Ensam eller själv?

Så här i sommartider tänker jag på alla de som är ensamma. För mig är ensamhet inte det samma som att vara själv. Ensam är en känsla och själv är ett tillstånd. Många jag känner är själv utan att vara ensamma. De har valt att vara själv. Ensamhet är inte något som jag väljer utan det är något som jag råkar ut för.

Ensamhet är en brist på sammanhang och samhörighet. Det kan drabba vem som helst av oss.

För mig, är den värsta formen av ensamhet, den då jag inte är själv. Ensamhet i tvåsamhet eller ensamhet i en grupp är ett lidande. Bristen på sammanhang och samhörighet blir mer påtaglig, när det finns människor runt omkring mig. Antingen har jag förväntningar som gör att jag känner mig låst och inte kan påverka situationen. Eller så önskar jag samhörighet med dem, som jag känner mig ensam ifrån.

Vi har alla ett behov av att vara själv ibland. En tillvaro då vi får tid för oss själv, tid att reflektera och tid att ladda batterierna. Ensamhet ger inte tid eller energi, den stjäl vår tid och den tar vår energi.

Om jag känner ensamhet när jag är själv, då kan jag ofta påverka det. Jag kan ringa någon eller göra en aktivitet. Om jag känner ensamhet i tvåsamhet eller i en grupp, då har jag mindre möjlighet att påverka det. Jag är beroende av andra på ett helt annat sätt, än då jag är själv.

För flera år sedan, då jag var nyskild, gick jag på restaurang. Hovmästaren frågade mig om jag var ensam och jag svarade:
"Inte det minsta, men jag ska äta själv".

Jag hoppas och ber för att alla som önskar det, ska få tid och möjlighet att vara själv, men att ingen behöver vara ensam.