måndag 4 februari 2013

Nåden som försvann - 1984 (del 3 av 6)

Året är 1984. Anton har blivit en vuxen man, åtminstone i hans egna ögon. Han är van vid att leda andra människor och påverka deras yrkesliv. Nu är han på vinterutbildning i den svenska fjällen. Efter flera nätter i snöka är det korum, vilket innebär någon form av andakt. Anton och hans kamrater har byggt ett altare i snön, tänt ett par altarljus och de står andäktigt och väntar på pastor Å. Även om det är flera år sedan Anton var i kyrkan minns han hur en gudstjänst går till och hur viktig den känns för honom. Korumet börjar som alltid med psalm 237; "Vår Gud är oss en väldig borg".

Även om vanan att gå i gudstjänst sakta men säkert försvunnit ur Antons liv, så är Gud en realitet. Varje kväll ber han aftonbön och varje dag läser han i den lilla bok han fick som värnpliktig av Gideoniterna. Den passar perfekt i innerfickan på hans vapenrock. Kanske har han den där för att han läst om en soldat som klarat livhanken tack vare att han hade bibeln i fickan.

Antons liv har förändrats drastiskt sedan konfirmationstiden och söndagsskolan är ett minne blott. Ändå bär han med sig både prästen K´s och pastor B´s ord om synd, förlåtelse och nåd. Det är ord som gör sig påminda nästan dagligen, då han misslyckas med att vara den han innerst inne önskar att han vore. Dagarna åtgår till utbildning och kvällarna tillbringas på lokal. Det är ett ständigt letande efter meningen med livet, vilket i klartext innebär att hitta någon att älska och bli älskad av.

Efter psalm 237, tar slottspastor Å till orda. Han pratar långsamt och sökande. Han sluter blicken och det märks att han pratar ur sin inre erfarenhet. Hans ord är äkta och självupplevda. Även pastor Å verkar sträng, men på ett kärleksfullt sätt. Hans "stränghet" har ett högre syfte och bygger på egna upplevelser. Han vet vad livet betyder och går ut på. Han berättar om saker som Anton i sin vildaste fantasi inte kan tänka sig. Saker som Anton endast läst i böcker om 2:a världskriget. Pastor Å pratar om skräck, rädsla och ångest. Han berättar om ond bråd död och hur soldater skriker ut sin dödsångest. Anton känner igen det meningsbärande i berättelserna. De handlar om synd, förlåtelse och nåd.

Till vardags har slottspastor Å morgonandakt någon gång i veckan. Anton missar inte en enda andakt, oavsett hur länge han varit på lokal och sökt någon att älska och livets djupaste mening. Vid alla andakter sjungs; "Fädernas kyrka" och; "Vår Gud är oss en väldig borg". Alla ber med i Herrens bön och slottspastor Å nedkallar Herrens välsignelse. Det känns tryggt och vant för Anton, eftersom slottspastor Å talar tydligt om synden, förlåtelsen och nåden. Anton känner igen sig och vet att det handlar om honom.

Det är också nu som han, den där killen på korset, blir viktigt för Anton. Jesus blir en person av kött och blod, någon att relatera till. En föregångsman som man ska följa och försöka efterlikna. En person som agerar i Guds anda och visar vem Gud egentligen är. Genom Jesus blir Gud mycket mer närvarande i Antons liv. Han är inte längre någon som finns på avstånd, utan han är här och nu, i varje andetag. Någon som älskar oavsett eventuell framgång, yttre attribut, tillgångar och trots alla tillkortakommanden och misslyckanden. Synden, förlåtelsen och nåden fylls allt mer med ett innehåll i Antons liv, han förstår allt mer och känner igen sig.

6 kommentarer:

  1. Bra! Gillar pastor Å! Anar vem som finns där. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar Magnus.

    Det är det nog en hel del som känner igen förlagan till pastor Å.

    MVH//Krister

    SvaraRadera
  3. Thorsten Schütte5 februari 2013 07:46

    "skriker ut sin dödsångest" - Min moster berättade att för min mormor var det värsta under bombnätterna i Kassel inte själva bombningen - men att se ångesten och skräcken hos min moster, då en liten flicka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Thorsten.

      Jag tror att dödsångest påverkar såväl den som har den, som omgivningen. Det detta som slottspastor Å lyckades förmedla. I slutänden är det endast en man kan vända sig till.

      MVH//Krister

      Radera
  4. Thorsten Schütte6 februari 2013 14:17

    Så sant, så sant. Ångest smittar, inte minst genom att vi omedvetet läser av kroppsspråket. Och vi bygger murar av ångest, som bara en kan hjälpa oss riva!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Thorsten, till vilken jag endast kan säga ; AMEN!

      MVH//Krister

      Radera