Tills döden skiljer oss åt, del 1

Precis som för alla andra präster som är i tjänst på sommaren, så fylls mina helger så här års av vigslar. Jag är glad över att Svenska kyrkan har vigselrätt. Vigslar är något av det absolut roligaste i mitt jobb. Det är otroligt givande och spännande att få lära känna brudparet i samtal innan vigseln och det fantastiskt meningsfullt av få vara delaktig på en av deras livs största dagar.

Några jag känner tycker att kyrkan borde släppa vigselrätten med motivet att så många i alla fall skiljer sig. Jag håller inte med. För några år sedan gjorde vi en undersökning i församlingen kring vad det var som gjorde att människor stannade kvar som medlemmar i kyrkan. Det som framkom i den undersökningen var att just vigseln var det tillfälle då de kände att kyrkan betytt mest för dem. Kontakten med kyrkan var viktigare vid vigseln än vid något annat tillfälle i deras liv. Resultatet av den undersökningen är att vi i Jakobsbergs församling varje år bjuder in de som det senaste året har ingått äktenskap, eller fått välsignelse över sitt partnerskap, till en festkväll med middag och musik. Vi bjuder även på barnpassning för de som så önskar.

Vad gäller skilsmässa, så är det viktigt att alla förstår, att i vår kyrka så är äktenskapet inte ett sakrament. Man lovar inte Gud något, man lovar inte prästen något, man lovar inte kyrkan något och man lovar inte släkt och vänner något. Vi finns med som vittnen. Brudparet ger sina löften till varandra, inför vittnen. De enda som har rätt att bryta ett avtal, är de som ingått det med varandra, det vill säga brudparet.

Andra av mina vänner tycker att äktenskapet är ett förlegat sätt att leva i dagens samhälle. Jag håller inte heller med dem. Jag har inte mött ett enda brudpar som inte tagit sitt äktenskap på största allvar. Även om det finns andra och likvärdiga samlevnadsformer, så är äktenskapet det som de flesta känner är rätt för dem. Det betyder inte att alla andra former av samlevnad är fel.

Äktenskapets djupaste syfte är att ge liv. I klassisk kristendom finns det tre krav för att det ska vara ett äktenskap: 1. Det ska vara ingånget av fri vilja. 2. Det ska ske offentligt. 3. Det ska innehålla någon form av sexualitet. Sexualitetens ursprungliga syfte var att få barn. Men det är inte alla som kan eller vill få barn, deras äktenskap är precis lika mycket värt som andras. Det är därför jag säger att det djupaste syftet är att ge liv. Barn är ett sätt att ge liv, men att ge liv kan också innebära att stå vid varandras sida, hjälpa och stötta varandra, acceptera varandras egenart och utveckling, tillåta varandra att växa och så vidare.

Ett äktenskap där någons liv krymps och förtvinar, ger inte liv. Ett äktenskap där en eller båda parterna inte mår bra och känner att de inte får eller kan ge liv, är inte ett riktigt äktenskap. Ett äktenskap där någon eller båda lider, är inte ett äktenskap i ordets rätta bemärkelse.

Jag känner många änkor och änkemän som älskar sin man eller fru, långt efter att de lämnat detta livet. Gör de fel? Nej, självklart inte. Den död vi talar om i äktenskapets löfte är inte den fysiska döden. Det är kärlekens död. Kärleken dör när den inte får näring och liv.

Kärlekens död är inte så mycket en känsla som en vilja. Alla vi som är gifta vet att våra känslor för vår partner går upp och ner. När vi säger "jag älskar dig", då menar vi olika saker vid olika tider. Ibland menar vi att vi hyser starka känslor, det pirrar i magen, jag vill vara nära. Andra dagar menar vi att jag är lojal mot dig, jag ställer upp, jag finns här för dig, vi hjälps åt, även om jag just nu inte hyser de där varma känslorna.

I löftena som ges i vigseln uttalar brudparet en viljeyttring. "Jag vill älska dig..." Kärlekens död är när vilja inte längre finns. Den dag jag av hela mitt hjärta säger, jag vill inte, jag vill inte ens försöka, då är kärleken död.

Någon frågade varför gräset alltid är grönare på andra sidan. Svaret är: förmodligen, för att man vattnar det...