Tills döden skiljer oss åt, del 2

För några år sedan träffade jag ett äldre par som firade sitt guldbröllop. De hade varit gifta i 50 år. Av en ren tillfällighet hamnade jag vid samma bord som de under en middag. När de berättade vad de firade blev jag glad och stolt för deras skull, men jag blev också avundsjuk och ledsen för min egen skull. Jag kunde konstatera att guldbröllop var en sak jag sannolikt aldrig skulle få fira. Det finns en liten chans, men då måste jag bli 95 år gammal...

Djupt berörd frågade jag det äldre paret hur man lyckas att vara gift i 50 år. Mannen svarade: "Vi har lärt oss livets svåra gåta, älska, glömma och förlåta". Han fortsatte: "Mor och jag har aldrig gått och lagt oss osams, det är viktigt". "Har det varit något, så har vi alltid rett ut det". Han fortsatte i flera minuter med att räkna upp alla de saker som gjort att de klarat av sitt äktenskap. Jag tror inte att han missade en enda av alla de råd, förmaningar och klyschor som jag tidigare hört.

När mannen pratat klart, så vände jag mig till kvinnan och sa: "Du då, vad säger du? Du har ju också varit gift i 50 år?" Hon tittade mig djupt i ögonen och svarade: "Det ska jag säga dig, goa pastorn. Det finns bara ett recept. TIG och LID".

Något omtumlad av hennes svar satt vi tysta resten av middagen. Efteråt så tänkte jag att det nog inte var så ledsamt att jag sannolikt inte får fira guldbröllop. Om priset är att någon ska tiga och lida, då är det alldeles för högt.