Svenska kyrkan är inte en koncern

Vad jag förstått av många av de människor jag möter så verkar de tro att Svenska kyrkan är någon form av koncern. Man tror att ärkebiskopen är koncernchef och att Svenska kyrkan har sitt huvudkontor i Uppsala. Lika övertygad är man om att stiftsbiskoparna är regionchefer med ett regionkontor. Längst ner i hierarkien finns pastoraten med kyrkoherden i spetsen. Inget kunde vara mer felaktigt. Svenska kyrkan är inte en koncern. Vi är en öppen, demokratisk, risktäckande folkkyrka som är episkopal.

Ärkebiskopen är biskop för Uppsala stift, hon är ordförande i biskopsmötet och i kyrkostyrelsen samt i sin egenskap av stiftsbiskop ordförande i stiftsstyrelsen och domkapitlet i Uppsala stift. Kyrkostyrelsen är kyrkomötets organ för att styra kyrkokansliet. Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ och de av deras beslut som skrivs in i Kyrkoordningen är tvingande för alla församlingar i Svenska kyrkan. Ibland ger Kyrkomötet kyrkostyrelsen i uppgift att utforma bestämmelser för Svenska kyrkan. Även de är tvingande för alla församlingar även om de inte har samma dignitet som det som är skrivet i Kyrkoordningen.

I Kyrkoordningen framgår det att Svenska kyrkan framträder som församlingar och stift och att den kan ha en nationell nivå. Det innebär att Svenska kyrkan byggs underifrån. Svenska kyrkan byggs av församlingar och deras tillhöriga. Det församlingen är skyldig att följa är Kyrkoordningen och i den står angivet vilka övriga dokument som är bindande. Det handlar om äldre bekännelsedokument, bibeln, psalmboken och  kyrkohandboken i första hand. Kyrkoordningen gäller endast om den inte står i strid med någon annan av de gällande lagarna i Sverige.

Stiftsbiskopen har ansvar för att rekrytera och viga nya präster och diakoner samt att ha tillsyn över stiftets församlingar, präster och diakoner. Stiftsbiskopen ska verka för stiftets enhet och tillse att all verksamhet i stiftet följer de bestämmelser som Kyrkomötet reglerat i Kyrkoordningen och i Svenska kyrkans bestämmelser samt att präster och diakoner efterlever de löften de avgett vid sin vigning. Till sin hjälp i tillsynsuppdraget har biskopen ett domkapitel.

Utöver det har stiftet i uppdrag att främja och stödja församlingarnas verksamhet samt att förvalta stiftets tillgångar. För detta uppdrag har man ett stiftskansli som styrs av en stiftsstyrelse som är utsedd av stiftsfullmäktige. Biskopen är ordförande i stiftsstyrelsen.

Kostnader för dessa nivåer täcks av kyrkoavgiften. En del av kyrkoavgiften går till stiftet och en del går via ett utjämningssystem till riksnivån och till församlingar i andra delar av landet. För mig gör det tydligt vilka uppdragsgivarna är.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt att förklara detta för församlingsbor, frivilliga, medarbetare och förtroendevalda. Ändå verkar det finnas en utbredd förståelse av att vi är en koncern och att ärkebiskopen bestämmer över biskopen, som bestämmer över kyrkoherden. Kanske beror det på att mycket av Svenska kyrkans kommunikation verkar bygga på att vi skulle vara en koncern?

Om ärkebiskopen uttalar sig i en viss fråga så är det inte samma sak som att hela Svenska kyrkan står bakom hennes uttalande. Det är först när kyrkomötet eller kyrkostyrelsen fattat beslut som vi kan säga att detta är Svenska  kyrkans uppfattning. Likadant är det med stiftsbiskoparna. Det är först när stiftsfullmäktige, stiftsstyrelsen eller domkapitlet fattat beslut som man kan säga att stiftet står bakom vad stiftsbiskopen säger. Dessutom ska man veta att det kan begäras beslutsprövning på alla beslut. I vissa fall kan man även överklaga beslut.

För några veckor sedan fick jag ett mejl där en person frågade mig vad församlingen tyckte i en viss fråga. Mitt svar blev "Vi har ingen åsikt i frågan. Den är inte behandlad i vare sig kyrkorådet eller i kyrkofullmäktige". Personen blev irriterad och undrade vad jag tyckte och jag svarade: "Min åsikt eller min ståndpunkt är inte viktigare eller mer värd än din."