Du ska hedra din fader... Var går gränsen?

Vad innebär det att hedra sin fader och sin moder? Det har jag haft anledning att fundera över de senaste veckorna. Min biologiska pappa dog för några dagar sedan. Vi hade ingen bra kontakt. Egentligen hade vi ingen kontakt alls under nästan tjugo år.

I januari fick jag reda på att han var svårt sjuk. Jag ringde honom och erbjöd honom att få träffa eller samtala med mig och/eller mina barn. Han hörde aldrig av sig. I midsommar kontaktade min syster mig och talade om att det var ytterst allvarligt, han var döende. Återigen erbjöd jag mig att komma till honom och samtala, men han ville inte ha kontakt med mig.

Har jag då hedrat min fader tillräckligt?

Jag vet inte det, men jag hoppas att jag gjort det. Jag har skaffat mig en utbildning, jag har ett fast jobb och jag kan, tillsammans med min fru, försörja vår familj. Jag är en skötsam samhällsmedborgare och betalar skatt. Är det tillräckligt? Hur ska man hedra sin pappa när man inte har kontakt med honom?

När upphör ens pappa att vara ens pappa? Kan man välja bort att vara pappa, när man väl blivit det? För mig är det ett livslångt uppdrag att vara pappa. Vem kan då besluta att någon inte längre är ens pappa? Vem kan besluta att något barn inte är önskvärt? Var går gränsen?

Egentligen förlorade jag min pappa för många år sedan. Sakta försvann han bort ur mitt liv från det att han och min mamma skilde sig. Han prioriterade sin nya familj och jag kände mig bortvald. Jag hoppades i många år att vår relation skulle bli bra, men det blev inte så. När min bror dog 1977 trodde jag att det skulle komma en vändning, men det gjorde inte det. 1992 skrev jag ett långt brev till honom i förhoppning att det skulle förändra något. Det gjorde det, men inte till det bättre - tvärtom blev det mycket sämre. Till slut valde jag helt enkelt bort relationen med min pappa. Det var inget lätt val men jag har aldrig ångrat det och gör det inte nu heller.

Varför skriver jag då detta?

Jag skriver egentligen av två anledningar. Den första och viktigaste, är för att visa alla som har trasiga relationer, att det förekommer över allt i vårt samhälle. Det finns så mycket skuld och skam när våra nära relationer inte fungerar. Jag hoppas att jag kan hjälpa någon att känna mindre skuld och mindre skam för sina trasiga relationer. Själv känner jag varken skuld eller skam längre. Skuldkänslorna försvann när jag gjorde ett aktivt val som jag kunde ta ansvar för. Skammen släppte när jag vågade säga som det var mellan min pappa och mig. Jag hoppas att inte heller min pappa kände någon skuld eller skam.

Den andra anledningen är att det är ett sätt att bearbeta mina egna känslor och funderingar. Detta är det åttonde och förhoppningsvis det sista utkastet jag skriver sedan i går kväll. Jag skriver, ändrar, lägger till och tar bort. Varje gång jag formulerat mina tankar, så funderar jag över om jag på något sätt gör min pappa någon oheder. Det är inte min avsikt. Jag önskar inte misskreditera honom utan jag vill försöka skapa någon form av mening i alla meningslösa missförstånd, misstag och fel. Jag vill också understryka att jag inte tyckte illa om min pappa. I botten av mitt hjärta älskade jag honom för att han var just min pappa.

Jag trodde att jag hade sörjt färdigt för länge sedan. Jag har inte gråtit på många år, men då jag insåg att jag inte bör gå på begravningen av hänsyn till min pappa och hans familj, brast det för mig. Efter flera långa telefonsamtal med olika personer har jag insett, att jag hedrar min fader bäst, genom att inte gå på begravningen. Att jag helt enkelt står för och tar konsekvensen av mitt beslut att inte ha någon kontakt med honom.