onsdag 4 april 2012

Härskartekniker

Förr någon vecka sedan lyssnade jag till ett radioprogram där man pratade om härskartekniker. Förutom de "klassiska" (förlöjligande, osynliggörande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam), som Berit Ås presenterade på mitten av 70-talet, beskrev man en härskarteknik som jag aldrig hört talas om tidigare. Jag uppfattade inte om den hade fått något namn eller en tydlig beskrivning.

Härskartekniken som beskrevs i radioprogrammet går ut på att den som utövar den börjar med att tillfredsställa ett känslomässigt behov hos mottagaren. Det kan handla om allt från beröm och bekräftelse till uppmuntran eller tröst. När mottagaren blivit beroende av det utövaren ger, börjar denne att kräva något i gengäld. Det handlar oftast om förmåner eller direkta gentjänster. Uteblir det som utövaren önskar, hamnar mottagaren i onåd och riskerar att hamna i kylan, det vill säga att den inte längre får sina känslomässiga behov tillfredsställda. I värsta fall riskerar mottagaren att det blir tvärtemot vad han/hon önskar.

Egentligen är utövaren av denna härskarteknik en oerhört sympatisk person. Han eller hon listar snart ut vilka dina djupaste behov är. Snabbt tillfredsställer han/hon dem och du känner dig sedd, uppskattad, omtyckt och behövd. Men, och det är detta som är det luriga, det är inte du som står i centrum eller är subjektet. Allt görs för att få en "hållhake" på dig, som senare kan omvandlas till något utövaren vill ha. Du hamnar i ett varmt omslag där du trivs, men om du inte ger tillbaka det som krävs, då hamnar du snart ute i kylan.

Härskartekniken fungerar bäst på den som inte får sina känslomässiga behov tillfredsställda på andra sätt, eller på den som inte känner till sina egna behov. Om vi inte kan skilja på vad vi önskar och på vad vi behöver, riskerar vi alla att utsättas för denna härskarteknik. Att mötas av det vi önskar, gör att vi känner oss betydelsefulla och det kan bli vår egen fallgrop. Vem vill riskera att gå miste om något som känns bra? Det värsta är att om vi upptäcker detta och påtalar det, då kommer utövaren att ställa sig helt oförstående och gå över till en annan härskarteknik. Vanligast är påförande av skuld och skam. "Jag som varit så snäll mot dig, ska du anklaga mig för detta?"

Vad finns då att göra för att värja sig mot denna härskarteknik?

Jag tror att det viktigaste är att alltid vara uppmärksam mot människor som är "ovanligt" trevliga, snälla och charmiga.

Vi behöver också ställa oss ett antal frågor i mötet med andra människor:
- Vad vill de egentligen?
- För vems skull gör eller säger dem just det, som de gör eller säger?
- När någon ber mig om något, framförs det som om jag står i skuld till dem?
- Accepterar de ett nej?
- När någon ger mig beröm, är det relevant och balanserat, eller finns det något annat syfte?
- Vad är det jag önskar?
- Är det samma saker som jag innerst inne behöver?

Det kan också vara en hjälp att skilja på sympati och empati.

Sympati är när någon säger det jag vill höra och gör det jag önskar att de ska göra.

Empati är när någon säger det jag helst inte vill höra, men som jag faktiskt behöver få reda på. Eller då någon inte ger mig det jag önskar, utan det jag behöver.

6 kommentarer:

  1. Bra Krister att du tar upp detta ämne.Har inte själv blivit direkt drabbad av extremt trevliga människor( eller vad man nu ska kalla dom för)men vid några enstaka tillfällen har jag upplevt En del ytligt bekanta personer som besvärande trevliga ,och då gäller det att vara på sin vakt.Men jag kan tänka mig när tex psykiskt svaga människor hamnar i dessa "charmiga"människors klor.Tror detta kan vara ett ganska utbrett problem,men det verkar inte vara särskilt uppmärksammat i exempelvis media.Vill samtidigt önska Krister och andra bloggläsare en trevlig helg,imorgon lämnar jag ett grått och snöfritt Göteborg och reser "hem" till medelpad(kanske inte så mycket snö där heller) och firar helgen med bla föräldrarna./Petter

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Petter och tack för din kommentar.

      Jag tror också att just denna härskarteknik är mycket mer utbredd än vi kan tänka oss. I extrema fall pratar man om "psykopater" eller "sociopater", men jag tror inte att huvuddelen av dem som använder denna härskarteknik har en diagnos.

      Jag tror att de flesta är ganska hyggliga människor som genom livet märkt att de kan dra nytta av sin egen charm och andras törst efter bekräftelse.

      Jag önskar dig en fin påskhelg i Medelpad.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  2. Jag läste detta imorse och tänkte på det under dagen. Så här tänker jag: dessa fall är sällan så utstuderade att man kan kalla det teknik - det förutsätter ju en dold agenda - tror mer att det handlar om människor som saknar mognad eller inte kan sätta gränser. När människor som längtar efter att bli omtyckta får makt över en annan - som chef, eller lärare, eller själasörjare, psykolog, etcetera - innebär det ett ansvar att sätta den andres behov i fokus, men många får en kick av den bekräftelse som det innebär att att vara omtyckt, efterfrågad. Så, de söker bekräftelse i den människa de är satta att leda eller tjäna, och om den personen slutar bekräfta blir hon/han ointressant. Och det är naturligtvis inte bra.

    Men, är det en teknik? Jag vet inte. Jag fick arbetsledaransvar alldeles för tidigt - jag var bara 27 och inte alls mogen - och blev en sådan där dålig chef som ville vara kompis med snarare än axla det ansvar som det faktiskt innebär att ha makt över saker som semesterscheman, arbetsuppgifter, vem som ska göra vad. Många tyckte om mig (de som bekräftade mig?) men minns en kvinna som i efterhand gjorde upp med mig för att jag varit godtycklig, och låtit mina egna behov av bekräftelse ta överhand. Lyckligtvis har det gått bra för henne, trots allt.

    I min bok skriver jag om detta. Om hur jag i mitt möte med kyrkan upplevde att jag mötte präster vars behov av bekräftelse var större än min längtan efter frälsning, räddning. Detta är ett jättesvårt område. Väl värt att tänka vidare kring,

    SvaraRadera
  3. Hej Carolina och tack för din kommentar.

    När jag läser ditt svar så inser jag att detta är något som vi skulle kunna diskutera väldigt länge.

    Jag vet inte heller om detta är en härskarteknik i betydelsen att det är en genomtänkt och utstuderad strategi. Jag tror att den är precis lika "omedveten" som alla andra härskartekniker. Det jag tyckte var givande att höra var just att man definierade den som en härskarteknik och inte som ett personlighetsdrag. Varje vecka kan man läsa om företeelsen i kvällspressen under rubriken så märker du om din chef, partner, granne, lärare etc. är psykopat.

    För mig kändes det skönt att höra att det inte bara är "psykopater" som tillämpar denna teknik för att få makt och härska över andra människor.

    Jag har varit chef över andra människor sedan jag var 15 år. Jag lärde mig från början att mina önskningar och behov var underordnade uppgiften och de behov som mina underordnade hade. Självklart har jag inte alltid lyckats med detta, men jag försöker alltid analysera mina egna behov, så att jag känner till dem när jag går in i ett möte. Oftast är mina starkaste behov att nå ett resultat eller lösa uppgiften, vilket ibland gör att andra känner sig överkörda eller inte tillräckligt lyssnade på.

    Det jag tyckte om i radioprogrammet var att man beskrev något som jag mött, inte minst i kyrkan, men som jag inte riktigt vågat kritisera. Det är en lång väg att påstå att någon är "psykopat". Nu tycker jag att jag kan och vågar se en företeelse utan att ta till så drastiska epitet.

    Som du vet, så är det svårt att på en blogg utveckla alla sina tankar och alla djup i en fråga, men jag tror att du rör vid något som är centralt. Den som "utnyttjar" andra har ett otroligt starkt behov av bekräftelse. Kopplar man detta med någon form av gränslöshet blir det till den sak jag kallar härskarteknik.

    Jag har mött människor som försökt få makt över mig genom att beskriva sig själv på ett imponerande sätt, ett sätt som tilltalat mig och som gjort att jag mått bra av att få vara i deras närhet. I nästa steg har de "lyft mig", genom beröm och uppmuntran, så att jag känt att jag nästan är på deras nivå.

    Efter det har det kommit "krav" och "förväntningar". Jag har en skuld att betala tillbaka. Om jag inte gjort det har jag mött aggressivitet och hot. Om jag inte blivit rädd så har det resulterat i att jag fått massor av skuld och skam på mig.

    Det var allt detta som för mig blev tydligare. Det är inte bara psykopater som använder denna väg, utan det är "helt vanliga människor", och inte minst i kyrkans värld.

    Det skulle vara intressant att läsa din bok, samtidigt som det skrämmer mig att läsa om präster som har mer fokus på sig själv än på sina församlingsbor och konfidenter, och som bryr sig mer om bekräftelse för sin egen person än för Gud.

    Jag önskar dig en fin påskhelg.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  4. Krister,
    Tack för ditt långa svar. Jag ska leta upp det där programmet och lyssna. Jag tror det förekommer överallt - men kan tänka mig att ni i kyrkan blir utsatta givet att kyrkan i sig blir föremål för gigantiska projektioner - det är Guds fel, kyrkans fel, och så faller allt på den enskilde prästen. Jag har själv varit där, man gör till syndabock, det är som det är. Själv brukar jag också fundera kring det där med makt - känslomässig sådan - vilka som man ger makt till, vilken roll man har själv. Angående kyrkan, och nu generaliserar jag, men tror min upplevelse var att man vill så gärna vara till lags att det större uppdraget - människans räddning - skyms. Detta sagt är jag den första att tillstå att kyrkan - min församling - varit och är jätteviktiga för mig och min tro.

    SvaraRadera
    Svar
    1. God morgon Carolina och tack för din kommentar.

      Jag tror att det var i programmet: "Efter tre", som jag hörde samtalet. Kanske lyssnade jag även in saker som inte sades, eftersom det är en fråga jag funderat mycket över, och skrivet om tidigare här på bloggen.

      Just att vi präster är symbolpersoner, som får bära både positiva och negativa känslor, gör nog att vi gärna vill vara till lags. Kyrkan är ju också en "institution" som man gärna projicerar saker på.

      Jag kan känna igen mig i din beskrivning. Det är så lätt att hålla med för att inte stöta bort någon, att det mellanmänskliga blir viktigare än budskapet.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera