Svenska kyrkan i framtiden

De senaste veckorna har vi kunnat läsa i olika undersökningar, att det går utför med Svenska kyrkan. Allt färre människor går, enligt undersökningarna, i gudstjänst. Inte ens de anställda verkar tycka att gudstjänsten är viktig. Det har kommit förslag om att stryka syndabekännelsen och om att flytta gudstjänsttiden från söndagar klockan 11.00.

Självklart ska vi ändra tiden för gudstjänsterna, om det är så att det är tiden som gör att människor inte kommer till kyrkan. Men jag tror inte att det skulle påverka gudstjänstdeltagande nämnvärt om vi ändrar på gudstjänsternas innehåll. De som kommer till kyrkan för att fira gudstjänst förväntar sig att att det är just en gudstjänst de ska få fira.

Det stora problemet, tror jag, är att vår tro har blivit allt för individuell. Vi pratar inte längre om solidaritet, lojalitet och plikt. I stället försöker vi anpassa vårt budskap så att det ska passa varje enskild person. "Gud, såsom du uppfattar honom/henne", "Om det gör dig lycklig, så är det rätt" osv. Vågar vi alls tro på den Gud som vi förkunnar, eller försöker vi att ta över Guds uppgifter, så att han/hon inte längre behövs?

Jag tror att framtiden för Svenska kyrkan, ligger i att Kyrkoråden, i samverkan med de anställda genom kyrkoherden, vågar att definiera vilken kyrka vi vill ha. Att enskilda själv definierar vad som är kyrka och församling, fungerar inte. Då får vi det som kallas "galleriaverksamhet". Vi måste våga prioritera mellan olika verksamheter och vi måste våga säga vilken församling vi vill ha. Vad är kyrkans uppgift? Vad vill Gud med kyrkan? Vilka är vi till för? Vad är viktigast? Vad ska vi använda våra resurser till?

Personligen tror jag att Svenska kyrkans framtid ligger inom tre områden:

1. Kyrkliga handlingar - dop, konfirmation, vigslar och begravningar - och all verksamhet som stödjer detta, det vill säga: förskolor, barn och ungdomsverksamhet och konfirmationsverksamhet.

2. Diakonin - de flesta tillhöriga är villiga att stödja vår verksamhet så länge den går till de som behöver den mest, lokalt och internationellt.

3. Musiken - att sjunga i kör är den största fritidsverksamheten i vårt land. Dessutom har musiken en förmåga att bryta igenom där ord inte når fram. Vi har ett ansvar att förvalta den "kyrkomusikaliska skatten", men självklart måste vi även utvecklas och följa med i tiden.

Men framför allt så tror jag att vi ska följa vår biskops valspråk; "Gör ingen skillnad på människor".