fredag 16 november 2012

Vaksamhet och väntan

Mörkret var kompakt. Vart han än vände sig var det lika mörkt. Inte ens stjärnorna lyste upp omgivningen eftersom ett tjockt molntäcke fyllde himlen. De 30 meter, som skilde honom från kamraterna som låg och sov i tältet, kändes som 30 mil. Skulle de höra hans rop på hjälp? Skulle han med larmsnöret lyckas att väcka dem om han blev överfallen? Även om de skulle höra honom, skulle de hinna till undsättning? 

Hans ögon tittar ut över det mörka område inom vilket han ska hålla bevakning. Det är inte bara hans eget liv han ska skydda, utan alla de sovande kamraternas också. Om fienden kommer, vad skulle de göra med mig? Döda mig eller försöka ta mig till fånga? Om de fångar mig levande, vad skulle de göra då? Tortera mig för att få mig att berätta allt? 

Omgivningen verkar vara levande. Buskar och träd blir till levande människor. Stockar och stenar blev till stridsvagnar och kanoner. Skyddsvästen känns plötsligt väldigt tung och kvävande. ”Jag trodde den var till för att skydda mig, men i stället försöker den att kväva mig”. Sakta men säkert kommer ångesten smygande upp genom hans kropp. Paniken ligger hela tiden på lur. ”Jag vill inte dö!” Orden ekar gång på gång i hans huvud. ”Snälla Gud, låt mig inte dö!” 

En snabb blick på den självlysande klockan. 45 minuter kvar till avlösningen. Snabba djupa andetag. En inre röst som säger till honom ”Lugna ner dig. Det är lugnt”. Det går bra ett par minuter, sedan kommer ångesten krypande längs benen igen. Om jag dör – vad händer då? Hur går det med mina nära och kära? Hur går det med mig själv?” 

Tankar far runt i huvudet. Tillbaka till konfirmandlägret och samtalen om livet och döden. Vad var det prästen sa? Det finns inget gömt som inte ska komma i dagen… inget dolt som inte ska bli känt… skall ropas ut från taken” Hur var det prästen hade berättat? Att vi alla inför döden måste gå igenom våra liv. Att hela vårt liv passerar revy strax innan själva döden kommer. Att allt det jag sagt och gjort, det kommer jag att få stå till svars för. 

Vad är det i mitt liv som jag ångrar?” Bilder far genom huvudet på honom. Bilder som blir till berättelser och ord. Oj det är ju massa saker som jag gjort fel och ångrar. Det är ju tusentals gånger jag sagt och gjort saker som gjort andra människor illa. Visserligen har jag bett om ursäkt och försökt att gottgöra dem, men ändå.” 

Vad var det konfirmationsprästen sa. ”Det är inte dina fel och misstag som kommer att räknas utan dina avsikter”. Ja, så var det. Mina avsikter. De gånger när jag avsiktligen gjort någon illa, just för att göra illa. Det är de gånger jag kommer att stå till svars för”. 

Busken vid sidan om blir till en person. En levande människa med röst. Minns du när du var elak mot mig?” Rösten tillhör ett barn. Pojken är i 12 års åldern. Är det du Göran?” 

Kommer du ihåg de gånger när du retades, knuffades och var dum mot mig”. 
Ja, Göran, jag minns. Men jag gjorde ju bara som alla de andra. Det var ju inte bara jag som mobbade”. 
Nej, men du förstod och ändå fortsatte du”. 
Förlåt, förlåt! Jag gjorde det ju inte mot dig. Jag ville ju bara vara poppis”. 
Just det. Du följde strömmen trots att du visste…” 

Det prasslar till bakom honom. Göran?” Men pojken är borta. Han vänder sig framåt igen. Försöker skärpa synen och hörseln. Bli mer vaksam. Tänk om tiden ändå hade gått fortare. 

Plötsligt känner han en hand på axeln. Han rycker till. En lugn mjuk röst säger till honom. Var inte rädd. Du har klarat din tid. Nu tar jag över. Var inte rädd”.

12 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte16 november 2012 22:13

    Allvarsamma och hoppfulla tankar sammantvinnade, mästerligt! På den här tiden av kyrkoåret tänker jag på en vers från den svenske skalden Lasse Lucidor. ”Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.”

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din kommentar och din feedback.

      Det är fina och trösterika ord.

      Trevlig helg.

      Krister

      Radera
  2. Fint skrivet! / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  3. Skönt med lite tänkvärda ord mellan melodikrysset... Detta får i fortsättningen bli min lördag fm, tack

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym och tack för din kommentar.

      Hoppas att du ska finna mer som värt att läsa här på bloggen.

      Tack och trevlig helg.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  4. Hej Krister !
    Väldigt fint skrivit men också verkligt första stycket har jag varit med om, låg i lumpen 79/80 gick vaktpost under en övning låg på A8 Boden, det var natt runt ett halv två på natten minus 35 mitt ute iskogen, dom fantasier man fick när man såg en buske en sten eller ett träd var skrämande då undrade man lever jag i morgon,sen när man fick en klapp på axeln och kompisen kom och sa gå in i värmen jag tar över det var en befrielse trodde inte jag skulle överleva. Kirk

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kirk och tack för din kommentar.

      Alla som gjort lumpen känner nog igen den rädsla som jag försöker beskriva i början av texten. Under mina år som officer i Försvarsmakten har jag på nära håll sett hur "tuffa" unga killar sett de märkligaste synerna då de stått vaktpost på natten. Även om man visste att det inte var på "riktigt" blev man livrädd.

      Just nu är det en realitet för våra svenska soldater som gör utlandstjänst och då är det på riktigt.

      Trevlig helg.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  5. Otroligt gripande! Jag vill läsa mer känner jag...:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Monni och tack för din kommentar och dina uppmuntrande ord.

      Trevlig helg.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  6. Instämmer med alla föregående talare. Bra skrivet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Carolina.

      Jag såg inte din kommentar förrän i dag. Jag ber om ursäkt för det.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera