Kulturligt?

Lyssnade på radioprogrammet "Den heliga familjen", här om dagen. Bland annat Göran Skytte och min favorit vad gäller feministisk forskning, Yvonne Hirdman deltog i programmet. Det diskuterades vad som var naturligt och vad som var kulturellt. Det var ett spännande och intressant program, men jag blir så trött när det enligt svensk tradition ska vara, antingen eller. Kan det aldrig vara både och?

Man diskuterade om det var naturligt eller kulturellt att en mamma ammade sitt barn. En falang kom fram till, genom att prata med två unga och jämställda föräldrar, att det inte var naturligt att mamman ammade sitt barn, eftersom det numera finns mjölkersättning. Det innebär att pappan har exakt samma förutsättningar som mamman att ta hand om sitt barn.

Visst är det fantastiskt att pappor kan ta hand om sina barn, men innebär det att det inte är naturligt att mamman ammar? Pappan kan ju inte... Förändras det som är naturligt genom att vi hittar nya lösningar och ny arbetsfördelning?

Jag håller helt med om att allt som kan kallas naturligt inte är bra. Och jag delar helt uppfattningen att mycket av det som vi kallar naturligt egentligen är kulturellt. Men innebär det att det inte finns något vi kan kalla naturligt? I programmet framgick det att vi inte har en aning om vad som egentligen är naturligt, eftersom vi vet för lite, om hur det var från den första början. Om naturligt betyder: "så som det var från allra första början", det vill säga det ursprungliga, borde det väl inte vara naturligt att vi lever på land?

Glasögon är inte naturligt, men dålig syn måste väl ändå vara naturligt att ha? Fanns inte dålig syn innan vi uppfann glasögonen? Kommer dålig syn att bli något kulturellt i framtiden, om vi genom operationer eller genmanipulation kan "bota" alla synfel? Innebär det då att den som har glasögon, är onaturlig och har gjort ett kulturellt val?

Visst är det så att mycket av det vi kallar mänskligt och naturligt är saker som vi inte vill ha i vårt samhälle, men att kalla det kulturellt ändrar ingenting.

Borde vi inte införa ett nytt begrepp när det naturliga och kulturella samverkar? Tänk om vi kallade vissa företeelser för kulturliga?

Melodikrysset vecka 31 - 2009

Det känns tryggt att denna lördag var lik förra lördagen, och förrförra lördagen, och lördagen dess förrinnan, och alla andra lördagar som varit innan dess. Det vill säga: jag vann inte heller den här gången.

Dagens melodikryss var inte helt lätt och jag har fått googla en hel del, ändå måste jag chansa på några svar. Jag måste också dubbelkolla med Enn Kokk att mina chansningar är rätt. Förutom att en del frågor var svåra, så missade jag någon fråga på grund av trafikmeddelande.

Det började i alla fall med Thomas Ledin, som sjöng "Ut på vägarna igen", från hans senaste platta. Här behövde jag inte googla för Ledins röst är lätt att känna igen.

Sedan fick vi höra Olle Adolphssons och Beppe Wolgers "Det gåtfulla folket". Det är en visa som jag hört ett otal gånger i samband med dop.

Jag behövde inte heller googla för att komma fram till att det var Ted Gärdestad som sjöng sin "Sommarlängtan".

Povel Ramels "Ta av dig skorna" kände jag också igen direkt. Jag tror faktiskt att Beppe Wolgers även varit med på ett hörn i den här sången.

Sedan fick jag googla för att hitta att det var Emil Sigrfridsson som sjöng "Innan mörkret faller" i svenska melodifestivalen 2004.

Ringleksvisan kände jag igen av det skälet att det var en vanligt förekommande snapsvisa i det militära. "Jag gick mig ut en afton" hade en helt annan text när vi sjöng den på mässen. Den texten passar sig inte i detta sammanhang.

Veckodagen som det frågades efter var, söndag. Jag har ingen aning om vad melodin heter men av någon anledning försökte jag sjunga med i refrängen: "På söndag, på söndag, på söndag". Det ska bli intressant att läsa på Enn Kokks blogg för att se vad melodin egentligen heter. Melodin heter tydligen "På söndag, på söndag, på söndag" och är skriven av Stig Olin.

Det var bara någon vecka sedan Kim Larsen var med i melodikrysset, den gången med Gasolin och "Hvad goer vi nu, lille du". Just nu spelar jag Gasolin i bilen så fort jag kör någonstans. I dag sjöng Kim Larsen duett med Mats Ronander i den fina sången: "Gör mig lycklig nu".

Inte heller "Imse vimse spindel", behövde jag googla på...

Textförfattaren till sången som Sven-Bertil Taube sjöng var Nils Ferlin. Jag googlade fram texten till sången "På Arendorffs tid" och det var intressant. Sista textraden lyder: "men om prästen är skral och drar på sitt tal är dé ingeting särskilt mé dé". Ganska kul text tycker jag.

Nästa fråga hörde jag inte förrän efter att musiken tystnat. Jag kände inte igen melodin överhuvudtaget men den enda period som passar in i svaret är april. Det går inte att googla när man inte har någonting att söka på. Jag ser framemot att få rätt svar av Enn Kokk. Enligt Enn Kokk så hette melodin "April in Paris" så mitt förslag på svar får stå kvar.

"Alla vi" sjöngs av gruppen "Friends in need" som bestod av Björn Borg, Thomas Brolin, Dr Alban och Mattias Frisk. Den idrott som en av de höll på med var tennis. Jag skrattade gott åt denna fråga, för den påminde om de parodier som "Hipp hipp" gjort på melodikrysset. Gå gärna in på You-tube och titta på de klippen.

Den sista frågan är jag helt borta på. Jag har ingen aning om vad det var för musik, men det lät som om det skulle kunna vara något av Peterson-Berger. Han kommer ju från Sverige och på internet förkortas Sverige med se. Jag hade s:et innan så det är väl inget långsökt svar? Enn Kokk kunde inte heller rätt svar, men tyckte att musiken hade svensk klang. Mitt förslag får stå kvar.

Jag måste återkomma så snart jag kontrollerat mina svar med Enn Kokk.

Ha en fortsatt trevlig lördag.

Vetenskapligt bevisat...???

Varje dag hör jag på radion, ser på tv:n, läser på webben eller i tidningar att något är vetenskapligt bevisat. Någon dag senare är det vetenskapligt bevisat att det som var vetenskapligt bevisat ett par dagar tidigare inte är sant. Visst blir man förundrad och förvirrad?

Sanningen är att vetenskapliga bevis inte är det samma som sanningen eller att det är 100 % fakta. För att något ska vara vetenskapligt bevisat räcker det med att någon annan ska kunna komma fram till samma slutsatser med samma underlag. Det innebär ju inte nödvändigtvis att man verkligen kommer fram till samma slutsatser även om man skulle kunna det.

Dessutom bygger all vetenskap på ett antal grundaxiom, det vill säga antaganden som inte går att bevisa, som till exempel att orsak följs av verkan.

Varje gång jag hör att något är vetenskapligt bevisat eller att vetenskapen kommit fram till något blir jag skeptisk. Sannolikt är det någon som har en hypotes som de kunnat "bevisa" genom ett antal empiriska undersökningar. Den så kallade deduktiva metoden, vilken är den vanligaste, innebär att man ställer ett antagande och sedan undersöker man verkligheten för att få evidens - stöd - för sitt antagande.

Det jag har allra svårast för när det gäller vetenskapen är de så kallade "avgränsningarna" vilket innebär att man bara vill hitta förklaringar inom sitt eget vetenskapliga område. Det innebär att om jag är sociolog då söker jag bara efter svar som kan förklaras utifrån sociologiska teorier. Jag är inte intresserad av biologiska eller psykologiska förklaringar till min hypotes.

Nu är jag inte negativ till all form av vetenskap, tvärtom, jag tror och är övertygad om att vetenskapen kan ge oss svar på många frågor, dock inte alla. Vad jag önskar är att inte alla sätter så stor tilltro till vetenskapen och framför allt inte alla nya vetenskapliga rön. Jag önskar också att all vetenskap skulle vara mer "tvärvetenskaplig" eller "holistisk", det vill säga att man söker svar även utanför sitt eget ämnesområde.

När jag gick på universitetet läste jag många feministiska kurser. Det jag tyckte var det bästa med feminismen var just det holistiska tänkandet. Det var en insikt om att livet och människan är så mycket mer komplicerad än att vi bara kan titta på en företeelse utifrån ett perspektiv.

Ledig

Efter snart två veckors semester har jag bestämt mig för att ta ledigt på riktigt. Det innebär att jag kommer att skriva färre inlägg i bloggen. Jag kommer dock att besvara kommentarer.

Sila mygg och svälja elefanter

Läste i dag på kyrkans tidnings webbsida, att en präst som kommit för sent till högmässan blivit friad av domkapitlet, eftersom det var "en engångsförseelse". Kan inte för mitt liv förstå att domkapitlet inte svarar att de inte hanterar den typen av ärende. Att någon kommer för sent, måste väl ändå vara en arbetsgivarfråga och inte en fråga för ett domkapitel? Jag undrar vad det signalerar att domkapitlet hanterar ärendet som om prästen är misstänkt för att ha brutit mot sina prästlöften eller allvarligt skadat det anseende ett präst bör ha, men nu frias? Om han kommit för sent flera gånger, hade han fått en erinran då?

Än mindre kan jag förstå den eller de som anmält prästen för att han kommit för sent. Det hela blir ännu mer obegripligt då det var söndagen efter omställning till sommartid. En dag då många kommer för sent, eftersom de glömt att ställa om klockan.

Har församlingsbor föreställningen om sin präst att han eller hon är, eller ska vara, ofelbar? Finns det inte utrymme för att en präst skulle kunna försova sig eller komma för sent?

Visst ställs det och ska det ställas, höga krav på en präst och dennes livsstil. Det går inte att säga en sak i predikstolen och göra en annan i sitt eget liv. Men man kan ju undra om det finns förväntningar på att prästen ska vara mer än människa? Har inte även präster rätt att göra fel och begå misstag? Åtminstone så länge det inte beror på lättja, slarv eller missbruk?

Predikar inte kyrkan förlåtelse?

Ibland möter jag människor som tycker att det är skönt att präster är som folk är mest. Vi röker, dricker ett glas vin eller en öl, har personliga problem och måste hämta och lämna på dagis. Samtidigt finns det en stor grupp människor som vill ha prästen på en piedestal. Han eller hon ska sitta där som ett monument över det goda. När prästen inte lyckas med det, vill de genast få ner honom eller henne från piedestalen, rulla vederbörande i tjära och fjädrar och låta denna löpa gatlopp.

Är detta rimligt? Stämmer det med kyrkans förkunnelse?

Nej, inte i vår lutherska kyrka. I vår kyrka är vi alla syndare och rättfärdiga på en och samma gång. Ingen är perfekt och det är precis som det ska vara. Prästen är inte präst för att han eller hon, är för mer eller bättre än någon annan, han eller hon är präst trots att de är som alla andra. Präster är inte präster för att de står närmare Gud än andra, utan präster är präster därför att kyrkan, genom biskoparna, förordnat dem att vara det.

I samma nättidning läser jag att en präst är med i Sverigedemokraterna. Ingen verkar ha brytt sig om det, ingen verkar ha anmält vederbörande och inget domkapitel verkar ha reagerat.

Anmäla den som kommer för sent, men acceptera den som är med i Sverigedemokraterna, är inte det, att sila mygg och svälja elefanter?

Så tänker jag mig döden

Här om dagen hörde jag någon läsa Bo Setterlinds dikt, "Döden tänkte jag mig så", på radion. Det är en fin och rörande dikt som jag ofta blivit ombedd att läsa på begravningar. Ibland vill någon anhörig läsa den. Den lyder som följer:
"Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så."

Ingen av oss har sanningen om vad som händer när vi dör. Vi har olika bilder, men ingen vet med säkerhet att deras bild är den sanna. Det enda som är belagt är att alla människor som varit kliniskt döda och återvänt till det jordiska livet, har pratat om ett ljus och en tunnel. Detta oberoende av religion, etnicitet, ålder eller kön.

Jag har aldrig träffat en människa som inte haft en föreställning om hur "livet efter döden" ser ut. Vi har olika sätt och olika bilder för att beskriva vår föreställning. Några tar ursprung i filmer, böcker eller dikter andra av oss tar sitt ursprung i bibeln.

Inte heller bibeln har en klar och entydig bild av hur livet efter döden ser ut. Paulus ändrar sin uppfattning, inte mindre än tre gånger, mellan sin första och sin sista bok, i Nya Testamentet.

När jag tänker mig döden, då tänker jag på ett tillstånd som finns utanför de dimensioner vi levande, känner till. Vi har djup, bredd, höjd och tid. Jag föreställer mig döden som en dimension bortanför och innanför det vi kallar tid och rum. En annorlunda verklighet. En verklighet där det inte finns något mörker, någon sjukdom, något lidande eller någon tid. En verklighet där vi konstant befinner oss i skenet av Guds ljus. Några kallar den platsen för himmelen, andra för paradiset, det himmelska Jerusalem eller Nangiala. Jag tror att den platsen är här och nu, men en plats som vi inte kan uppfatta med våra fyra dimensioner.

I det tillståndet behöver vi inte den förgängliga kropp vi bär runt på i detta livet. Vi behöver inte ögon, öron eller mun. Vi kommunicerar genom en fullständig och total närvaro. När jag en gång kommer att dö, då kommer alla mina nära och kära möta mig med ett: "Kommer du redan".

Aposteln Paulus skriver:
"Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig."

Så tänker jag mig döden...

Hur tänker du???

Teknikfientlig???

Det är svårt att tänka sig att jag 1990 tackade nej till att få en dator i tjänsten. Vid tillfället jobbade jag som lärare på Infanteriets Stridsskola i Borensberg. Vi som tillhörde avdelningen för taktik och ledarskap fick erbjudande om varsin bärbar dator. Jag svarade: "Vad ska jag ha den till? Ställa blomkrukorna på?"

I min dåvarande värld kunde jag inte för mitt liv föreställa vad en dator skulle vara bra för. Jag hade en hyfsad handstil och skulle jag skriva ett officiellt brev gick jag till en av tjejerna på skrivcentralen. Jag tyckte att jag fick stöd i mina antagande när mina kamrater ägnade allt mer tid åt datorn, vilket innebar att allting tog mycket längre tid. Min slutsats var självklar - datorer underlättar inte arbetet utan försenar det.

Första gången jag skrev på en dator var 1995 då jag skrev min forskarförberedande uppsats. Så här i efterhand begriper jag inte hur någon vid något tillfälle lyckats att skriva en uppsats på skrivmaskin, eller för hand.

I dag skulle jag inte klara mig en dag utan datorn. Det är e-mail, blogg, nyheter, Facebook, Stayfriends och Plaxo, för att nämna något av allt det jag använder datorn till. Skulle jag inte ha möjlighet att koppla upp mig via en dator, så kan jag sköta det viktigaste via min mobiltelefon.

Man kan ju undra vad det är som hänt med mig. Är jag ett offer för marknadsföring? Är jag påverkad av min samtid och för svag för att stå emot?

Sanningen är nog att jag insett alla fördelar med datorer. Mitt arbete går mycket snabbare och enklare. Jag har möjlighet att hitta information på några minuter, information som utan internet skulle ta mig flera dagar hitta. Jag har möjlighet att hålla kontakt och kommunicera med många fler människor än jag hade kunnat om jag skulle skriva brev. På en dag hinner jag skriva, skicka och läsa mer "brev" än jag skulle hunnit på flera veckor om jag skrivet handskrivna brev.

Men framför allt... om alla andra pratar ett språk och jag ett annat, då får jag ingen kontakt. Om alla andra pratar svenska och jag grekiska, då når vi inte fram till varandra. Jag har full förståelse för alla de som är skeptiska - eftersom jag minst sagt varit det själv - men om vi ska kunna kommunicera med varandra behöver vi göra det på samma språk och i samma media.

Det är denna insikt som gör att jag är övertygad om att vi som kyrka och församling, måste bli mycket bättre på att använda datorer och internet. I en värld där man kan boka en utlandsresa via datorn en söndagkväll, måste vi kunna ta emot bokningar av dop, vigslar och begravningar via internet. I ett samhälle där man kan kommunicera med vänner, bekanta och gamla skolkamrater 24 timmar om dygnet måste vi hitta forum för samtal och möten i "cyberrymden". I Jakobsbergs församling håller vi just nu på med ett försök där konfirmander och ungdomar kan träffas på en särskild "ungdomsportal" - http://www.ichthys.se/

Jag tror att vi i framtiden inte får nöja oss med att fysiskt befinna oss där människor är. Om vi vill möta människor, se, höra och samtala kring de frågor som berör, då måste vi även möta människor via datorer och internet.