söndag 10 juni 2012

Kulturer

Vi brukar säga att varje familj, varje grupp, varje förening och varje arbetsplats har en egen kultur. Men vad menar vi egentligen när vi säger kultur i detta sammanhang?

För mig är kulturen i en familj, en grupp, en förening eller på en arbetsplats summan av de rådande reglerna, normerna, värderingarna, beteenden, attityderna och förhållningssätten. Kulturen är mer och större än varje individ. Tyvärr är kulturen sällan medveten, tydlig eller planerad, utan det är något som känns och något man upplever. Inte sällan är det något som uppstått genom en dominant person, som inte längre är kvar i gruppen, men ändå lever kulturen kvar. Man brukar säga att det sitter i väggarna.

Det som varit accepterat i gruppen, sätter sig till värderingar, normer och regler, som alla mer eller mindre följer. Om man inte fått någon konsekvens för sina attityder, beteende eller förhållningssätt, då blir det till slut något som är accepterat och önskvärt. Kulturen traderas vidare till nya medlemmar, genom ordlös kommunikation, små vinkar och tips och genom att den nya medlemmen ser, observerar och känner in vad som är önskvärt och com il faut.

Om ingen tydligt talar om vad som är accepterat, och om det inte följer någon konsekvens för den som bryter mot det som är överenskommit, då blir kulturen något okontrollerat och något som ingen styr över, men som alla påverkar. Vi hamnar i något där alla är ansvariga, men där ingen tar ansvar. Tänk hur många gånger tystnaden tolkas som ett medhållande eller en acceptans. Kulturen börjar leva sitt eget liv och den sätter sig i väggarna. Alla påverkar men ingen styr.

Värderingar, attityder, normer och regler tas över av dem som önskar ingå i familjen, gruppen, föreningen eller arbetslaget. En av våra grundläggande behov är att få vara med och höra till. Om vi inte tänker oss för, då har vi snart anammat någon värdering, norm eller regel som vi faktiskt inte omfattar. Eller så har vi lagt oss till med en attityd som inte stämmer överens med våra djupaste värderingar.

Beteende och förhållningssätt smittar också. "Fick han, så ska jag också få", "Gör hon, så gör jag", "Om chefen har, då ska jag också ha". "Smittan" beror sannolikt på begreppet rättvisa. De flesta av oss bär med sig en önskan och en åsikt om att det mesta i livet ska vara rättvist. Vi har aldrig riktigt problematiserat vad vi menar med rättvisa, utan till vardags ger det sig uttryck i "millimeter-rättvisa". För en del är rättvisa när de fått vad de vill, önskar och behöver oavsett om ingen annan fått något.

Hur ska man skapa och vidmakthålla en bra och sund kultur, där alla kan känna sig trygga och där de kan vara sig själv? Hur formas den tilliten?

Jag tror att man i alla grupper behöver tydliga regler och normer, som reglerar vad som är tillåtet och vad som inte är det. Hur saker beslutas och av vem, samt vilka konsekvenser det blir för den som inte följer regelverket och normerna. I familjer och informella grupper sätts oftast regler och normer av dem som skapat gruppen och de är inte nedskrivna. I föreningar och på arbetsplatser har vi stadgar, arbetsordningar, policydokument, styrdokument, lagar och förordningar.

Vi behöver också tydliga värderingar som ligger till grund för att locka fram, och motivera, önskvärda beteenden, attityder och förhållningssätt. Även här behövs det tydliga anvisningar för vilka konsekvenserna blir om man inte följer det som gäller i gruppen. Värderingar måste ständigt kommuniceras och diskuteras, de måste fyllas med ett innehåll och tolkas. I små grupper kan man ta fram värderingar tillsammans, men i större grupper måste man själv ta ställning till om de rådande värderingarna, de önskvärda attityderna och förhållningssätten är något som jag kan acceptera och omfatta. Vi behöver hjälpa varandra genom att alla tar ansvar för det gemensamma och att vi alla strävar efter att vara varandras förebilder. Oftast förväntar sig gruppmedlemmarna att det endast är chefen som ska vara förebild och påtala det som inte är önskvärt, men i en trygg grupp är alla beredda att ta på sig det ansvaret.

Kanske är det så enkelt att jag ständigt måste reflektera över de sammanhang där jag ingår. Tycker jag att regler och normer är dem rätta? Delar jag de rådande värderingarna? Är jag beredd att följa de önskvärda attityderna och förhållningssätten? Kan jag förändra eller påverka i den omfattning jag vill och önskar? Om inte så kanske jag ska lämna sammanhanget oavsett vilket det är? För mig handlar detta om integritet. Vad är jag beredd att ställa upp på, och vad är jag inte beredd att vara en del av?

Själv har jag lämnat många sammanhang där jag upplevt att regler och normer inte stämmer överens med min människosyn och mitt rättsmedvetande, eller där värderingar, beteende, attityder och förhållningssätt inte varit i överensstämmelse med mina djupaste värderingar och min personliga övertygelse. I vissa fall har det varit smärtsamt att lämna sammanhanget på grund av att jag varit engagerad och tyckt om både verksamheten och personerna i den, i andra sammanhang har det varit en ren befrielse.

6 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte10 juni 2012 18:36

    Mycket angelägen utläggning! För oss som har Aspergers Syndrom är det en hel vetenskap att mödosamt lära oss de oskrivna lagarna på en ny arbetsplats, i en ny organisation, en ny församling eller vad det nu må vara. Lätt att missa och trampa i klaveret, svårt att göra rätt. Tydliga regler tjänar alla. En analogi: ett ergonomiskt och genomtänkt redskap, t ex en burköppnare, är bra för en reumatiker med söndervärkta fingrar, för en fumlig aspergare, för en person med ADHD och kort stubin, för en person med utvecklingsstörning - och för alla "normalstörda" en dålig dag! På samma sätt tjänar alla på tydliga regler och frånvaron av dubbla budskap. Även många arbetsolyckor skulle förhindras eftersom man följer säkerhetsreglerna i stället för att bara ha dem uppsatta på väggen...

    SvaraRadera
  2. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Jag tror att vi alla, oavsett diagnoser eller bokstavskombinationer, har svårt att läsa av kulturen i nya situationer. Det är något av det svåraste som finns, särskilt om ingen visar, talar om eller berättar vad som förväntas.

    De flesta av oss "normalstörda" tror att vi kan läsa av stämningar, förväntningar, regler, normer och värderingar, men jag tror faktiskt inte att vi är så bra på det. Det finns många möjligheter till feltolkningar och missförstånd. Plötsligt så har man trampat i klaveret utan att man visste om det eller kunde förutse det.

    En grupp där det förekommer dubbla budskap är ett elände för alla medlemmar. Likaså grupper där regler, normer, värderingar, attityder, beteende och förhållningssätt "bara" uppstått. Det blir lätt dyfunktionellt och svårt för alla att förstå.

    Värst är väl när allt är föränderligt och bygger på känslor? Då klarar ingen av oss att förstå och ta till oss den rådande kulturen.

    Jag tror precis som du, att vi alla mår bäst av tydliga regler och normer. Uttalade värderingar och uttalade förväntningar av beteende, attityder och förhållningssätt.

    Trevlig vecka!

    Krister

    SvaraRadera
  3. Tack för inlägget ang. Aspberger och organisationskulturer,det fick mig att tänka ett varv till. Organisationskultur är ett spännande område att studera med eller utan försvårande omständigheter (ex. diagnoser).

    Mvh//Eva

    SvaraRadera
  4. Hej Eva och tack för din kommentar.

    Jag delar helt din uppfattning. Kulturer är verkligen spännande att studera och försöka förstå.

    Mvh//Krister

    SvaraRadera
  5. Min åsikt är att kulturer behöver "ledare" för att överleva, även om den som skapade kulturen är borta så är dennes roll tillsatt av någon annan, en destruktiv kultur behöver en hänsynslös "ledare".
    Ledaren utnyttjar, kontrollerar och styr genom att få medlemarna att känna gemenskap och tillhörighet.

    Anledningen att människor låter sig utnyttjas tror jag har grunden i att de lärt sig att det är en dygd att vara självuppoffrande och leva för andra. Jag anser att altruism skapar inre konflikter mellan sina egna moraliska värderingar och sina handlingar, vilket leder till skuldkänslor, dålig självkänsla och brist på självrespekt.

    I en sådan kultur blir goda gärningar utan belöning i form av materiella ting eller bekräftelse utifrån, endast en bitter plikt.

    Min åsikt är: lev för din egen skull, acceptera dina brister, stå för dina åsikter och gör aktiva val efter dina egna etiska värderingar.
    Att se efter sitt eget intresse är inte fel så länge det inte är på någon annans bekostnad.
    Att vara egennyttig innebär även att främja samspelet med andra, då vår lycka är beroende av vår sociala omgivning.


    "Älska din nästa såsom du älskar dig själv."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej "Anonym" och tack för din kommentar.

      Jag kan inget annat göra, än hålla med dig.

      Det finns alltid någon som är beredd att vara "ledare" i en dålig kultur. Jag tror att det finns någon personlig vinning i detta, antingen i form av makt eller inflytande.

      Tror också att "altruistiska" kulturer riskerar att hamna i skuld, dålig självkänsla och brist på självrespekt. Man gör det därför att man måste, inte för att man innerst inne vill. Det blir någon form av "rundgång" och en nedåtgående spiral, där självuppoffrande förväntas ge något, när det uteblir blir det en plikt och hållhakar av hela smeten.

      Vad gäller din åsikt, så tror jag att det är medicinen för och mot alla dåliga kulturer. Om alla gjorde som du föreslår, då skulle hållhakar, falska belöningar mm, upphöra omedelbart.

      Tack för dina tänkvärda ord.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera