Så tänker jag mig döden

Här om dagen hörde jag någon läsa Bo Setterlinds dikt, "Döden tänkte jag mig så", på radion. Det är en fin och rörande dikt som jag ofta blivit ombedd att läsa på begravningar. Ibland vill någon anhörig läsa den. Den lyder som följer:
"Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så."

Ingen av oss har sanningen om vad som händer när vi dör. Vi har olika bilder, men ingen vet med säkerhet att deras bild är den sanna. Det enda som är belagt är att alla människor som varit kliniskt döda och återvänt till det jordiska livet, har pratat om ett ljus och en tunnel. Detta oberoende av religion, etnicitet, ålder eller kön.

Jag har aldrig träffat en människa som inte haft en föreställning om hur "livet efter döden" ser ut. Vi har olika sätt och olika bilder för att beskriva vår föreställning. Några tar ursprung i filmer, böcker eller dikter andra av oss tar sitt ursprung i bibeln.

Inte heller bibeln har en klar och entydig bild av hur livet efter döden ser ut. Paulus ändrar sin uppfattning, inte mindre än tre gånger, mellan sin första och sin sista bok, i Nya Testamentet.

När jag tänker mig döden, då tänker jag på ett tillstånd som finns utanför de dimensioner vi levande, känner till. Vi har djup, bredd, höjd och tid. Jag föreställer mig döden som en dimension bortanför och innanför det vi kallar tid och rum. En annorlunda verklighet. En verklighet där det inte finns något mörker, någon sjukdom, något lidande eller någon tid. En verklighet där vi konstant befinner oss i skenet av Guds ljus. Några kallar den platsen för himmelen, andra för paradiset, det himmelska Jerusalem eller Nangiala. Jag tror att den platsen är här och nu, men en plats som vi inte kan uppfatta med våra fyra dimensioner.

I det tillståndet behöver vi inte den förgängliga kropp vi bär runt på i detta livet. Vi behöver inte ögon, öron eller mun. Vi kommunicerar genom en fullständig och total närvaro. När jag en gång kommer att dö, då kommer alla mina nära och kära möta mig med ett: "Kommer du redan".

Aposteln Paulus skriver:
"Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig."

Så tänker jag mig döden...

Hur tänker du???