En påse med mening och innehåll

"Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer..."

Det är inledningsorden på psalm 188. Det är ord jag ofta tänker på när jag summerar min dag. För mig väcker orden frågor som; Vad har jag gjort och uträttat i dag? Vad har jag fyllt min dag med? Har den här dagen givit mening till mitt liv? Har jag gjort allt jag borde göra och allt som jag ville göra?

När jag åkte hem i dag passerade jag stan. Hela centrala Stockholm kryllade av liv. Glada solbrända människor i lätta sommarkläder. På uteserveringar satt folk och drack kaffe eller öl, i parkerna hade några picknick, andra låg och solade eller läste en bok.

Det slår mig att sommaren och fint väder tycks påverka vad vi fyller våra liv med och vad som skapar mening i våra liv. Kan sol och värme göra att vi fyller våra liv med små saker som ger glädje och avkoppling? Saker som i sin tur ger våra liv mening?

Jag har länge funderat på om det inte är lidande som ger våra liv mening och innehåll.

När jag kom hem efter att ha tjänstgjort i Afghanistan, då sa jag, att jag aldrig mer skulle gnälla över småsaker och aldrig mer skulle klaga på hur jag har det. Det varade i högst 3 månader, sedan var jag inne i mitt gamla förhållningssätt igen.

Efter att jag tjänstgjort i Thailand, efter tsunamin, då var jag övertygad om att jag alltid skulle uppskatta allt jag hade. Jag bestämde mig för att alltid göra allt på en gång och aldrig skjuta upp något till morgondagen. Det varade i 6 månader, sedan var jag inne i mitt gamla förhållningssätt igen.

Under lång tid funderade jag över hur det kunde komma sig. Jag kom fram till att vi människor föds med "en påse" för bekymmer. Om den inte är full, då mår vi inte bra. Har vi inga "riktiga" bekymmer, då måste vi fylla "påsen" med något annat. Som någon lite skämtsamt sagt: "Livet är som en påse, tomt och innehållslöst och det måste fyllas med ett innehåll".

Människorna i Afghanistan har sina "påsar" fulla med krig, svält, dödliga sjukdomar, fattigdom och oro för barnens överlevnad. Människor i Thailand hade sina "påsar" fulla med död, saknad, sorg, förtvivlan och trauma. I mötet med dessa människor såg jag att min "påse" innehöll trivialiteter. Men väl hemkommen, dröjde det inte länge innan jag fick behov av att fylla på med egna bekymmer: pendeltåget är försenat, det är för kallt eller för varmt, kaffet är ljummet, varmvattnet är slut och så vidare.

När jag såg alla de glada och tillsynes bekymmerslösa människorna i Stockholm i dag, då undrade jag hur de hade det med sina "bekymmerspåsar". Är ölen tillräckligt kall? Är det för kvavt? Fungerar aircondition?

Eller är det så att de för tillfället glömt av sina "bekymmerspåsar"? Något som de flesta av oss klarar, åtminstone en kortare tid?

För det är väl inte så att vi skulle klara oss med en mindre "påse", eller helt utan?