måndag 1 augusti 2011

Är jag svensk?

Efter bombdådet i Oslo och massakern på Utöya, har diskussionen om invandring och integrationspolitik, tagit ny fart. Debatten förs överallt och med "höga" toner. De som har synpunkter på invandring och den förda integrationspolitiken, känner sig angripna och påhoppade. Invandrare känner sig hotade.

Kan man ha synpunkter, utan att bli stämplad som höger eller vänsterextremist? Kan vi invandrare känna oss trygga?

Jo, du läste rätt, jag skrev vi. Jag är tillhör nämligen den grupp som kallas; "andra generationens invandrare". I dessa dagar ställer jag mig frågan om jag är svensk? Om jag nu är svensk, vilket jag i hjärtat känner mig som, då är frågan vad det är som gör mig svensk och när jag i så fall blev det.

Är jag svensk för att jag talar svenska, om än med skånsk dialekt? Visserligen talade vi danska i mitt barndomshem, men svenska är mitt hjärtas språk och mitt modersmål, även om jag talar danska flytande.

Jag är född i Malmö av föräldrar som invandrade från Danmark efter andra världskriget, för att det inte fanns arbete för dem i sitt hemland. Är jag svensk för att jag är född i Sverige?

Blev jag svensk då jag döptes av en präst från Svenska kyrkan, på Malmö BB, i St Johannes församling? Eller blev jag det, då jag blev svensk medborgare 1967? Vi syskon bad mamma och pappa om att få bli "svenska", för att slippa att bli retade och kallade; "danske spidderöv", av barnen i kvarteret.

Blev jag svensk då jag konfirmerades i Fosie kyrka 1974, samma dag som ABBA vann melodifestivalen i Brighton, med; "Waterloo"? Eller blev jag svensk då jag gjorde lumpen 1978 på I 16 i Halmstad, som är 91;an Karlssons regemente.

Är det på grund av att jag gått i svensk grundskola, på svenskt gymnasium och på svenskt universitet, som jag är svensk? Eller är det för att jag betalt skatt sedan jag fick min första inkomst 1979? Kanske blev jag svensk då jag prästvigdes för Svenska kyrkan 1997, eller då jag gjorde utlandstjänst för svenska försvarsmakten, i Afghanistan, 2003?

Jag måste erkänna, att vi i vår familj, har kvar massor av danska traditioner. Bland annat äter vi fläskstek med rödkål på julafton, vi äter frukost sent på förmiddagen och morgonmat på morgonen. På kvällen äter vi inte middag, utan kvällsmat, och mitt på dagen äter vi middag. Jag firar dock midsommar, i stället för St Hans, och i fotboll håller jag på Sverige. Jag firar Svenska nationaldagen den 6 juni, men inte Grundlovs-dagen. Gör detta mig svensk?

Är jag verkligen svensk? Vad är det som gör mig till svensk? Är det något jag varit sedan födelsen, eller är det något jag blivit? När inträffade det i så fall?

Allting är förmodligen inte så enkelt och så svart/vitt som man försöker göra det till i den allmänna debatten. Vi borde våga ha en öppen och sansad debatt om invandring, politik och de förfärliga händelserna i Oslo, utan att hamna i det ena eller det andra diket.

Debatten måste präglas av respekt och bygga på fakta, allt annat är att ge gärningsmannen i Norge rätt i sina antagande och låta det han önskade, gå i uppfyllelse. Det vill åtminstone inte jag göra.

16 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte7 augusti 2011 16:26

    Lysande betraktelse, Krister!
    Känner själv igen mig, med svensk mormor är jag kvartssvensk och med svensk mor är mina barn således 5/8-delssvenskar. Räcker detta för att kvala in för dem i Ulf Nilssons kategori "pursvenskar"?
    Jag hoppas verkligen att tonläget i debatten så småningom hyfsar till sig, just nu känner jag mig något modstulen och avstår från kommentarer (utom här) ett tag. Men jag kommer nog igen så småningom om jag hittar rätt ställe.

    SvaraRadera
  2. Hej Thorsten!

    Jag väntar ännu på ett tydligt svar om jag är svensk, och när jag i så fall blev det. Några har sagt till mig att jag inte är invandrare eftersom jag "bara" kommer från Danmark.

    Det verkar som om gränsen går någonstans vid Alperna för att man ska vara invandrare i vissas ögon. Människor från norra och västra Europa och Nordamerika räknas inte som invandrare i de flesta fallen. Det synes också som om man inte är invandrare om man flyttat hit för att man fått ett jobb, eller för att man hittat kärleken...

    Vi får verkligen hoppas att tonläget dämpas och att diskussionen kan bli mer respektfull och nyanserad. Det är också viktigt att alla utgår från verifierbara fakta, i stället för att jag har hört... jag har läst... man har sagt... min granne sa... osv.

    Det vanligaste är nog ändå att man generaliserar utifrån en egen upplevelse eller utifrån vad man läst eller hört.

    Händelserna i Norge visar dock på att vi måste ha en öppen debatt om alla frågor, även de som är jobbiga. Vi har i många år trott att vi kan "tiga ihjäl" de som har annorlunda åsikter. Det går inte längre...

    Jag önskar att du hittar fler forum eller bloggar där du får utrymme för ditt engagemang.

    Ha en trevlig första arbetsvecka!

    Krister

    SvaraRadera
  3. Thorsten Schütte8 augusti 2011 08:39

    Första arbetsveckan började bra med att jag fick igenom sonens bil i besiktningen. Börjar på kontoret i morgon.
    Och, ja, debatten är viktig. Man kan och bör prata om allt, det som försvårar debatten är egentligen inte innehållet, men tonläget. Och kanske nätet är överskattat, fikabordet på jobbet känns nu faktiskt mera angeläget.
    Och vad "svenskheten" anbelangar så är Sverige unikt. Inget annat land i världen är omgiven av ett buffert "halvutland", som ju våra grannar de facto är!

    SvaraRadera
  4. Thorsten, jag får gratulera till besiktningsprotokollet! Själv har jag inte varit på bilbesiktningen på över 30 år, eftersom jag bytt bil vartannat år. Det blir visserligen dyrare, men jag avskyr att ha en bil jag inte kan lita på till 100 %.

    Jag tror att debatten är viktig överallt. Om vi "bara" pratar med dem som har som synpunkter och åsikter, som oss själv, då utvecklas vi inte.

    Problemet, som jag ser det, är att det finns en retorik på nätet, som innebär att man inte behöver lyssna på sin meningsmotståndare. Så fort någon tycker eller tänker något som inte stämmer med avsändarens budskap, så överöses denna med en färdigformulerad harang, som inte gå att skydda sig mot eller bemöta.

    Hela debatten blir skev, eftersom man har olika utgångspunkter. Jag tror att vi måste börja med att diskutera de "fakta", som ligger till grund för åsikterna. Det är ju inte konstigt att vi hamnar i så olika positioner, när vi bygger våra argumentet på vitt skilda grundfakta.

    Jag har läst om brott på olika hemsidor och bloggar. När jag gick in på BRÅ, så visade det sig att de flesta inte hade en aning om brottstatistiken. Ändå skrev de som om de satt inne med "sanningen".

    Ja, det är märkligt hur invandringen är uppdelad beroende av ursprungsland.

    Ha en fin vecka.

    Krister

    SvaraRadera
  5. Thorsten Schütte9 augusti 2011 08:02

    Ja, det är just den ömma punkten. Går man in i en diskussion med en färdigformulerad åsikt utan en mental beredskap att rucka på den, då blir "diskussionen" ett meningslöst ritual. Jag har ibland lyckats punktera detta genom att komma med en annan infallsvinkel, genom att belysa ett mindre delproblem och använda diskussionen om detta som "dyrk".
    Och sedan är det förstås bra om man utgår från samma faktaunderlag, om den ena sidan utgår från kvällstidningsrubrikernas, bloggarnas och SDs diffusa stämning av ständigt ökande brottslighet och den andra från BRÅs statisktik som visar stillestånd eller t o m avtagande, då blir det svårt med en vettig diskussion.
    Och tanken på en ny bil (i stället för familjens 11 år gamla som just i dag är - på verkstad, den är förstås lockande. Om det inte vore för Göran Perssons berömda citat: Den som är satt i skuld den är inte fri...

    SvaraRadera
  6. Hej igen Thorsten.

    Tittade just på en dokumentärfilm om Oslo och Utöya.

    När jag läste filosofi på universitetet i Uppsala, då fick jag lära mig att det måste finnas logik i ett resonemang. Det saknar jag tyvärr i debatten.

    När man tar kraftigt avstånd från gärningsmannen och hans åsikter, samtidigt som man säger att hans åsikter är orsaken till problemet, då haltar resonemanget, åtminstone i mina öron. På en och samma gång verkar vissa dela de åsikter som de tar kraftigt avstånd i från.

    Kanske ska man lägga sin energi på att diskutera och debattera med dem som inte har en cementerad åsikt?

    Man kan leasa - eller hyra en bil. Förvisso är man satt i skuld, men det är inte värre än att hyra sin bostad.

    Krister

    SvaraRadera
  7. Thorsten Schütte9 augusti 2011 09:05

    Misstänker att de är dokumentären som gick i söndags kväll i TV2. Den såg jag också, mycket gripande film.
    Och, det finns en logisk spagat när invandrar- och islamkritiska hanterar gärningsmannen som Du skriver. Lite mera självkritik och lite mindre självömkan hade varit på sin plats, norska fremskrittspartiet har varit bättre än svenska SD därvidlag.
    Och kanske diskussionen måste gå i flera steg - jag diskuterar med en måttligt invandarkritisk person som det går att diskutera med och jag lyckas så några frön av tvivel, som den personen sedan kan vidareanvända i diskussionen med "hardliners" jag inte skulle komma överens med.
    Ja, och någon form av lån blir det nog för nästa bil, det inser jag. Hur går den för den nyligen införskaffade begravningsbilen?

    SvaraRadera
  8. Ja det var den dokumentärfilmen. Den var mycket gripande och jag blev djupt tagen av den.

    Tankestycket är väl att inse att vi alla är ansvariga, men att det är gärningsmannen som är skyldig?

    Vi som försökt tiga ihjäl debatten är ansvariga och de som fört en högljudd debatt är lika ansvariga. Martin Luther sa: "Du är lika ansvarig för det du låter bli att säga, som för det du verkligen säger".

    Det är ologiskt att säga att gärningsmannen drevs av invandrarfientlighet, men det tar vi avstånd från, dock hade det aldrig hänt om vi inte haft så många invandrare. Dessutom är det i mina ögon ologiskt att angripa invandrare för den politik som förs i Sverige eller Norge. De har ju inte rösträtt! Det är som att skjuta budbäraren för att man inte är nöjd med budskapet.

    Vår begravningsbil har precis blivit besiktigad och inregistrerad. Jag hoppas att den kommer i bruk inom några veckor.

    Krister

    SvaraRadera
  9. Thorsten Schütte9 augusti 2011 19:19

    Jag tror att det kan vara klokt, innan man spekulerar för detaljerat i gärningsmannens motivbild, att vänta ut den rättspsykiatriska utredningen, som kanske kan ge en hint hur mycket förvrängningen av hans verklighetsbild kan hänföras till psykiatriska problem. Den viktiga skiljelinjen går mellan neurotiska problem (då är man, oftast smärtsamt, medveten om sina besvär och kan även dra i nödbromsen om de villdriva en till någonting olagligt) och psykotiska, då ens verklighetsuppfattning så kraftigt förvränger synen på världen att man kan fås att "slåss mot väderkvarnar".
    Formuleringen "Jag hoppas att den kommer i bruk inom några veckor" om en begravningsbil kan låta som ofrivillig svart humor, ett "memento mori"!

    SvaraRadera
  10. Hej Thorsten!

    Att jag hoppas att den kommer i bruk om någon vecka hänger inte ihop med att jag önskar livet av någon - tvärtom. Dessvärre är det så att vi inte kommer ifrån att människor avlider och att vi ansvarar för transporter. När jag önskar att den kommer i bruk är det ett uttryck för att jag vill spara pengar för våra medlemmar och att det vi investerat pengar i, ska komma till användning.

    Jag delar din uppfattning om att gärningsmannens psykiska status, kommer att påverka väldigt mycket av hur vi tolkar händelserna och hur den fortsatta debatten kommer att bli.

    Krister

    SvaraRadera
  11. Thorsten Schütte9 augusti 2011 20:58

    Visst vet jag att Du inte önskar livet ur någon - jag kunde bara inte låta bli att slå tillbaka bollen ;-)

    SvaraRadera
  12. Jag förstod att det inte var allvarligt menat.

    Mitt svar var riktat till dem som eventuellt läser in något annat i din kommentar.

    Krister

    SvaraRadera
  13. Annika Einarsson10 augusti 2011 15:46

    Jag gillar det här: "tankestycket är väl att inse att vi alla är ansvariga, men att det är gärningsmannen som är skyldig?" Det ska jag fundera över ordentligt.

    Huruvida du är svensk eller ej, jag gör det lätt för mig och säger att du är svensk, svensk medborgare och född i Sverige. Danska rötter javisst, men svensk likafullt.

    Min svägerska är svensk, svensk medborgare, född i annan världsdel.

    Min bror är svensk, svensk medborgare och född här, men periodvis bosatt på andra håll i världen. Deras barn är svenska, ett av dem är fött i annat land, två i Sverige.

    Min syster är svensk, bosatt i annan världsdel. Hennes barn är svenska medborgare, förutom att de har annat medborgarskap också. Hennes man är inte svensk. Fast han förstår lite svenska, särskilt när min syster och jag pratar "hemligheter".

    Jag är svensk. Mina syskon och jag har svensk bakgrund sedan en lång tid, men dessförinnan, på 15- och 1600-talen såg det annorlunda ut. För att nämna ett par länder, Estland, Danmark, Belgien (el Vallonien eg, Belgien fanns inte).

    Jag är svensk men har inte särskilt mycket gemensamt med, tja, jag drar till med en nordsamisk kvinna i Karesuando, annat än medborgarskapet. Hon är också svensk.

    För att säga vem som är svensk bör vi nog definiera vad svenskhet är och om det öht är intressant att göra det.

    En av de bästa nutida författarna som skriver på svenska är i mitt tycke Teodor Kallifatides. Han är svensk. Och grek.
    En underbar poet som skriver på svenska är Rawia Morra, född i Beirut. Jag har haft den stora förmånen att höra henne irl.

    Så där kan jag fortsätta i all oändlighet.

    SvaraRadera
  14. Hej Annika och tack för din kommentar.

    Poängen med mitt blogginlägg är just att det är stört omöjligt att avgöra vem som är svensk, eftersom vi inte vet vad det innebär att vara svensk. Jag pratade med en gammal farbror som bara tyckte om svensk husmanskost och jag frågade vilket som var godast. Han svarade kåldolmar... Han hade ingen aning om att de är importerade från Turkiet av Karl XII.

    Kan man vara svensk och invandrare samtidigt?

    Personligen tror jag att svensk är den som känner sig som svensk, oavsett var de är födda, vilket språk de talar eller vilket medborgarskap de har. Det är ungefär som hemland - det är inte en geografisk plats eller en stat - det är en känsla.

    Jag skulle också kunna fortsätta med mina funderingar i all oändlighet, men ska spara dig hela mitt resonemang.

    Ha en fin vecka.

    Krister

    SvaraRadera
  15. Thorsten Schütte11 augusti 2011 13:53

    Bra resonemang, Annika! Vad mig själv anbelangar känner jag i samma omfattning att jag måste försvara tyskar, när man angriper/kritiserar dem och svenskar, när man gör motsvarande mot dem. För andra nationalitetet känsn det inte lika angeläget. Så jag är ungefär lika mycket tysk som svensk, har jag kommit fram till.
    Tack också för den fina "förklaringen av förklaringen" i senaste bloggpost, Krister!

    SvaraRadera
  16. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Krister

    SvaraRadera