söndag 23 september 2012

Döden och Livet

Du är kallad till Livet, med stort L. I det ögonblick du blev till i livmodern, kallades du till Livet med stort L. I dopet tar vi emot och bekräftar den kallelsen. Den kallelse till Livet, som kommer från Gud, blir tydlig för oss människor i dopet.

I kallelsen till Livet ingår två saker som vi inte kan komma från:
1. Vi måste dö.
2. Vi måste göra ett antal val, eller åtminstone välja att ta emot möjligheter. Vi måste säga ja eller nej, till ett antal erbjudande, under den tid vi vandrar på denna jord.

Att i tro och tillit ta emot Guds kallelse till Livet, genom Jesus Kristus, är ingen försäkran från den fysiska döden, utan det är en Livförsäkring i ordets rätt bemärkelse.

Marta säger: ”Herre om du hade varit här, då hade min bror inte dött”. Men Jesus bekräftar inte genom ord eller handling att han hade kunnat förhindra Lasaros fysiska död. Jesus gör något annat. Han ger Lasaros ett nytt liv. Jag tror att detta är nyckeln för att förstå vem Jesus är och vad han gör för oss. Genom att uppväcka Lasaros visar han oss, vem han är, vem Gud är och han tydliggör Gud vilja.

Tron på att Jesus dog på korset, för oss alla, och tilliten till att Guds kärlek och omsorg om oss människor inte slutar i vårt jordiska dödsögonblick, är den bästa Livförsäkring vi kan få. Den börjar inte då vi lämnar det jordiska livet, utan den börjar i samma ögonblick som vi kallas till Livet och den tydliggörs då vi tar emot kallelsen.

Jag är övertygad om att det inte bara är jag som varje månad betalar ganska stora summor pengar till en livförsäkring. Men det är ju ingen livsförsäkring för mig. Den hindrar inte mig från att dö. Det är en livförsäkring för mina anhöriga, så att de ska få möjlighet att leva vidare även utan mig. Det är uppenbart att ingen kan slippa den fysiska döden, genom att betala pengar. Ändå tror jag att de flesta människor försöker undvika tanken på att de ska dö, eller lever med drömmen om att de aldrig ska dö.

För några år sedan skickade Socialstyrelsen ut ett brev till alla hushåll om att de behövde donatorer. Brevet inleddes med orden: ”Om du dör…”. Inte med orden: ”När du dör…”. Som om vi hade något val. Ingen av oss kan säga: ”Nej, jag kommer inte att dö”.

Vi måste alla dö, i den bemärkelsen att vi ska lämna det jordiska livet. Självklart under förutsättning att vår herre Jesus Kristus, inte återkommer innan dess. Ungefär som man förr kunde läsa på några församlingars affischer: ”Om Herren dröjer… Då firar vi på söndag gudstjänst kl. 11.00”. Kanske var det just detta Socialstyrelsen syftade på? 

Kallelsen till Livet är ingen försäkring mot döden, så som vi känner den. Döden drabbar oss alla, oavsett om vi är rika eller fattiga, om vi bor i slott eller koja. På sätt är döden rättvis. Det jordiska livet är inte rättvist. Det fysiska döendet är inte heller rättvist. Vi lever under helt olika förutsättningar och olika länge, och vi dör av olika orsaker och på olika sätt, men döden i sig själv är rättvis, för den drabbar oss alla och den gör ingen åtskillnad.

Kallelsen till Livet är inte en vaccination mot rädsla för döden eller döendet. Kallelsen till Livet är en kärlekshandling från Gud, där hans barmhärtighet, hans kärlek och hans omsorg om oss, inte tar slut i och med att vårt hjärta slutar slå. Jag har ännu inte mött någon som inte tror på någon form av Liv, även efter döden. Det är ingen av oss som med säkerhet vet hur det ser ut på den andra stranden. Därför är alla bilder lika rätta och lika sanna. En del av oss kallar det himlen, andra paradiset, någon det himmelska Jerusalem, och vissa Nangijala.

Men det viktigaste i kallelsen till Livet är att den faktiskt börjar här och nu. Det eviga Livet som Gud erbjuder oss och ger oss genom Jesus Kristus, det startar i detta nu. Det startar varje minut och varje sekund och vi får alla ta emot det. Det jordiska livet är inte rättvist, men det eviga Livet är det.

Vi har alla möjlighet att leva i ett ständigt nu. I ett ”Carpe Diem”, ”Fånga Dagen”, där vi kan släppa gårdagen och inte bekymra oss för morgondagen. Vi är försonade med det som varit, och det finns ett hopp i det som ska komma.

Ingen av oss kan dra ner himlen till oss och vi kan inte förtjäna vår plats i himmelriket. Vi kan inte köpa den och vi kan inte arbeta ihop till den. Den bygger inte på att vi är särskilt goda eller att vi presterat en massa goda gärningar. Vi får den gratis, av nåd, därför att Gud är barmhärtighet.

Det är precis likadant med Livet, det som börjar här och nu. Vi kan inte prestera det, vi kan inte köpa det och vi kan inte göra oss förtjänta av det. Vi får ta emot det i tro och tillit. Vi får säga ja eller nej, till Gud och kallelsen till Livet. Valet måste vi påminna oss själva om varje dag. Gud glömmer aldrig bort det, men vi människor har en tendens att göra det.

Vi kan inte genom vår egen försorg skapa ett Liv, där vi lever i ett evigt nu, ett Liv där himmel och jord är sammankopplade. Det kan bara Gud göra och det har han gjort genom Jesus liv, död, uppståndelse och himmelsfärd.

Vi kan inte se det hela tiden, men ibland kan vi förnimma att himmel och jord är sammankopplade. Det gör vi i de stunder då Guds verklighet bryter igenom i våra liv. I de stunderna blir vi påminda om att vi är kallade till Livet. Stunderna är så kallade ”benådade ögonblick”, när tillvarons innersta väsen öppnar sig och uppståndelsen ljus bekräftar oss. De stunderna kan inträffa precis när som helst, då döden och livet sammanfaller i ett evigt Liv. I bibelord, i psalmsång, i bön, i dopet eller i nattvarden. Men de kan lika gärna inträffa mitt i vardagen. I ett samtal, på arbetet, i naturen eller på gymmet. Vi kan inte framkalla ”benådade ögonblick”, utan endast ta emot dem.

När vi tar emot ett benådat ögonblick, då fyller Gud på vår tro och vår tillit. I bästa fall hjälper de benådade ögonblicken oss att dag för dag leva i våra dop. Det är inget vi kan bestämma oss för och lyckas leva i, en gång för alla. Vi får nya försök varje dag, men vi behöver ta emot erbjudandet.

I kallelsen till Livet, ingår att vi måste dö den fysiska och jordiska döden. Vi måste också välja om vi vill ta emot Guds löfte om det eviga Livet, han skänkt oss genom Jesus Kristus. Kallelsen till Livet befriar oss inte från den fysiska och jordiska döden, men den vill befria oss till ett Liv som är helt och fullt, ett heligt Liv.

Den befriar oss inte från orättvisor, från rädsla för döendet och döden, den befriar oss inte från sorg och saknad. Men kallelsen till Livet befriar oss, till att varje dag ta emot Livet genom att Guds helighet är barmhärtighet.

Kallelsen till Livet vill befria oss från den rädsla som innesluter och förkväver våra Liv. Att vara troende är inte det samma som att inte vara rädd. Att vara troende innebär att jag försöker leva Livet, trots att jag är rädd och att kämpa mot att rädslan får det sista ordet.

Kallelsen till Livet vill befria oss såsom Lasaros blev befriad: ”Gör honom fri och låt honom gå”.

6 kommentarer:

  1. Tack för att du delar melodikrysset och vanliga allvarliga tankar med "mig".

    SvaraRadera
  2. Thorsten Schütte25 september 2012 07:46

    Tänkvärda ord!
    Att Socialstyrelsen skriver "om" kan möjligen förklaras med att det är underförstått "om Du dör tillräckligt ung för att Dina organ är någonting att ha..." ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thorsten och tack för din feed-back.

      Socialstyrelsen brev skulle kunna tolkas även på det sätt du antyder. En av församlingsborna föreslog att Socialstyrelsen menade samma sak som man för kunde läsa på församlingsaffischer: "Om Herren dröjer, så att du hinner dö...".

      Alla tre alternativen är möjliga, sedan får vi tolka det till det bästa.

      Radera
  3. Tack för dina ord om Livet och döden. Jag är troende, har i grunden en barnatro med mig, men tappade den i mitt tidiga vuxenliv. Nu har jag sedan ett par år tillbaka fått tillbaka min tro, och jag är evigt tacksam för det. Jag uppfattar det som om vi prövas särskilt mycket just nu av Gud. Har du någon tanke eller förklaring till det? Eller är det så att just jag och min familj prövas särskilt hårt just nu för att Gud säkert skall veta att jag bibehåller min tro? Hur tänker du?

    SvaraRadera
  4. Hej Inger och tack för din kommentar.

    Det gläder även mig att din tro kommit tillbaka. Det är inget ovanligt att vi tappar bort Gud under perioder av våra liv. Då är det skönt att veta att Gud aldrig tappat bort oss.

    Jag tänker ungefär så här vad gäller prövningar.

    Det är inte Gud som prövar oss, utan livet som gör det. Desto mer komplicerade våra liv blir, desto fler prövningar kommer vi att möta. I dag finns det prövningar som gårdagens människor aldrig behövde möta, å andra sidan slipper vi en del av deras prövningar.

    Att du och din familj är särskilt prövade, beror inte på Gud, utan på att våra liv inte är rättvisa. Just nu drabbas ni av livet på ett sätt som är orättvist. Det finns ingen mening med det, men du och din familj kan skapa en mening i det som sker.

    Bäst förklarar psalm 217 hur jag tänker kring prövningar.

    "Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig."

    Gud förstår, det vi inte förstår och han ser det vi inte ser. Vad som än händer och hur mörkt det än är kring oss, så ser han vår strävan, vårt slit och vår goda vilja.

    "Läk mitt öga, hur jag ser, hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig."

    Gud är ständigt närvarande, men vi kan inte alltid se det. Vi får vila i tillit att Gud är med oss även i det svåra.

    Så tänker jag kring prövningar.

    SvaraRadera