Som vanligt så vann jag inte förra veckan heller, trots mina omen och tecken. I dag har jag inte ett enda tecken eller ett enda omen, det kanske är ett tecken i sig?
Dagens kryss var inte helt lätt att lösa. Jag har behövt googla ett par gånger för att hitta svar men måste faktiskt chansa en gång i dagens kryss. Det underlättades inte av att sändningen avbröts av ett trafikmeddelande, vilket gjorde att jag missade en fråga. Jag fick vänta med den till snabbgenomgången.
Det började med min favorit ur årets svenska melodifestival. Jag ringde flera gånger för att rösta på Caroline af Ugglas och hennes "Snälla, snälla". Mina telefonsamtal hjälpte henne inte hela vägen fram, men hon kom i alla fall tvåa.
"Gamle svarten" är en häst och hästar brukar bo i stall. Det vet jag med säkerhet för jag har själv haft hästar. Då jag jobbade på K 1 red jag så gott som dagligen.
Gruppen som sjöng "I can´t dance", var förstås Genesis.
Det är Birger Sjöberg som skrivet texten till "Den första gång jag såg dig...". Här behövde jag googla för att var helt säker på upphovsmannen.
Scooby-Doo var en av mina favoriter när jag var liten. Den enda gång man kunde se den galna hunden var på morgnarna under jullovet, då det sändes ett extra barnprogram som hette "Jullovsmorgon", om jag minns rätt.
Den legendariske artisten som sjöng "Every day", var Buddy Holly. Eldeman hjälpte till genom att berätta att det just nu går en musikal som handlar om honom. Jag tror att det är Brolle som spelar Buddy Holly i musikalen.
Den enda geografiska plats som börjar på Ö, måste väl vara Öland? Jag kom efter en del googlande fram till att det musikalisk inlägget, utan text, måste vara Ölandsvisan. Här hade jag fel. Enligt Enn Kokk hette sången: "Vid Färjestaden". Det påverkar inte svaret eftersom Färjestaden ligger på Öland.
The Ark har gjort "Little dysfunk you" och självklart var det kyrkoherdesonen, Ola Salo som var försångare.
Nästa artist hade också kyrklig bakgrund. Hans far, morfar och farfar vara alla organister. Själv började han som militärmusiker i Strängnäs. Trumpetaren är alltså Arne Lambert. Jag har lyssnat en hel del på Arne Lambert, när jag var liten, eftersom min mamma hade några skivor med honom.
Filmmusiken kom från "Dirty Dancing". Jag har aldrig lyckas se hela filmen, men musiken har jag hört många gånger.
Det är bara några veckor sedan vi hörde "My number one" i melodikrysset. Den gången frågade Eldeman efter vem som sjöng. Nu fick vi höra en "Bamseversion" och dagens fråga handlade om originaltiteln.
Nästa svar blir en chansning. Den är sannolikt rätt, men jag kommer självklart att kolla med Enn Kokk senare under dagen. Eldeman ställde inte frågan exakt på samma sätt vid snabbgenomgången. Först frågade han: "Vid vad för något görs en liknelse?", men vid snabbgenomgången frågade han: "Vid vad liknas ett ömhetsbevis?". Jag kände inte igen melodin men eftersom jag hade den första och den sista, av de tre bokstäverna, så chansar jag på eld. Enligt Enn Kokks blogg hette sången "Kisses of fire", på engelska. Det innebär att min chansning kvarstår.
Kicki Danielsson sjöng "Bra vibrationer". Originaltexten är skriven av Ingela "Pling" Forsman och refrängen går "Du ger mig bra vibrationer...".
Sista frågan kom från en tv-serie som jag fullkomlig älskar, "Pang i bygget" eller "Fawlty Towers", som den ju heter i original. Connie Booth spelar seriens alltiallo "Polly". Om jag minns rätt så var hon gift med John Cleese i det verkliga livet. I serien var Basil (John Cleese) gift med Sybil. Men min favorit i serien var betjänten Manuel.
Ha en fortsatt trevlig lördag.
lördag 25 juli 2009
fredag 24 juli 2009
Fred i Afghanistan
Till att börja med vill jag säga att jag absolut inte är någon Afghanistankännare eller en expert på ämnet. Min kunskap om Afghanistan bygger på att jag tjänstgjort i Kabul 6 månader som CIMIC-officer (CIvilMIlitaryCooperation) och att jag läser allt jag kommer över som handlar om Afghanistan.
För en dryg vecka sedan höll jag ett föredrag i Djurgårdskyrkan på temat "Fred i Afghanistan". Min frågor i dag, är de samma som de varit i flera år och mina slutsatser har inte förändrats.
Finns det något intresse från någon att det ska bli fred i Afghanistan? Med fred menar jag då inte frånvaro av öppna strider, utan en stark och trygg demokrati, så som det afghanska folket önskar det.
Har Iran, den stora grannen i väster något intresse av att Afghanistan blir en enad nation? Knappast. Iran har Irak, i väster, ett land som de historiskt haft många kontroverser med. Hur skulle det påverka dem om Afghanistan plötsligt blev ett väl fungerande land?
I öster ligger Pakistan, ett land som har tillräckliga bekymmer internt och med sin stora granne i öster, Indien. Har de något intresse av att stötta och hjälpa Afghanistan?
I norr ligger ett antal fd sovjetstater som har fullt upp med sitt eget och dessutom har storebror Ryssland alldeles in på sina norra knutar. Vill de ha ett starkt Afghanistan? - Troligen inte.
Internt är Afghanistan ett splittrat land och har varit det i många år. Det afghanska folket består av många olika etniska grupper - pashtuner, tadjiker, uzbeker och hazaras, för att nämna några. Vad jag förstår så har varje grupp sina särintressen. Dessutom har ett antal "krigsherrar" fått ledande befattningar som tack för att de hjälpte Norra alliansen att driva ut talibanerna.
Afghanistan står för mer än 95 % av världens opiumtillverkning. Bara inkomsterna från det torde göra att någon eller några inte har ett större intresse av att rätts- och polis-väsendet ska fungera. Vad jag förstått, så är en annan nästan lika lukrativ inkomst - tullavgifter. Avgifter som i ett väl fungerande land skulle tillfalla staten, nu tillfaller det ett antal krigsherrar.
Kort sagt så kan jag inte föreställa mig någon som önskar en riktig fred och ett starkt och enat Afghanistan. Nu har USA´s president tillkännigivet att han har för avsikt att satsa mer på Afghanistan.
På en fråga från en av åhörarna i Djurgårdskyrkan, om vad jag trodde om Obamas inriktning så svarade jag: "Jag tror att det är bra. Men det kommer att göra situationen mycket värre. Ingen är beredd på att avstå från makt och pengar utan att strida om det. Innan det blir en riktig fred, så tror jag att det kommer att bli ett krigsliknande tillstånd igen".
Är det detta som händer just nu?
I dag har jag hört tre nyheter om Afghanistan.
- Svenska soldater inblandade i skottlossning
- Ny lag i Afghanistan tillåter mannen att låsa in och svälta sin fru om hon inte ställer upp på sex
- Nya självmordsbombaren strax söder om Kabul
Måtte det finnas någon klok människa som har vilja, makt, kompetens och förmåga att lösa Afghanistans problem. Jag har en dröm att kunna åka till Kabul och visa mina barn var jag jobbat och var jag träffade min fru. Jag har en dröm om att kunna hälsa på de fantastiska och fina människor jag lärde känna, utan att behöva bära skyddsväst och vapen.
För en dryg vecka sedan höll jag ett föredrag i Djurgårdskyrkan på temat "Fred i Afghanistan". Min frågor i dag, är de samma som de varit i flera år och mina slutsatser har inte förändrats.
Finns det något intresse från någon att det ska bli fred i Afghanistan? Med fred menar jag då inte frånvaro av öppna strider, utan en stark och trygg demokrati, så som det afghanska folket önskar det.
Har Iran, den stora grannen i väster något intresse av att Afghanistan blir en enad nation? Knappast. Iran har Irak, i väster, ett land som de historiskt haft många kontroverser med. Hur skulle det påverka dem om Afghanistan plötsligt blev ett väl fungerande land?
I öster ligger Pakistan, ett land som har tillräckliga bekymmer internt och med sin stora granne i öster, Indien. Har de något intresse av att stötta och hjälpa Afghanistan?
I norr ligger ett antal fd sovjetstater som har fullt upp med sitt eget och dessutom har storebror Ryssland alldeles in på sina norra knutar. Vill de ha ett starkt Afghanistan? - Troligen inte.
Internt är Afghanistan ett splittrat land och har varit det i många år. Det afghanska folket består av många olika etniska grupper - pashtuner, tadjiker, uzbeker och hazaras, för att nämna några. Vad jag förstår så har varje grupp sina särintressen. Dessutom har ett antal "krigsherrar" fått ledande befattningar som tack för att de hjälpte Norra alliansen att driva ut talibanerna.
Afghanistan står för mer än 95 % av världens opiumtillverkning. Bara inkomsterna från det torde göra att någon eller några inte har ett större intresse av att rätts- och polis-väsendet ska fungera. Vad jag förstått, så är en annan nästan lika lukrativ inkomst - tullavgifter. Avgifter som i ett väl fungerande land skulle tillfalla staten, nu tillfaller det ett antal krigsherrar.
Kort sagt så kan jag inte föreställa mig någon som önskar en riktig fred och ett starkt och enat Afghanistan. Nu har USA´s president tillkännigivet att han har för avsikt att satsa mer på Afghanistan.
På en fråga från en av åhörarna i Djurgårdskyrkan, om vad jag trodde om Obamas inriktning så svarade jag: "Jag tror att det är bra. Men det kommer att göra situationen mycket värre. Ingen är beredd på att avstå från makt och pengar utan att strida om det. Innan det blir en riktig fred, så tror jag att det kommer att bli ett krigsliknande tillstånd igen".
Är det detta som händer just nu?
I dag har jag hört tre nyheter om Afghanistan.
- Svenska soldater inblandade i skottlossning
- Ny lag i Afghanistan tillåter mannen att låsa in och svälta sin fru om hon inte ställer upp på sex
- Nya självmordsbombaren strax söder om Kabul
Måtte det finnas någon klok människa som har vilja, makt, kompetens och förmåga att lösa Afghanistans problem. Jag har en dröm att kunna åka till Kabul och visa mina barn var jag jobbat och var jag träffade min fru. Jag har en dröm om att kunna hälsa på de fantastiska och fina människor jag lärde känna, utan att behöva bära skyddsväst och vapen.
torsdag 23 juli 2009
Konsten att göra ingenting
Sitter i min stuga och väntar på att det antingen ska börja regna eller att solen ska titta fram. Tre barn och ett hundratal mygg, i en stuga på 54 kvm. Tv:n har stått på sedan klockan 06:00, då yngsta dottern vaknade. Det har varit ett kort avbrott då vi åkte för att handla och köpa glass.
Kan konstatera att det är en svår konst att göra ingenting. Barnen är betydligt bättre på det än jag är. De kan fastna i ett tv-program, städa sin garderob eller leka med lillasyster. Själv har jag läste en bok om Svenska Maffian. Den handlar om olika gäng i Sverige. Mellan kapitlen har jag städat, diskat och lagat mat. Trädgården behöver inte fixas eftersom det är en naturtomt. Huset är helt och det finns inget som behöver repareras.
Funderar över en av Ove Wikströms böcker - "Långsamhetens lov" och undrar vad det är jag missar.
Märker att jag har ett annat tempo i kroppen än omgivningen. Det märks tydligast i affären. Kassörskan ger sig tid att prata med varje kund. Jag står otåligt sist i kön och blir mer och mer irriterad över att det tar sådan tid. Försöker lyssna på samtalsämnena. Hör de hemma i affären? Ser framför mig vad som skulle hända om kassörskan på Willys i Älvsjö skulle börja konversera varje kund. "Hur mår din man?" "Har han återhämtat sig efter olyckan?" "Har du sett att Nilssons också köpt en sån där stor bassäng?"
Innan jag exploderar slår det mig att det finns något jag behöver lära mig. Gud har satt mig i den här situationen för att jag behöver utveckla något hos mig själv.
I bakhuvudet börjar jag nynna på psalm 205:
"Vila i din väntan, stilla mötet sker..."
Konstaterar att jag behöver lära mig att ta det lugnt. Att livet inte rinner mig ur händerna bara för att jag inte presterar något hela tiden. Att tiden inte är något som man ska utnyttja, utan en vän att samarbeta med. Att jag måste lära mig att ha "tråkigt" utan att hela tiden stimuleras av saker som måste göras.
Ska gå och nynna på Rolling Stones gamla slagdänga resten av dagen: "Time is on my side..."
Kan konstatera att det är en svår konst att göra ingenting. Barnen är betydligt bättre på det än jag är. De kan fastna i ett tv-program, städa sin garderob eller leka med lillasyster. Själv har jag läste en bok om Svenska Maffian. Den handlar om olika gäng i Sverige. Mellan kapitlen har jag städat, diskat och lagat mat. Trädgården behöver inte fixas eftersom det är en naturtomt. Huset är helt och det finns inget som behöver repareras.
Funderar över en av Ove Wikströms böcker - "Långsamhetens lov" och undrar vad det är jag missar.
Märker att jag har ett annat tempo i kroppen än omgivningen. Det märks tydligast i affären. Kassörskan ger sig tid att prata med varje kund. Jag står otåligt sist i kön och blir mer och mer irriterad över att det tar sådan tid. Försöker lyssna på samtalsämnena. Hör de hemma i affären? Ser framför mig vad som skulle hända om kassörskan på Willys i Älvsjö skulle börja konversera varje kund. "Hur mår din man?" "Har han återhämtat sig efter olyckan?" "Har du sett att Nilssons också köpt en sån där stor bassäng?"
Innan jag exploderar slår det mig att det finns något jag behöver lära mig. Gud har satt mig i den här situationen för att jag behöver utveckla något hos mig själv.
I bakhuvudet börjar jag nynna på psalm 205:
"Vila i din väntan, stilla mötet sker..."
Konstaterar att jag behöver lära mig att ta det lugnt. Att livet inte rinner mig ur händerna bara för att jag inte presterar något hela tiden. Att tiden inte är något som man ska utnyttja, utan en vän att samarbeta med. Att jag måste lära mig att ha "tråkigt" utan att hela tiden stimuleras av saker som måste göras.
Ska gå och nynna på Rolling Stones gamla slagdänga resten av dagen: "Time is on my side..."
onsdag 22 juli 2009
Äntligen...
Äntligen har man BTI-bombat i Gysinge området. I morse började helikoptrarna att flyga över Färnebofjärden. Jag hoppas att det kommer att hjälpa alla de som bor nära Dalälven så att de slipper myggen. Själv sitter jag utanför stugan och vägrar låta mig påverkas av mygg, knott, bromsar och andra flygfän.
I dag har hela familjen varit i Sandviken och badat på Parkbadet. När vi simmade runt i det klorerade vattnet snurrade massor av tankar runt i mitt huvud. Barnen i tredje världen som saknar vatten, dopets vatten och en undran över varför familjen känner mer gemenskap i vatten än på land.
De första nio månaderna av vårt liv lever vi i vatten - fostervatten. Är det därför vi trivs så bra i vatten. Skapar vatten en känsla av trygghet?
Det enda vatten min familj har gemensamt, förutom bassängens vatten, är dopets vatten. Vi är alla döpta. När vi duschar gör vi det i olika vatten. När vi dricker så dricker vi inte samma vatten. Men vårt dopvatten är gemensamt. Är det därför det känns mer nära när vi alla badar i samma bassäng?
På ett osynligt sätt har dopets vatten skapat en gemenskap mellan oss som vi sällan eller aldrig tänker på. I dopets vatten har vi alla fått del av Jesu liv och lära. Vi har fått en vattenstämpel som visar att vi tillhör Gud, genom Jesus Kristus. Är det därför det känns extra nära, då vi badar tillsammans?
Vatten ger liv, men vatten tar också liv. I vatten föds myggorna, i fostervattnet utvecklas vi så att vi klarar oss utanför livmodern, i vatten döps vi till ett evigt liv. Men i vatten kan man också dö. Tänker på alla de som gick under när Estonia sjönk, alla de som dog i Tsunamin, och alla de som druknar varje sommar i Sverige.
Vattnet är lika motsägelsefullt som livet självt och lika motsägelsefullt som Jesus förkunnelse. Det är därför jag tror. Livet är obegripligt och motsägelsefullt och min kristna tro bekräftar att det är precis så som det ska vara. Det är ingen skillnad på livet och på det som Jesus förkunnar.
"Dopets vatten, det är tecknet på en kärlek utan mått. Födas leva, dö och uppstå - före oss har Kristus gått".
Psalm 386 vers 2.
I dag har hela familjen varit i Sandviken och badat på Parkbadet. När vi simmade runt i det klorerade vattnet snurrade massor av tankar runt i mitt huvud. Barnen i tredje världen som saknar vatten, dopets vatten och en undran över varför familjen känner mer gemenskap i vatten än på land.
De första nio månaderna av vårt liv lever vi i vatten - fostervatten. Är det därför vi trivs så bra i vatten. Skapar vatten en känsla av trygghet?
Det enda vatten min familj har gemensamt, förutom bassängens vatten, är dopets vatten. Vi är alla döpta. När vi duschar gör vi det i olika vatten. När vi dricker så dricker vi inte samma vatten. Men vårt dopvatten är gemensamt. Är det därför det känns mer nära när vi alla badar i samma bassäng?
På ett osynligt sätt har dopets vatten skapat en gemenskap mellan oss som vi sällan eller aldrig tänker på. I dopets vatten har vi alla fått del av Jesu liv och lära. Vi har fått en vattenstämpel som visar att vi tillhör Gud, genom Jesus Kristus. Är det därför det känns extra nära, då vi badar tillsammans?
Vatten ger liv, men vatten tar också liv. I vatten föds myggorna, i fostervattnet utvecklas vi så att vi klarar oss utanför livmodern, i vatten döps vi till ett evigt liv. Men i vatten kan man också dö. Tänker på alla de som gick under när Estonia sjönk, alla de som dog i Tsunamin, och alla de som druknar varje sommar i Sverige.
Vattnet är lika motsägelsefullt som livet självt och lika motsägelsefullt som Jesus förkunnelse. Det är därför jag tror. Livet är obegripligt och motsägelsefullt och min kristna tro bekräftar att det är precis så som det ska vara. Det är ingen skillnad på livet och på det som Jesus förkunnar.
"Dopets vatten, det är tecknet på en kärlek utan mått. Födas leva, dö och uppstå - före oss har Kristus gått".
Psalm 386 vers 2.
Etiketter:
Filosofiska funderingar,
Livsberättelse,
Teologi
tisdag 21 juli 2009
Människofiskare
Har precis varit i Gysinge och fiskat. Det var inte myggen som var värst utan blåsten. När jag stod där vid Dalälven funderade jag över "Apostladagens" evangelium. Jesus kallar Simon Petrus och hans vänner att följa honom, inte för att fiska fisk utan för att fiska människor.
Liknelsen är kanske obegriplig för den som inte fiskar. För att fånga fisk måste man ha kunskap om var fisken står. Om jag inte vet var fisken är, då kan jag inte fånga den. När jag lokaliserat fisken måste jag ta mig dit. Ska jag använda båt, vadarstövlar eller kastspö?
Även den som ska "fånga" människor måste ta sig till den plats där människorna befinner sig. Det går inte att stå i kyrkan, om människorna är på sina arbetsplatser. Det fungerar inte att jag står på torget om folket är i skolan.
När jag hittat rätt plats, måste jag välja redskap. Ska jag använda nät? Flugspö? Kastspö? Eller meta?
För att veta vilket redskap jag ska använda när jag fiskar, krävs att jag "känner" fisken, fiskevattnet, vädret och övriga omständigheter. Detsamma gäller vid "människofiske". Jag måste känna människorna, demografin, miljön och de lokala omständigheterna som råder på den plats där jag försöker "fånga" människor. Våra redskap när vi "fångar" människor är våra handlingar. Det enda hållbara sättet att "fånga" människor är att de blir nyfikna på oss, på grund av våra handlingar.
När jag fiskar måste jag välja hur jag ska agna. Hur stora maskor ska det vara i nätet? Vilken fluga ska jag välja? Ska jag använda spinnare eller ett skeddrag? Ska jag agna med mask eller maggot?
När vi ska "fånga" människor kan vi agna våra redskap - det vill säga våra handlingar - med ett:
- vänligt ord,
- ett leende,
- seende ögon,
- lyssnande öron,
- en varsam beröring,
- en hjälpsam hand,
- en tyst bön.
Liknelsen är kanske obegriplig för den som inte fiskar. För att fånga fisk måste man ha kunskap om var fisken står. Om jag inte vet var fisken är, då kan jag inte fånga den. När jag lokaliserat fisken måste jag ta mig dit. Ska jag använda båt, vadarstövlar eller kastspö?
Även den som ska "fånga" människor måste ta sig till den plats där människorna befinner sig. Det går inte att stå i kyrkan, om människorna är på sina arbetsplatser. Det fungerar inte att jag står på torget om folket är i skolan.
När jag hittat rätt plats, måste jag välja redskap. Ska jag använda nät? Flugspö? Kastspö? Eller meta?
För att veta vilket redskap jag ska använda när jag fiskar, krävs att jag "känner" fisken, fiskevattnet, vädret och övriga omständigheter. Detsamma gäller vid "människofiske". Jag måste känna människorna, demografin, miljön och de lokala omständigheterna som råder på den plats där jag försöker "fånga" människor. Våra redskap när vi "fångar" människor är våra handlingar. Det enda hållbara sättet att "fånga" människor är att de blir nyfikna på oss, på grund av våra handlingar.
När jag fiskar måste jag välja hur jag ska agna. Hur stora maskor ska det vara i nätet? Vilken fluga ska jag välja? Ska jag använda spinnare eller ett skeddrag? Ska jag agna med mask eller maggot?
När vi ska "fånga" människor kan vi agna våra redskap - det vill säga våra handlingar - med ett:
- vänligt ord,
- ett leende,
- seende ögon,
- lyssnande öron,
- en varsam beröring,
- en hjälpsam hand,
- en tyst bön.
Etiketter:
Filosofiska funderingar,
Teologi
måndag 20 juli 2009
Korset
Det är många som bär ett litet kors runt halsen. På tv ser jag popartister, filmstjärnor, programledare och idrottare som bär blänkande kors i guld och silver. Själv har jag ett litet kors i kirurgiskt stål som jag fick av ett brudpar för några år sedan. Jag har aldrig tagit av mig det. Jag har det på mig när jag sover, badar, idrottar, tittar på tv, kort sagt så lever jag hela mitt liv med det lilla korset runt halsen.
Hur många vet att korset är ett avrättningsinstrument? Föreställ dig att vi gick omkring med en giljotin, en giftspruta eller en elektrisk stol runt halsen.
För mig är korset en påminnelse om min kristna tro, samtidigt som det sammanfattar Jesus budskap till oss.
Armen som pekar uppåt påminner mig om att Jesus sa: "Du ska älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av allt ditt förstånd".
Armen som pekar neråt, är den arm som var fäst i marken. Den påminner mig om att jag har ett ansvar för skapelsen.
Armarna som pekar åt sidorna, är två till antalet och därför de viktigaste. De är som två utsträckta armar och påminner mig om Jesus bud: "Du ska älska din nästa så som dig själv".
De fyra armarna möts i centrum av korset. Det är hjärtats plats. Jesu hjärta och mitt hjärta. All min tro och alla mina handlingar måste ha utgångspunkt i mitt eget hjärta, annars klingar det falskt.
Varje gång min hand söker det lilla korset runt min hals, tänker jag på detta och på den psalm vi sjöng varje morgon i småskolan, psalm 45:
"Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig".
Vad tänker du på när du ser på korset?
Hur många vet att korset är ett avrättningsinstrument? Föreställ dig att vi gick omkring med en giljotin, en giftspruta eller en elektrisk stol runt halsen.
För mig är korset en påminnelse om min kristna tro, samtidigt som det sammanfattar Jesus budskap till oss.
Armen som pekar uppåt påminner mig om att Jesus sa: "Du ska älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av allt ditt förstånd".
Armen som pekar neråt, är den arm som var fäst i marken. Den påminner mig om att jag har ett ansvar för skapelsen.
Armarna som pekar åt sidorna, är två till antalet och därför de viktigaste. De är som två utsträckta armar och påminner mig om Jesus bud: "Du ska älska din nästa så som dig själv".
De fyra armarna möts i centrum av korset. Det är hjärtats plats. Jesu hjärta och mitt hjärta. All min tro och alla mina handlingar måste ha utgångspunkt i mitt eget hjärta, annars klingar det falskt.
Varje gång min hand söker det lilla korset runt min hals, tänker jag på detta och på den psalm vi sjöng varje morgon i småskolan, psalm 45:
"Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig".
Vad tänker du på när du ser på korset?
söndag 19 juli 2009
Mygg och knott
Vi har kunnat läsa i tidningar den senaste tiden att Gysinge är invaderat av myggor. Barnen kan inte gå ut och vuxna tvingas bära mygghatt och dränka in sig i djungelolja. Regeringen tillåter inte BTI-bombning i Gysinge området p g a att det är en nationalpark.
Jag kan inte låta bli att tänka på sketchen med Johan Ulvesson och Susanne Reuter, där Johan spelar en rullstulsbunden man. Sketchen är en parodi på tv-programmet "Förlåt mig". Johan Ulvessons karaktär är en djupt kristen man som är tacksam för allt. När Susanne Reuter frågar honom vilka han hade gemenskap med i sin barndom så svarar han: "Myggen och knotten, de är också Guds barn".
När jag nu kommit till min stuga som ligger ca 12 km söder om Gysinge, kan jag konstatera att även här är det invaderat av all sköns flygvarelser, mygg, knott och bromsar. Under tiden jag klippte gräset fick jag ett 50-tal bett.
Min undran är på vilket sätt mygg och knott är Guds barn? Vilken funktion fyller de? Var i Guds plan för tillvaron passar mygg och knott in? Sannolikt är det något djur som njuter av att det är extra många mygg och knott. Är det en spindel? Eller en fågel?
I vilket fall som helst så har vi nu barrikaderat oss i stugan, stängt alla fönster och dörrar och hoppas att sol eller regn ska skrämma bort de minsta av Guds barn.
Jag kan inte låta bli att tänka på sketchen med Johan Ulvesson och Susanne Reuter, där Johan spelar en rullstulsbunden man. Sketchen är en parodi på tv-programmet "Förlåt mig". Johan Ulvessons karaktär är en djupt kristen man som är tacksam för allt. När Susanne Reuter frågar honom vilka han hade gemenskap med i sin barndom så svarar han: "Myggen och knotten, de är också Guds barn".
När jag nu kommit till min stuga som ligger ca 12 km söder om Gysinge, kan jag konstatera att även här är det invaderat av all sköns flygvarelser, mygg, knott och bromsar. Under tiden jag klippte gräset fick jag ett 50-tal bett.
Min undran är på vilket sätt mygg och knott är Guds barn? Vilken funktion fyller de? Var i Guds plan för tillvaron passar mygg och knott in? Sannolikt är det något djur som njuter av att det är extra många mygg och knott. Är det en spindel? Eller en fågel?
I vilket fall som helst så har vi nu barrikaderat oss i stugan, stängt alla fönster och dörrar och hoppas att sol eller regn ska skrämma bort de minsta av Guds barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
