onsdag 6 februari 2013

Nåden som försvann - 1991 (del 4 av 6)

Året är 1991. Antons liv blev inte riktigt som han hade tänkt sig. Lyckan infann sig inte där han trodde och framgångarna på jobbet kändes inte tillräckliga för att känslan av tillfredsställelse skulle finnas där. Anton hade tappat bort den djupaste meningen med livet och tillvaron var varken begriplig eller särskilt hanterbar. I sin strävan att hitta såväl mening som begriplighet och hanterbarhet återvänder Anton ytterligare en gång till den kyrka som hjälpt honom genom livet. Han vill fördjupa sin tro och leva ett kristet liv. Det är nu många år sedan han deltagit i en församling annat än som tillfällig gudstjänstbesökare vid dop, vigslar och begravningar. Vid varje besök har gudstjänsten slagit an en sträng i honom och nu önskar han mer. Sagt och gjort, han engagerar sig i den kyrka som ligger närmast hans bostad.

Det första Anton märker är att det är en annan stämning i gudstjänsterna än han är van vid. Det är mycket mer glädje och psalmerna sjunges i ett snabbare tempo. Till att börja med bli Anton "orolig", och undrar om det inte är på "liv och död", längre? Under de första gudstjänsterna funderar Anton på om det kommer att serveras popcorn, coca-cola och choklad, eftersom han upplever att gudstjänsterna är mer av en underhållning, än det allvar han är van vid. Efter ett tag har Anton vant sig vid den nya stämningen och insett att den beror på att man betonar något annat i gudstjänsten än i hans barndoms kyrka. I denna kyrka är gemenskap och delaktighet i form av medverkan, det viktigaste. Det är inte vad Anton söker, så han "gömmer" sig bakom en pelare för att slippa bli indragen alltför mycket.

En annan skillnad är att man i varje gudstjänst firar nattvard. Det gör man såväl på söndagar som mitt i veckan. Med sin första nattvard i åminnelse blir nu nattvarden det absolut viktigaste för Anton. Den känner han igen och den är fortfarande densamma. Känslan och stämningen i kyrkan blir annorlunda när prästerna börjar sjunga prefationen och gudstjänsten övergår till ett djupare allvar. Med stor värdighet och en liturgi som Anton inte känner igen från sin barndom, lyckas prästerna att förmedla samma känsla av allvar, helighet och trovärdighet, kring nattvarden, som pastor B, gjorde.

Gudstjänsterna inleds fortfarande med ett skriftemål, även om det numera kallas beredelseord, innan syndabekännelsen. De flesta prästerna pratar dock inte om synd, utan om skuld och skam. Antons känsla är till att börja med bra; "Jag duger som jag är och har inget att skämmas över". Ändå får man ta emot syndernas förlåtelse precis som tidigare. Predikningarna har också ändrats. De är inte lika långa och lika stränga som Anton är van vid. Varje präst talar på sitt eget sätt och om det som de tycker är viktigt. Ibland är det berättelser ur prästens liv och ibland är det längre psykologiska berättelser om hur vi människor fungerar, men det förekommer också utläggningar av vad bibeltexterna betyder i våra liv. Mellan orden hör Anton fortfarande begreppet nåd i var och varannan predikan, men det verkar inte vara samma nåd som prästen K, pastor B eller slottspastor Å predikade om.

Även om synden, förlåtelsen och nåden inte är borttagna som begrepp eller storheter i kyrkan, så är Anton förvirrad. Begreppen är fyllda med ett nytt innehåll. Anton undrar om kyrkan har samma människosyn som den hade på 60, 70 och 80-talet. Synden är nedtonad och verkar handla om psykologiska tillkortakommanden som man kan förstå och behandla i samtal. Förlåtelsen synes vara ett godkännande, av att man duger som man är och inte har något att skämmas över, lite som en klapp på axeln. Nåden har blivit en känsla av kärlek och bekräftelse. Som om Gud är något man lever av och inte för. Men Anton vänjer sig sakta och ganska snart har han anammat det nya.

4 kommentarer:

  1. Mycket intressant skildring! / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Svar
    1. Tack AndersBörje.

      Nästa del kommer i morgon.

      MVH//Krister

      Radera