Lägg inte på locket

Plötsligt blev det väldigt "tyst".

Efter att ha fyllt alla dags- och kvälls-tidningar med mer än halva upplagan, så har det blivit tyst efter bomdådet i Oslo och massakern på Utöya. Tidningsartiklarna handlar numera "bara" om gärningsmannen och hans liv i häktet. På nyheterna pratar man om SJ´s konduktörer och börsen. Det verkar som om samhället har återgått till det "normala". Till och med de meningsmotståndare som använde händelserna mot varandra, i högljudda diskussioner, verkar ha dragit sig tillbaka.

Jag hoppas innerligt att tystnaden inte beror på någon form av censur, eller att man är rädd för att ha fel åsikter. Nu, om någonsin, behöver vi fortsätta debatten om det som hänt och om vårt samhälle. Detta utan att vi stämplar varandra som höger- eller vänster-extremister.

Vi behöver ställa frågor, ventilera åsikter och synpunkter, sätta ord på vår oro och rädsla i en öppen och respektfull debatt. Det finns inga frågor som är dumma och det finns inga åsikter som inte är tillräckligt kloka. Framför allt så finns det inga känslor som är fel. Jag tror inte att någon sitter inne med alla fakta och hela sanningen, vilket innebär att ingen med 100 procent säkerhet vet hur vi ska gå vidare och vad som behöver göras för att detta aldrig ska upprepas.

Hur ska jag veta vad jag tänker och känner om ingen, inte ens jag själv, hör vad jag säger?

Det värsta som kan hända oss nu, är att vi tror att vi har svaren på alla våra frågor och förklaringar till all vår oro och våra funderingar. Självklart ska vi inte fastna i chocken eller sorgen efter det förfärliga som hänt, men vi får inte heller lämna det som om det var en parentes i vår historia. Viktigaste av allt är att inte lägga ett lock över debatten, det ökar risken för att det som hänt, ska upprepas.

Prata om dina tankar, känslor, funderingar, oro och rädsla. Gör det med dina nära och kära, vänner, bekanta och arbetskamrater. Som jag skrivet tidigare så är tystnaden och likgiltigheten också några av ondskans ansikten.

Är jag svensk?

Efter bombdådet i Oslo och massakern på Utöya, har diskussionen om invandring och integrationspolitik, tagit ny fart. Debatten förs överallt och med "höga" toner. De som har synpunkter på invandring och den förda integrationspolitiken, känner sig angripna och påhoppade. Invandrare känner sig hotade.

Kan man ha synpunkter, utan att bli stämplad som höger eller vänsterextremist? Kan vi invandrare känna oss trygga?

Jo, du läste rätt, jag skrev vi. Jag är tillhör nämligen den grupp som kallas; "andra generationens invandrare". I dessa dagar ställer jag mig frågan om jag är svensk? Om jag nu är svensk, vilket jag i hjärtat känner mig som, då är frågan vad det är som gör mig svensk och när jag i så fall blev det.

Är jag svensk för att jag talar svenska, om än med skånsk dialekt? Visserligen talade vi danska i mitt barndomshem, men svenska är mitt hjärtas språk och mitt modersmål, även om jag talar danska flytande.

Jag är född i Malmö av föräldrar som invandrade från Danmark efter andra världskriget, för att det inte fanns arbete för dem i sitt hemland. Är jag svensk för att jag är född i Sverige?

Blev jag svensk då jag döptes av en präst från Svenska kyrkan, på Malmö BB, i St Johannes församling? Eller blev jag det, då jag blev svensk medborgare 1967? Vi syskon bad mamma och pappa om att få bli "svenska", för att slippa att bli retade och kallade; "danske spidderöv", av barnen i kvarteret.

Blev jag svensk då jag konfirmerades i Fosie kyrka 1974, samma dag som ABBA vann melodifestivalen i Brighton, med; "Waterloo"? Eller blev jag svensk då jag gjorde lumpen 1978 på I 16 i Halmstad, som är 91;an Karlssons regemente.

Är det på grund av att jag gått i svensk grundskola, på svenskt gymnasium och på svenskt universitet, som jag är svensk? Eller är det för att jag betalt skatt sedan jag fick min första inkomst 1979? Kanske blev jag svensk då jag prästvigdes för Svenska kyrkan 1997, eller då jag gjorde utlandstjänst för svenska försvarsmakten, i Afghanistan, 2003?

Jag måste erkänna, att vi i vår familj, har kvar massor av danska traditioner. Bland annat äter vi fläskstek med rödkål på julafton, vi äter frukost sent på förmiddagen och morgonmat på morgonen. På kvällen äter vi inte middag, utan kvällsmat, och mitt på dagen äter vi middag. Jag firar dock midsommar, i stället för St Hans, och i fotboll håller jag på Sverige. Jag firar Svenska nationaldagen den 6 juni, men inte Grundlovs-dagen. Gör detta mig svensk?

Är jag verkligen svensk? Vad är det som gör mig till svensk? Är det något jag varit sedan födelsen, eller är det något jag blivit? När inträffade det i så fall?

Allting är förmodligen inte så enkelt och så svart/vitt som man försöker göra det till i den allmänna debatten. Vi borde våga ha en öppen och sansad debatt om invandring, politik och de förfärliga händelserna i Oslo, utan att hamna i det ena eller det andra diket.

Debatten måste präglas av respekt och bygga på fakta, allt annat är att ge gärningsmannen i Norge rätt i sina antagande och låta det han önskade, gå i uppfyllelse. Det vill åtminstone inte jag göra.

Oslo och Utöya - svar som ger nya frågor

Efterhand som dagarna går så får vi allt fler svar kring bombattentatet i Oslo och massakern på Utöya. Konsekvent så beskrivs vansinnesdåden som terroristattacker eller terroristdåd. Jag vet inte om jag vill kalla dem för något som har med terrorism att göra. Varför inte kalla det massmord eller brott mot mänskligheten?

Att kalla gärningsmannens agerande för terrorism är på något sätt att legitimera att det finns ett acceptabelt politiskt motiv i botten. För mig, kan inte fullständiga vanföreställningar ha något med politik att göra. Politik bygger väl på logiska analyser och tolkningar av fakta? Politik innebär att utifrån fakta, tolkning och analys ta fram sätt och metoder, byggda på värderingar, för att åtgärda det man anser vara felaktigt. Bomber och massmord kan aldrig vara en politisk väg, metod eller åtgärd, därför kallas det terrorism.

Gärningsmannens "politiska" analys och tolkning, verkar i mina ögon inte bygga på varken fakta eller logik. Han har felaktiga fakta och han har analyserat och tolkat helt uppåt väggarna. Dessutom synes hans metoder vara byggda på värderingar som ingen frisk människa omfattar. Att kalla detta terrorism, är i mitt tycke, att indirekt legitimera att det finns en politisk bakgrund till de förfärliga brotten.Terrorism är ett orättfärdigt politiskt instrument, byggt på våld, dvs att det är metoden som är oacceptabel, inte den bakomliggande politiken. I mina ögon är gärningsmannens bakomliggande motiv inte något som kommer i närheten av politik även om han har politiska åsikter. Att ha synpunkter på samhället eller samhällsfenomen är inte samma sak som att stå för en politik. Att hans agerande riktade sig mot regeringsbyggnaden och politiskt engagerade ungdomar, gör väl inte honom politisk? Inte heller att hans gärningar får politiska konsekvenser. Metoderna han använde påminner dock om de som terrorister använder.

Trots att vi får fler och fler svar på, vad som egentligen hände och hur det gick till, så ställer jag mig allt fler frågor kring varför det överhuvudtaget skedde. Hur kan en människa bli som gärningsmannen? Vilka incitament och vilken grogrund krävs för att utveckla en personlighet som hans? Kunde något gjorts för förhindra att han blev som han blev? Vad är det som saknats och vilka brister har funnits i hans liv? Kunde samhället ha gjort något? Hur kommer det sig att han stått under bevakning av polisen, utan att de ingripit? Kan vi andra göra något så att inte människor med annorlunda åsikter, isolerar sig och får allt större vrångbild av verkligheten?

Framför allt så ställer jag mig frågan hur han har kunnat finansiera allt? Var har han fått pengarna i från?

Jag har som vanligt inga svar på mina frågor, men det hindrar mig inte att ställa dem. Tillsammans är jag övertygad om att vi så småningom kommer att hitta rimliga svar. Flera av de frågor jag ställde mig här om dagen, diskuteras nu i media och bland våra politiker. Som jag skrivet tidigare, så tror jag inte att det är farligt att ställa frågor och diskutera svar, även om det är obehagliga ämnen. Jag tror att det är mycket farligare att försöka hitta snabba och enkla svar. Men farligast av allt, är att lägga locket på, i tystnad och likgiltighet.

Jag fortsätter min tysta bön för alla de drabbade - avlidna, anhöriga, skadade, överlevande, hjälparbetare och ansvariga. Hittills verkar Norges regering och myndigheter samt det norska folket ha hanterat illgärningen bra. Jag ber för att det ska fortsätta på samma sätt.

Oslo och Utöya - frågor utan svar

Ytterligare ett dygn har gått sedan vi nåddes av den förfärliga nyheten om bombdådet i Oslo och massakern på Utöya. Tidningar och TV-nyheterna fylls av frågor om vad som hänt, hur det gick till och varför det skedde. Jag hoppas att vi inte söker för snabba och enkla svar. Visst känns det "tryggt", att det är en ensam, sinnesförvirrad och vilsen man som ligger bakom dåden. Det underlättar för samhället att så snart som möjligt återgå till det "normala".

Om dåden hade hänt någon annanstans i världen, är jag ganska övertygad om att förklaringsmodellerna mindre hade handlat om gärningsmannens psykiska hälsa, och mer om större och övergripande frågor. Precis som massmedia så är jag övertygad om att det är en psykiskt instabil person som begått illdåden, men ändå ställer jag mig frågor som handlar om samhället, sociala strukturer, gemensamma värderingar och ett gemensamt ansvar.

Jag tror nämligen, att det finns en risk att vi gömmer oss bakom gärningsmannen - en person som vi anser har givit ondskan ett ansikte. Även om han är skyldig och ansvarig för sina handlingar, så undrar jag om det hade gått att förhindra. Har vi ett gemensamt ansvar för att förebygga och förhindra att instabila personer utför vansinniga gärningar?

Vad är det för ett samhälle som tillåter enskilda personer att äga och inneha automatvapen? Vad är det för ett samhälle som tillåter människor att köpa ingredienser som alla känner till kan användas för att göra bomber? Vad är det för ett samhälle som inte reagerar när personer skriver hotfulla inlägg på Internet? Vad är det för ett samhälle som inte reagerar när personer börjar bete sig på ett sätt som indikerar att de är, på väg att bli extremister? Vilken typ av samhälle vill vi ha?

Samhället är inte bara myndigheter och "det allmänna" - samhället det är vi alla. Jag tror att denna händelse kommer att påverka samhället under mycket lång tid. Lika övertygad är jag om att den kommer att förändra samhället precis som tsunamin 2004 gjorde, även om det då inte fanns någon som var personligt ansvarig.

Jag ställer mig också frågor som, hur mycket är den personliga friheten och integriteten värd? Är den värd drygt 90 människoliv? Är jag beredd på att avstå från en del av min integritet för att förhindra att andra använder sin, i syfte att göra illa? Hur mycket av min personliga frihet är jag beredd att "offra", för att andra inte kan hantera sin egen frihet? Var går gränsen mellan det samhälle vi vill ha och det samhälle som är möjligt att skapa?

Kanske är mina frågor för tidigt ställda, men ändå är det dem jag ställer mig i dag, trots att jag vet att det inte finns några svar på dem. Jag är tacksam för att massmedia informerar och försöker ge oss svar på vad, hur och varför. Men det får i nuläget inte finnas några frågor som är tabu att ställa. Även om vi aldrig kommer fram till några svar, så får det inte hindra oss att ställa frågorna - alla frågor - även de mest obehagliga. Tystnaden och likgiltighet är också några av ondskans ansikten. I vissa avseende de mest obehagliga, för de kan inte bekämpas.

Efterhand så är jag ganska övertygad om att vi kommer att hitta svar. Kanske inte de korrekta och mest sanna, men svar som gör att vi kan leva vidare. Svar som i bästa fall, också förhindrar att händelser som dessa upprepas.

Jag fortsätter med min tysta bön för de drabbade, deras anhöriga, hjälparbetare och de som har ansvaret för att hantera tragedin.

Oslo och Utöya - ytterligare en svart dag i mänsklighetens historia

Sent i går kväll nåddes vi av de förfärliga nyheterna från Norge. Ett bombdåd i centrala Oslo har tagit 7 människors liv och vid ett ungdomsläger på Utöya, utanför Oslo, har en massaker ägt rum.

Nu på morgonen har vi fått reda på omfattningen av massakern på Utöya. Minst 84 personer, mestadels ungdomar, är brutalt mördade.

Precis som de flesta andra vill jag veta; - vad som har hänt, - hur det har gått till och - varför det skedde. Men i dag vet jag faktiskt inte om jag orkar ta in mer information. Oavsett vad, hur eller varför, så kan vi sannolikt aldrig, riktigt förstå och sätta oss in i konsekvenserna.

Ett hundratal familjer har drabbats av en ofattbar sorg och ett helt land är i chock. Det finns inga förklaringar som kan ta bort det. Ytterligare en dag, har blivit till en svart dag i mänsklighetens historia.

Varje dag händer det något i världen som svärtar ner hela mänskligheten, men i dag har det kommit oss extra nära. Det är inte lika lätt att hålla händelserna i Oslo och på Utöya, på samma avstånd, som alla andra illgärningar som sker dagligen över hela jorden.

Vad kan vi då göra?

Jag är nog inte ensam om att känna mig frustrerad över att ingenting annat kunna göra, än att be. Ingenting kan göras ogjort och min bön kan inte mildra de sörjandes smärta, men jag kan inget annat göra. Jag gör det i tro och hopp om att Gud är med de sörjande, och skänker dem tröst. Jag förmår inte ens att formulera en bön för alla de drabbade. Det får bli en tyst bön mellan mitt hjärta och Gud.

Ändå är jag övertygad om att vi var och en, måste fortsätta med våra liv så som vi planerat dem. Vi får inte låta ondskan och rädslan förlama och låsa in oss. Jag kommer som vanligt att försöka lösa melodikrysset senare i dag och jag kommer att umgås med min familj. I morgon kommer jag att viga ett par på Råsunda, innan fotbollsmatchen. Men jag kommer att fortsätta med min tysta bön - annat kan jag inte.