tisdag 10 januari 2012

Bråken i Svenska kyrkan

Jag är nog inte ensam om att både vara förvånad över och trött på, bråken i Svenska kyrkan. Inget nämnt och inget glömt.

Men är det mycket bråk i Svenska kyrkan? Är det egentligen inte en storm i ett vattenglas? Små oenigheter som blåses upp och förstoras på grund av att debatten sker i massmedia och på sociala media. Åsiktsskillnader som borde varit utredda för länge sedan. Teologiska diskussioner, i vilka man saknar respekt för varandras ståndpunkter.

Jag brukar ofta tänka: "Jag håller inte med dig, men jag är beredd att dö, för din rätt att ha en egen åsikt".

När jag jobbade inom Försvarsmakten, kunde ibland diskussioner gå hett till. Det var både hårda ord och högljudda inlägg, men diskussionerna skedde alltid mellan dem som var berörda. Man vände sig direkt till den det gällde och dem som hade med saken att göra. Det fanns en hederskodex att man talade till och med varandra, och inte om varandra. Hade man kritik så framförde man det inom organisationen och enligt den ordning som fanns.

Utåt såg det kanske ut som om man höll varandra bakom ryggen eller att det fanns en kåranda som var osund. Jag uppfattade aldrig att det fanns något sådant i det militära, däremot var jag uppfostrad att mina synpunkter skulle framföras inom systemet. "Vi kan bråka hur mycket som helst, men utåt håller vi samman".

Kan det vara så att man i kyrkan inte har samma hederskodex?
Att Paulus ord om att vända sig till sin broder/syster, inte följs?
Är vi så konflikträdda i kyrkan att vi inte vågar ta kritik direkt med den det berör?
Eller är det så, att man av någon annan anledning, inte vågar framföra kritik inom kyrkan?
Saknar kyrkan förmåga och forum att handha inomkyrklig kritik?
För det kan väl inte vara så, att man går ut i "offentligheten", för att man inte fick som man ville i de kyrkliga fora som finns?
Tillfredsställer det någon form av självhävdelsebehov eller egenbekräftelse, att lyfta kritik i olika media?
Är det ett sätt att skaffa makt, eller bara något man gör, för att man kan det?

Jag har massor av funderingar och frågor, många fler än jag har svar. Dock tror jag inte att det är mer bråk i Svenska kyrkan, än det är i någon annan stor ideell organisation

Jag tror att skillnaden mellan kyrkan och Försvarsmakten, är att vi i kyrkan är mer individualistiska och inte har samma lojalitet mot vårt uppdrag och vår uppdragsgivare. Eller tolkar vi i kyrkan vårt uppdrag så olika? Ser vi på vår uppdragsgivare med så olika ögon?

6 kommentarer:

  1. Fastnade i funderingar över din sista paragraf - om lojalitet mot sitt uppdrag och uppdragsgivare - och tänker mig att det antagligen måste bli komplicerat i ett trossamfund. Vet inte hur du menar, men hur hanterar man diskrepanser, när de uppstår, gentemot att vara lojal mot sin arbetsgivare (Svenska Kyrkan) och att vara lojal mot Kristi kropp (Kyrkan). Inbillar mig att många, jag själv inkluderad även om jag inte arbetar inom kyrkan, sätter den sista lojaliteten främst.

    Och när det skorrar, för det gör det ju, inte minst när man läser om de bråk du beskriver, när jag undrar som medlem vad det är jag bekostar, så hamnar jag ändå alltid tillbaka i det lilla. Jag tycker om att fira mässa, dricka kyrkkaffe, och där någonstans blir min församling viktig för mig.

    Detta sagt tror jag ändå att det finns något positivt i att dessa bråk sker i offentligheten. Kyrkan är ju inte bara de anställdas angelägenhet, jag vill också räknas till kyrka!, och det finns ju en tradition inom kyrkan att vara ganska dunkel och stängd när det kommer till extern information. Man ser inte oss medlemmar som del av kyrkan, mer som kunder. Jag har mina rötter i näringslivet och där är trenden de senaste åren tvärtom, för ökad genomlysning, eller transparens. Det är bra. Lägg ut årsredovisningar på nätet, gör löner offentliga, berätta vad ni sysslar med. Låt oss ta del av vad ni diskuterar.

    Samtidigt kan det göra mig ledsen att diskussionen just inom Svenska kyrkan hamnar på en sådan ohyggligt låg nivå. Präster sitter på Facebook och uppmanar avkragning av kollegor? Det är inte bra. Det är riktigt dåligt. Jag tolkar dessa uttryck djupast som sprungna ur en enorm frustration. Över vad? Jag vet inte. Jag skulle vilja veta.

    SvaraRadera
  2. Hej Carolina och tack för din kommentar.

    Jag tycker också att man ska vara lojal mot Kristus i första hand. Under mina 15 år som präst har jag aldrig upplevt en konflikt mellan min lojalitet mot Kristus och kyrkan. Jag har aldrig behövt välja mellan dessa.

    Men visst ser jag att det kan bli problem när vi tolkar det uppdrag Kristus givit oss, på olika sätt.

    Svenska kyrkan är en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka. Det innebär att uppdraget i mångt och mycket, tolkas av våra demokratiska organ, där Kyrkomötet är den högsta beslutande instansen. Tolkningarna ger sig uttryck i Kyrkoordningen som vi alla har att följa.

    Visst ska vi ha en öppen diskussion och en transparent debatt om de saker som vi inte är överens om, men det som sker i massmedia på många håll, är i mina ögon varken en diskussion eller en debatt.

    Jag har kommit till insikten att jag inte kan påverka någon annan del av Svenska kyrkan, än den där jag är verksam. Det är där jag lägger ner all min energi. Visst har jag massor av synpunkter, kritik och tankar om kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet, men jag försöker framföra dem till de olika personer och instanser som har ansvar och fattar beslut i de frågorna.

    I vår församling finns vi med på blogger, twitter, facebook och har en hemsida. Vi har en iPhone app och en församlingstidning. Vi syns i lokaltidning och i lokaltv. Vi har kyrkblad, affischer och veckoprogram mm. Även om vi inte når ända fram så försöker vi vara tydliga med vad vi gör och har gjort, vad som händer och har hänt.

    Jag tycker precis som du, att alla i kyrkan ska få komma till tals, och där måste vi hitta bra sätt. I vår församling har vi i varje kyrka, något som heter Öppet Forum, dit alla är välkomna. De är tänkta att vara platser där vi ska prata om uppdraget och hur vi (alla) vill att kyrkan ska gestaltas och ge sig uttryck just här och nu. Självklart utan att bryta mot Kyrkoordningen.

    Jag vet inte heller vad frustrationen beror på eller vad den kommer sig av. Precis som du, så skulle jag gärna vilja veta.

    Är det inte i mötet mellan människor, i mässan, vid kyrkkaffet, under böner och psalmsång som uppdraget tydligast träder fram? Är det inte det som är centrum och det viktigaste?

    Om vi alla såg det och tyckte det, då skulle det förmodligen vara mindre bråk och mer samtal och diskussion om de frågor vi inte är överens om. Vi behöver ju inte heller tycka lika, eller tro lika för att fira gudstjänst tillsammans.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  3. Thorsten Schütte11 januari 2012 08:36

    Krister, jag är också bekymrad över tonläget i den kristna debatten, inte bara inom Svenska Kyrkan. Jag tycker om när det är högt i taket och när man kämpar men "blanka vapen" för sina övertygelse och har respekt för dem med andra uppfattningar. Men tyvärr får den "intrigkultur" som finns bland en ganska liten minoritet kristna nu genom internet en möjlighet till en veritabel explosion av verbal inkontinens på nätet, ungefär av samma skäl att tidningarnas kommentarfält kan få en att tro att halva Sveriges befolkning utgörs av sverigedemokrater.
    Jag tycker att man bör vara mera inkluderande och låter olika uppfattningar finnas parallellt och stå ut med detta. Katolska kyrkan är ju mycket strikt på många punkter, men, för att ta ett exempel, bör evangelikala kristna som tror sig göra en Gudi behaglig gärning i att bekämpa Darwin med alla medel lära sig av den Katolska Kyrkan att vara öppnare, se det här kapitlet i en blogg skriven av en katolsk "hardliner":
    http://www.davidmacd.com/catholic/catholic_creationism.htm

    SvaraRadera
  4. Hej Krister,Thorsten,Carolina mfl.Håller med er vissa diskussioner,(gäller definitivt inte bara SV-kyrkan)isynnerhet på internet,håller en väldigt låg nivå.Sant det som Krister säger att alla medlemmar ska ha rätt att komma till tals,utan att bryta mot kyrkoordningen,säger jag som agnostiker och medlem i SV-kyrkan.En liten utvikning av ämnet:Jag ser att du (Krister)tidigare jobbat som officer inom försvaret.Själv gjorde jag lumpen som menig soldat för drygt 20 år sen på salig A4 i Östersund,på den tiden nästan alla svenska män fick göra lumpen.Så här i efterhand tyckte jag det var en bra tid ,man utvecklades och växte som person.Numera är det ju som bekant betydligt färre som gör militärtjänst,försvaret-som en del upplever det-minskar mer och mer.Har läst att framförallt äldre pensionerade officerare är kritiska mot försvarets utveckling.Själv vet jag inte riktigt vad jag tycka.Den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld har ju som bekant förändrats radikalt,så försvaret kanske inte kan vara som under kalla krigets dagar.Skulle vara intressant att höra din syn Krister på försvarets utveckling idag du som tidigare har jobbat inom detta./Petter

    SvaraRadera
  5. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Som vanligt välformulerad och tänkvärd.

    Jag tycker också att man öppet stå för sina åsikter och framföra dem, men samtidigt ha respekt för att andra tycker annorlunda. Det är ju inget farligt att ha olika åsikter och ståndpunkter även om det rör vår tro.

    Vi är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap.

    För att återkoppla till min tid i det militära: Där ansågs man lojal när man framförde sin åsikt. Illojal ansågs bara den som inte följde fattade beslut. Den som inte sa något räknades som alojal, det vill säga i avsaknad av lojalitet.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  6. Hej Petter och tack för din kommentar.

    Självklart måste alla komma till tals i en demokratisk organisation. Det svåra är att hitta bra fora för detta. Visst kan man engagera sig som förtroendevald eller gå in i en nomineringsgrupp, men det måste finnas fler sätt att framföra sin åsikt, än att rösta i kyrkovalen. Vi kämpar att hitta bra fora för direkt demokrati och direkt inflytande utan att dra undan mattan för de demokratiskt valda. Vi är inte där än, men vi är en bit på väg.

    Till och med i det militära hade vi ett forum för soldaterna att framföra sina åsikter. Varje vecka hade vi något som hette plutonens timme, där alla hade rätt att föra fram sina synpunkter.

    Jag vet inte om jag är rätt person att uttala mig om Försvarsmakten i dag. Jag slutade för 20 år sedan och har inte tjänstgjort sedan 2003 då jag var i Afghanistan.

    Vad jag förstår så har den säkerhetspolitiska situationen gjort att statsmakten inte anser det sannolikt att vi ska bli angripna inom överskådlig framtid. Det gör att Försvarsmakten fått nya uppgifter, sedan jag (och du) var involverade. På vår tid skulle FM försvara Sverige vid ett angrep, men i dag ska man skydda våra gränser. FM har också fått fredsframtvingande och fredsbevarande uppgifter som löses i andra länder som befinner sig i krig, kris eller konflikt.

    Det stora som hänt är väl att den allmänna värnplikten avskaffats och att vi fått ett yrkesförsvar.

    Jag har fortfarande många vänner och bekanta som arbetar på olika nivåer i FM. Som jag förstår dem så har FM utvecklats från kvantitet till kvalitet, både vad gäller teknik, utrustning och utbildning.

    Som sagt så är jag inte längre så insatt och saknar massor av kompetens i frågan, men jag tror att FM är väl rustad för att lösa sina nuvarande uppgifter.

    Personligen tycker jag att det är olyckligt att man avskaffat den allmänna värnplikten. Risken är att FM inte blir så väl förankrad bland allmänheten.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera