Tankar under gräsklippning

Har just klippt gräset. En förutsättning för att gräsmattan ska kunna växa och bli grön är att jag klipper den. En del av gräset dör för att det nya gräset ska få kraft och liv. I huvudet nynnar jag på psalm 201, "En vänlig grönskas rika dräkt".

Funderar på livets orättvisa. När det gäller gräsmattan får jag det att gå ihop, men när det gäller det mänskliga livet får jag inte det att gå ihop. En människas kraft och liv är ju inte sammankopplat med en annan människas död. Mitt liv får inte mer innehåll och mening för att någon annan människa dör - tvärtom.

Tänker på alla ord om att efter död kommer liv och efter mörker kommer ljus, efter regn kommer sol och så vidare.

Inser att för Gud är allting klart, men för mig är det inte så klart. Min tanke är tvivelstrött och har mött obetvingligt motstånd.

Tröstar mig med Paulus ord om livet efter döden. Ord som är oberoende av alla andra människor och deras liv eller död.

"Vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då ska Gud också genom Jesus, föra till sig de avlidna, tillsammans med honom".