torsdag 4 augusti 2011

Lägg inte på locket

Plötsligt blev det väldigt "tyst".

Efter att ha fyllt alla dags- och kvälls-tidningar med mer än halva upplagan, så har det blivit tyst efter bomdådet i Oslo och massakern på Utöya. Tidningsartiklarna handlar numera "bara" om gärningsmannen och hans liv i häktet. På nyheterna pratar man om SJ´s konduktörer och börsen. Det verkar som om samhället har återgått till det "normala". Till och med de meningsmotståndare som använde händelserna mot varandra, i högljudda diskussioner, verkar ha dragit sig tillbaka.

Jag hoppas innerligt att tystnaden inte beror på någon form av censur, eller att man är rädd för att ha fel åsikter. Nu, om någonsin, behöver vi fortsätta debatten om det som hänt och om vårt samhälle. Detta utan att vi stämplar varandra som höger- eller vänster-extremister.

Vi behöver ställa frågor, ventilera åsikter och synpunkter, sätta ord på vår oro och rädsla i en öppen och respektfull debatt. Det finns inga frågor som är dumma och det finns inga åsikter som inte är tillräckligt kloka. Framför allt så finns det inga känslor som är fel. Jag tror inte att någon sitter inne med alla fakta och hela sanningen, vilket innebär att ingen med 100 procent säkerhet vet hur vi ska gå vidare och vad som behöver göras för att detta aldrig ska upprepas.

Hur ska jag veta vad jag tänker och känner om ingen, inte ens jag själv, hör vad jag säger?

Det värsta som kan hända oss nu, är att vi tror att vi har svaren på alla våra frågor och förklaringar till all vår oro och våra funderingar. Självklart ska vi inte fastna i chocken eller sorgen efter det förfärliga som hänt, men vi får inte heller lämna det som om det var en parentes i vår historia. Viktigaste av allt är att inte lägga ett lock över debatten, det ökar risken för att det som hänt, ska upprepas.

Prata om dina tankar, känslor, funderingar, oro och rädsla. Gör det med dina nära och kära, vänner, bekanta och arbetskamrater. Som jag skrivet tidigare så är tystnaden och likgiltigheten också några av ondskans ansikten.

3 kommentarer:

  1. Du, Krister!
    I vår kyrka, i Hossmo, utanför Kalmar, har vi "enkelt" kyrkkaffe, i vapenhuset, efter kyrkan, varje söndag.... Där dryftas, stort och smått, på stående fot! Allt möjligt, kommer upp! "Någon", som kanske inte talar med någon annan, mer den dagen, har chans till ett möte, med en medmänniska.... Ett litet tips! Kan vara trögt att få igenom, men efter start sköter det sig självt, med hjälp av t ex kyrkoråd m fl. + bullbank, som "våra" tanter sköter, hos oss! <3 Mvh Elisabet

    SvaraRadera
  2. Thorsten Schütte7 augusti 2011 16:35

    Kyrkkaffe är en utmärkt "kommunikationsmedicin", helt rätt. Och debatten i Sverige, ja den byter fokus digitalt och tvärt.
    Men både konduktören och börsen/ekonomin är frågor med bråddjup:
    Konduktörens beteende är i samklang med sjuksköterskan på SOS-Alarm och med FK, AF, o s v. Det finns numera en grundinställning att kunden/medborgaren/patienten fuskar/är lat/överdriver och en outtalat förväntan av anställda i "frontlinjen" att vara hårda. Går det snett får sedan dessa kölhalas som syndabockar, hänvisande på en skriftlig policy som i verkligheten inte gäller.
    Och ekonomin: Går det riktigt åt pipsvängen blir det grogrund för allsköns extremister som skär pipor i vassen. t ex skylla eländet på invandrare/islam/judar...

    SvaraRadera
  3. Hej Elisabet och Thorsten och tack för era kommentarer.

    Jag tror också att kyrkkaffet kan fungera som ett kommunikationskärl, där våra viktiga frågor kan avhandlas. Precis som du skriver Elisabet så tror jag på det "enkla och okomplicerade" kyrkkaffet, där alla är välkomna. Jag har märkt att det lätt blir så att man vid kyrkkaffet sätter sig med dem man redan känner och de som inte känner någon hamnar med prästen.

    Det är viktigt att vi alla känner ett ansvar för att alla trivs och har någon att prata med, vid kyrkkaffet. Lika viktigt är det att alla hjälps åt så att alla frågor får rum.

    Visst är det så att det finns bråddjup bakom nyheterna om konduktörer och ekonomin. Bara det inte är så att det är enklare att prata om något annat för att händelserna i Norge är för jobbiga och svåra att prata om.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera