Hopp

Ibland möter jag människor som frågar mig hur man ska trösta den som har drabbats av livets orättvisor och vedermödor.

Min inställning är att jag inte kan trösta någon annan.

Däremot kan jag ge den drabbade hopp. Det gör jag genom att våga vara närvarande och genom att lyssna. Närvaron ger trygghet och förtroende. Är det dessutom så att den drabbade känner att de kan prata om allt, då ökar känslan av trygghet och förtroende.

Förutom närvaro så byggs hoppet av information, fakta och struktur Den som drabbats av livets ytterligheter behöver veta att de är inte är sjuka eller onormala. Att reagera på en stark händelse är naturligt och psykets eget sätt att skydda sig.

För att orka gå igenom en jobbig händelse, då behöver man först och främst äta och sova. Det är också ett sätt att få struktur på sin vardag. I sömnen bearbetar man det man varit med om och därför brukar jag säga att "mardrömmarna är ens bästa vän".

Det kan också vara viktigt att röra på sig. Dels minskar stresshormonerna och dels brukar man ha lättare att sova. En del människor har ett behov av att prata och då ska de ges tillfälle till det. Andra tycker att det hjälper att "skriva av sig", om det man upplevt.

För de allra flesta människor så räcker det med det emotionella, praktiska och sociala stödet, som man får av sitt sociala nätverk. De som man ska ha ett extra öga på, är de som inte har så många sociala kontakter.

För mig har insikten om att jag inte kan trösta någon, blivit som en befrielse. Jag kan nu mer frimodigt möta drabbade människor och våga vara närvarande i det svåra.

Jag vill ge hopp och trygghet, genom närvaro, genom att delge information och fakta samt genom att bistå praktiskt så att den drabbade får struktur på sin tillvaro.

Innan jag möter den som är drabbad brukar jag be en kort bön:
"Gud hjälp mig att förstå att du givit mig två öron, men bara en mun. Hjälp mig att använda mina händer och fötter i din tjänst. Amen"