Jag har lärt mig att det viktigt att vara närvarande, engagerad och ha förmågan att sätta gränser. Som föräldern måste du stå ut med att inte vara omtyckt och perfekt alltid. Kända psykologer pratar om; "Parenting good enough", det vill säga göra sitt bästa.
Som pappa till en idrottande tonåring, känner jag att jag inte riktigt räcker till.
Hur ska jag kunna komma till ett möte, med ett par dagars varsel? Hur ska jag kunna lägga ner några timmar, ett par kvällar i veckan, när jag jobbar 50 - 60 timmar i veckan? Hur ska jag kunna ställa upp på helger, när jag jobbar varannan?
Är idrott bara till för de barn, som har föräldrar som jobbar nio till fem?
Är idrott bara till för barn utan syskon?
Är idrott bara till för barn till föräldrar, som inte har egna intressen och ett liv vid sidan av barnen?
Är idrott bara till för barn vars föräldrar, kan ägna en del av sin arbetstid, för att planera barnens fritid?
Ibland blir jag nästan rädd. Krävs det att jag måste leva genom och för min son, för att han ska kunna lyckas med sin idrott? Måste jag ge upp alla andra intressen och mitt jobb för att vara en bra idrottsförälder? Jag önskar att min son ska ha kul genom sin idrott. Jag vill att han ska hitta kamrater för livet. Jag ber för att han ska utvecklas som människa och individ genom sin idrott.
Min enkla fundering är, vad är det som krävs av mig...
Och vad gör föräldrar som har fler barn som håller på med krävande idrotter? Dottern rider, sonen spelar hockey och kanske ytterligare något barn som utövar något som kräver mycket av föräldrarna?
SvaraRaderaTror detta syndrom kommer från USA där det finns en hel del heltidsmammor som kan vara supportrar och ställa upp på att skjutsa, baka och etc.
Har sett allt för många sportföräldrar ge allt för barnens sportaktiviteter i tron och hoppet att de fostrar nästa Foppa bara för att barnen ska tröttna, mycket på grund av den tidiga elitsatsningen och sluta.
Sport ska vara sport och inte en heltidssysselsättning för utövaren och dennes föräldrar, iaf inte först det blir ett jobb på riktigt för den utövande och då ska barnet vara stort nog för att själv ta hand om sig.
Du vet vad som krävs av dig, att vara en vettig vuxen! Sóm ska räcka till med tid, lust och engamang för hela familjen inkl. dig själv.
Soliga hösthälsningar//Eva
Hej Eva och tack för din kommentar.
SvaraRaderaJag tror att jag vet vad som krävs av mig i förhållande till mina barn. Det som blir jobbigt är förhållandet till alla de andra föräldrarna som verkar ha hur mycket tid, engagemang och ork som helst.
Jag skulle gärna vilja vara mer aktiv som förälder så att mina barn känner att jag bidrar lika mycket som andras föräldrar. Dock har jag svårt eftersom planering och framförhållning inte är den bästa. Jag brukar tänka på att man redan vet när finalen på 100 meter går vid nästa OS, borde man då inte veta ett par månader i förväg när det är träning och match?
Här är det lika soligt och vackra höstfärger.
Krister
Hej
SvaraRaderaÄsch, det finns föräldrar som hinner hjälpa till lite extra och de som jobbar och inte hinner. Sedan finns det de som hinner men inte orkar. Jag som är en idrottsmamma, hjälper gärna de ungar som vill träna men föräldrarna av någon anledning inte hinner. Inte så noga, det viktigaste är att ungarna har kul. De föräldrar som inte orkar går miste om en del och de som jobbar får njuta av sina barn hemma och på en och annan match och skall inte ha dåligt samvete för det. Ingen har samma förutsättningar för att göra allt. Man får helt enkelt hjälpas åt. Ibland hinner inte jag och jag tvekar inte en sekund att be andra om hjälp. Prestationsångest är dumt, gör så gott man kan och var nöjd med det. :-) Marie G
Hej Marie G och tack för din kommentar.
SvaraRaderaSom vanligt så har du kloka synpunkter. Självklart ska man göra så gott man kan och vara nöjd med det.
Det jag tycker mig märka är dock att alla föräldrar inte är som du. De lever för och genom sina barn och verkar inte ha något annat. Dessutom verkar de kräva att alla vi andra ska vara likadana. Jag undrar hur de kan vara arga och besvikna för att inga kommer, när de kallar till ett föräldramöte med tre dagars varsel. Eller hur de kan reagera negativt över att inga kommer till en träning som de mejlar ut information om samma eftermiddag som den äger rum.
Det jag egentligen är orolig för, är om det påverkar min son att jag inte kan ställa upp med så kort varsel och dålig framförhållning. Kommer han att få sitta på bänken p g a mig?
Ha en riktigt trevlig helg.
Krister
Vi får allt mera en tudelning mellan en del av barn som idrottar (för?) mycket med allt detta innebär och barn som inte motionerar alls. I många fall beror detta på en så effektiv mobbning av barn som är motoriskt klumpiga (jag var ett sådant) genom både lärarna och klass"kamrater" att man blir effektivt vaccinerat med en motvilja mot allt som idrott och sport heter, för resten av livet. Jag räddades av naturintresset och att det ej fanns datorer då, idag skulle jag väl ha blivit ett tjockt monster som "Plague" i milleniumböckerna!
SvaraRaderaHej Thorsten och tack för din kommentar.
SvaraRaderaDet är nog precis detta jag vänder mig mot. Hur skall barn till ensamstående föräldrar med obekväma arbetstider, kunna idrotta?
Om vi som föräldrar inte skjutsar och ställer upp så kommer barnen att ledsna förr eller senare. Jag är också orolig för att de barn som inte har föräldrar som kan ställa upp kommer att drabbas negativt av detta.
Jag har alltid idrottat, men mina föräldrar har aldrig behövt offra något för min sport. Visserligen var jag långdistanslöpare och klarade det mesta själv.
Förr om åren var jag själv friidrottstränare för unga pojkar och flickor. Min högsta önskan var att föräldrarna inte var med på träningarna och att de inte lade sig i vid tävlingar.
Med vänliga hälsningar
Krister