Att trösta dig om du blir ledsen, och att skratta med dig när du är glad. Dessutom lovar han dig att stå för alla dina kostnader i Novosibirsk. Hotell, mat, allt".

"Han kan inte vara klok!" konstaterar Stefan. "Varför gör han det? Vad skulle han tjäna på det?"

"Vad gör du? Ber du honom lämna din kupé? Tar du emot hans erbjudande? Säger du till honom att du hellre sitter ensam och att hans erbjudande inte är tillräckligt bra? Eller börjar du fundera över vad han har för baktankar? Det kanske finns en hållhake någonstans? Är det något lurt med honom?"

Stefan har satt sig kapprakt upp i sängen. Framför sig ser han en järnvägskupé. Hans ansikte speglas i vindrutan, medan naturen passerar förbi. Det är exakt som i reklamen. Han kan nästan förnimma hur hans ansikte blir äldre och äldre.

"Vad skulle du göra?" Kvinnans röst ekar i hela rummet. "Valet är ditt? Vill du sitta kvar i din kupé ensam och vänta. Eller vill du leva under resan?"

Plötsligt har Stefan fattat ett beslut. Han vill lämna postkön. Han vill leva nu. Det finns väl ingen som åker transsibiriska järnvägen för att komma till Novosibirsk? Det hade ju gått betydligt fortare och varit både enklare och billigare att ta flyget, om man nu tvunget vill dit. Det är ju resan som är själva poängen.

I ett nafs har Stefan bytt lakan, bäddat, diskat och städat undan. Trots att det är söndag duschar han och rakar sig. "Aldrig mera en postköhelg", säger han bestämt till sin egen spegelbild. 

Klockan närmar sig 18. Dags för middag. Han låter bilen stå och promenerar ner till pizzerian. När han beställt den vanliga pizzan och hängt av sig jackan, frågar servitören osäkert: 

"Skall du äta här eller tar du med dig, som vanligt?"

"Jag äter här!". Stefan är bestämd.

"Väntar du på någon eller är du ensam?"

Stefan lutar sig något framåt och tittar servitören djupt i ögonen.

"Nä, jag väntar inte på någon. Och nä, jag är inte ensam, men jag är här själv".

Vaksamhet och väntan

Mörkret var kompakt. Vart han än vände sig var det lika mörkt. Inte ens stjärnorna lyste upp omgivningen eftersom ett tjockt molntäcke fyllde himlen. De 30 meter, som skilde honom från kamraterna som låg och sov i tältet, kändes som 30 mil. Skulle de höra hans rop på hjälp? Skulle han med larmsnöret lyckas att väcka dem om han blev överfallen? Även om de skulle höra honom, skulle de hinna till undsättning? 

Hans ögon tittar ut över det mörka område inom vilket han ska hålla bevakning. Det är inte bara hans eget liv han ska skydda, utan alla de sovande kamraternas också. Om fienden kommer, vad skulle de göra med mig? Döda mig eller försöka ta mig till fånga? Om de fångar mig levande, vad skulle de göra då? Tortera mig för att få mig att berätta allt? 

Omgivningen verkar vara levande. Buskar och träd blir till levande människor. Stockar och stenar blev till stridsvagnar och kanoner. Skyddsvästen känns plötsligt väldigt tung och kvävande. ”Jag trodde den var till för att skydda mig, men i stället försöker den att kväva mig”. Sakta men säkert kommer ångesten smygande upp genom hans kropp. Paniken ligger hela tiden på lur. ”Jag vill inte dö!” Orden ekar gång på gång i hans huvud. ”Snälla Gud, låt mig inte dö!” 

En snabb blick på den självlysande klockan. 45 minuter kvar till avlösningen. Snabba djupa andetag. En inre röst som säger till honom ”Lugna ner dig. Det är lugnt”. Det går bra ett par minuter, sedan kommer ångesten krypande längs benen igen. ”Om jag dör – vad händer då? Hur går det med mina nära och kära? Hur går det med mig själv?” 

Tankar far runt i huvudet. Tillbaka till konfirmandlägret och samtalen om livet och döden. Vad var det prästen sa? ”Det finns inget gömt som inte ska komma i dagen… inget dolt som inte ska bli känt… skall ropas ut från taken” Hur var det prästen hade berättat? Att vi alla inför döden måste gå igenom våra liv. Att hela vårt liv passerar revy strax innan själva döden kommer. Att allt det jag sagt och gjort, det kommer jag att få stå till svars för. 

”Vad är det i mitt liv som jag ångrar?” Bilder far genom huvudet på honom. Bilder som blir till berättelser och ord. ”Oj det är ju massa saker som jag gjort fel och ångrar. Det är ju tusentals gånger jag sagt och gjort saker som gjort andra människor illa. Visserligen har jag bett om ursäkt och försökt att gottgöra dem, men ändå.” 

Vad var det konfirmationsprästen sa. ”Det är inte dina fel och misstag som kommer att räknas utan dina avsikter”. ”Ja, så var det. Mina avsikter. De gånger när jag avsiktligen gjort någon illa, just för att göra illa. Det är de gånger jag kommer att stå till svars för”. 

Busken vid sidan om blir till en person. En levande människa med röst. ”Minns du när du var elak mot mig?” Rösten tillhör ett barn. Pojken är i 12 års åldern. ”Är det du Göran?” 

”Kommer du ihåg de gånger när du retades, knuffades och var dum mot mig”. 

”Ja, Göran, jag minns. Men jag gjorde ju bara som alla de andra. Det var ju inte bara jag som mobbade”. 

”Nej, men du förstod och ändå fortsatte du”. 

”Förlåt, förlåt! Jag gjorde det ju inte mot dig. Jag ville ju bara vara poppis”. 

”Just det. Du följde strömmen trots att du visste…” 

Det prasslar till bakom honom. ”Göran?” Men pojken är borta. Han vänder sig framåt igen. Försöker skärpa synen och hörseln. Bli mer vaksam. Tänk om tiden ändå hade gått fortare. 

Plötsligt känner han en hand på axeln. Han rycker till. En lugn mjuk röst säger till honom. ”Var inte rädd. Du har klarat din tid. Nu tar jag över. Var inte rädd”.