fredag 1 februari 2013

Nåden som försvann - 1967 (del 1 av 6)

Året är 1967 och Anton har alldeles nyss rymt hemifrån. Eftersom det är höst beger han sig till St:a Katarina kapell. Hade det varit sommar hade han gått till Östra kyrkogården. Både i kapellet och på kyrkogården är det lugnt och tryggt. Hemma är det vad man i moderna termer kallar ett "patriakalt förtryck" vilket, för Anton innebär att det är pappa som styr och ställer därhemma. Pappas vilja är familjens lag. När det inte blir som pappa säger, så blir det bråk och våldsamheter. Långt senare i livet kommer Anton att tacka Gud för att pappa inte drack.

I St:a Katarina kapell möter Anton den nya prästen. Anton har ingen aningen om K är pastorsadjunkt eller kyrkoadjunkt, komminister eller kyrkoherde, han är kort och gott präst, i Antons ögon. Prästen är inte påträngande, men inte heller undvikande. Han kommer fram till Anton och stryker honom över huvudet. Inga frågor och inga krav, inget skrik och inget hot, bara lugnt och stilla. Längst fram i kapellet står ett altare där det står ett krucifix. Anton har i detta läge ingen aning om vad det betyder, men det är fint.

Senare under hösten får Anton, med mammas stöd, börja i söndagsskolan, under prästen K´s ledning. Först är det undervisning med berättelser, frågor och svar och därefter är det gudstjänst. Prästen K är lika sträng som pappa, men på ett vänligt sätt. Han skriker inte, han hotar inte, han skäller inte och han slår inte, men ändå är han sträng, fast på ett positivt sätt. 30 år senare kommer Anton förstå, att prästen K är en av grundarna till jourhavande präst på telefon, vilket kanske förklarar det hela. Gudstjänsterna är den stora behållningen av söndagskolan. Där får man sjunga psalmer och lyssna till prästens predikningar. Nattvard är ovanligt och till den får man endast gå om man är konfirmerad.

Det Anton tycker bäst om, är att gudstjänsten är likadan varje söndag, det ger trygghet. Det är också fint att få börja med syndabekännelsen och förlåtelsen, då känner man sig ren och likvärdig. Anton tycker också om predikningarna eftersom de beskriver livet precis så som han uppfattar det. Människor gör saker de inte vill, men låter bli att göra det de borde. Gud förlåter människorna för detta eftersom han, den där killen på krucifixet, dött för att vi ska få förlåtelse. Varje söndag känner Anton att det inte bara handlar om honom, utan om hela hans familj.

Vintern går och Anton lär sig många nya ord, som han inte riktigt kan fylla med ett fullständigt innehåll, men han förstår att de är viktiga och betydelsefulla. Prästen K pratar om synd, förlåtelse och nåd. Anton kan inte riktigt applicera dem i sitt liv, men han förstår att de är viktiga och att de handlar om honom, hans liv och hans familj. Det kommer att dröja många år, innan Anton förstår djupet och betydelsen av orden, ändå "bär" de honom mellan söndagarna.

8 kommentarer:

  1. Läsglädje! / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Tack för dina tankar man får tid till att stanna upp och tänka vilket är bra i dessa tider när allt ska gå så fort.
    P.S tack för dina kommentarer om melodikrysset i bland har du hjälpt mig med ett klurigt ord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym!

      Tack för din kommentar och ditt tack.

      MVH//Krister

      Radera
  3. Tack Krister!
    Det kunde varit jag som var K... För mig hände detta -71..
    Det var räddningen i mitt liv , jag fick inte stryk men såg när mamma fick det av pappa och de drack dagligen.
    Jag avbröt gymnasiet och sökte jobb med bostad ( det gick i Sthlm då )
    Du påminde mig om att mitt liv tog en positiv vändning när jag blev sedd och bekräftad av vår församlingspräst.
    Jag har ett bra liv nu. Kyrkan besöker jag inte så ofta rent fysiskt men jag var på julottan i "din" Viksjökyrka i julas!

    Tack!
    Pia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Pia och tack för din kommentar.

      Tack också för ditt "vittnesbörd", som för mig gör det tydligt att det inte behövs så mycket för att påverka en annan människas liv. Det "räcker" med att man blir sedd och bekräftad, vilket prästen i min berättelse också gjorde. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Din berättelse visar att vi alla behöver tänka efter och se varje möte med en annan människa som en möjlighet.

      Kul att du besöker kyrkan ibland.

      MVH//Krister

      Radera
  4. Hej alla! Som vanligt en trevlig lördagsförmiddag med Eldeman och er!
    Krister, jag förstår inte rubriken "Nåden som försvann"! Den försvinner inte! Varje dag är fylld av nåd om man öppnar ögonen!
    GL i Småland

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej GL och tack för din kommentar.

      Jag tror inte heller att nåden försvinner, det gör den aldrig. Min rubrik syftar till att skapa nyfikenhet på en företeelse som jag ska försöka beskriva i novellform. Det blir 6 korta berättelser från olika årtal som alla kommer att handla om synd, förlåtelse och nåd.

      Nåden finns alltid där, men ibland ser man inte den själv och ibland lyckas någon annan att skymma den. Utan att avslöja för mycket om min "novell", så är det just poängen, att nåden som försvann, aldrig var försvunnen utan gömd och glömd.

      MVH/Krister

      Radera