söndag 18 september 2011

Evangeliet om Jesus och barnen

Jesus säger:

"Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in".

Denna text har jag läst ett otal gånger och hört ännu fler gånger i samband med att jag lett dopgudstjänster där vi döpt barn. Jag har många gånger funderat över vad det är barn har, men som vi "vuxna", saknar. Alfons Åberg frågar sin pappa: "Måste du vara så vuxlig?", när han sysslar med deklarationen, inköpslistor och andra måsten.

Jag tror att det barn har, men som vi "vuxna" förlorat är; intuition och förmågan att ställa frågor i rätt ordning. Ett barn känner saker långt innan de kan sätta ord på dem. Ett barn går inte att "lura", genom att ge det dubbla budskap. De förstår budskapet utifrån sin känsla. Ett barn frågar alltid varför långt innan de frågar vad och hur. Om de inte förstår varför något görs, då är de inte intresserade av vad som görs eller hur det ska göras.

Det innebär att berättelserna om Jesus inte är obegripliga för barn. Jesus är för barn, lika påtaglig och levande som Alfons Åberg, Emil i Lönneberga och Bamse. De har läst och hört om dem alla och de har sett dem på bild och på film. Alltså måste de finnas någonstans, även om de inte vet var. Det är inget konstigt för ett barn att man inte förstår allt.

Vi "vuxna", har lärt oss att inte lita på vår intuition - ord är viktigare än känslor. Kanske beror det på att vi mött så många dubbla budskap att vi helt enkelt väljer att tro på det som sägs i stället för det vi känner? Orden borde ju, rent logiskt, vara viktigast. De är mer objektiva och mer oföränderliga. Ord diarieförs och kan sparas för lång tid framöver. Känslor är mer flyktiga och det krävs mer av oss för att minnas dem. Vi har också lärt oss att frågor måste vara logiska och svar måste vara sammanhängande och heltäckande. Det innebär att om vi "vuxna", inte förstår hur och vad, då bryr vi oss inte om varför.

Jag har läst om Jesus i bibeln. Jag har mött Jesus i mina medmänniskor och i händelser som övergår mitt förstånd. Jag har varit på den plats där han föddes. Jag har varit på de platser där han var verksam. Jag vet varför Jesus levde och dog, jag kan svara på varför Kristus är levande än i dag och jag kan svara på vad Jesus Kristus betyder för mig. Men jag kan inte alltid svara på hur det gick till och hur det fungerar, men för mig är det oväsentligt.

Några skulle säkert kalla mig barnslig och naiv. Jag borde väl begripa att Jesus är precis som Alfons, Emil och Bamse - en sagofigur. Andra skulle säga att jag inte kan skriva om Jesus på samma gång som jag skriver om Alfons, Emil och Bamse. Jag jämför självklart inte Jesus med de litterära figurerna, men jag tror att barnens förmåga att levandegöra det de hört, läst eller sett på film och teater, har något att lära oss som är "vuxliga".

Jag vill vara som ett barn. Jag anser inte att Jesus är en påhittad sagofigur. För mig är han precis lika livslevande som Alfons, Emil och Bamse är för min yngsta dotter. I Jesus Kristus har jag grunden för min kristna identitet. Han är mitt föredöme och den jag valt att följa. Han är den som inspirerar mig i mitt liv. Jag vet varför och vad, men jag kan inte alltid förstå hur.

Om jag frågar min dotter vem Bamse är, så svarar hon: "Han är världens starkaste björn. Han säger att man måste vara snäll om man är stark". Ska jag säga till henne att Bamse inte finns eller har funnits, trots att hon läst om honom, sett honom på film och mött honom på Kolmårdens djurpark?

Ska jag säga "Sanningen" till henne, bara för att jag inte riktigt förstår hur hon får ihop det? Ska någon annan säga "Sanningen" till mig om Jesus, bara för att de inte förstår hur jag får ihop det?

Jag är övertygad om att författarna bakom Alfons Åberg, Emil i Lönneberga och Bamse, inte vill lura barnen eller föra dem bakom ljuset. De har skapat litterära personer som de vill ska sprida glädje och positiva budskap till barnen. Litterära personer som hjälper barnen att förstå, tolka och bearbeta sina liv. Författarna har tänkt ut en person som de skapat efter sina mänskliga förmågor. Personerna har sedan illustrerats i bilder och filmer.

Gud sände Jesus i precis samma syfte. Han sände Jesus som en levande människa och förebild till vår glädje. Gud har inte de mänskliga begränsningar som författarna har. Han behövde inte nöja sig med att beskriva Jesus i ord och be någon annan illustrera honom. I Johannes evangeliet står det skrivet; "Och Ordet blev människa och bodde bland oss". För mig är detta sant, även om jag inte kan svara på hur det i detalj gick till.

10 kommentarer:

  1. Psalm 745! Har ofta med den i dopgudstjänster.

    SvaraRadera
  2. Thorsten Schütte19 september 2011 08:23

    "Och Ordet blev människa och bodde bland oss". - Vilken bra vinklig Du gjorde, en berättelse som blev sanning, så har jag inte tänkt på tolkningen av detta bibelord före...

    SvaraRadera
  3. Hej Kjell och tack för din kommentar.

    Den psalmen beskriver på ett bra sätt, det jag försökt beskriva i mitt inlägg.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  4. Hej Thorsten och tack för dina uppmuntrande och vänliga ord.

    Ibland blir bibeltexter mer levande om man prövar dem mot en bok, en film eller en teaterpjäs.

    Jag tror också att många författare hämtat sin inspiration från bibeln.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  5. Thorsten Schütte21 september 2011 14:30

    Ja, litteraturen och filmen formligen bågnar av referenser till bibeln, från övertydliga till subtila, från C.S. Lewis till P O Enquist och, inte att förglömma, The Simpsons...

    SvaraRadera
  6. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Jag har haft konfirmandgrupper, där vi tittade på helt vanliga spelfilmer, som vi sedan pratade om utifrån bibliska berättelser. Dels lärde sig konfirmanderna de bibliska berättelserna och dels lärde de sig tolka utifrån dem.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  7. Kanske är det rädslan för att tolka våra liv och vår tillvaro i ljuset av Jesus och hans ord som är vår kyrkas stora handikapp. Bibelns berättelser måste ju sättas in i mitt sammanhang här och nu. Så även våra andra böcker, kyrkohandbok och kyrkoordning. När Bibelns berättelser och våra bekännelseskrifter skrevs rådde ju något helt annat än nu. Lika lite som tillvaron är statisk kan Ordet vara det. Det måste alltid nytolkas. Först då blir det en kraft i mitt liv och en trygg vägledning för min fortsatta livsvandring. Om vi vore lite mer ödmjuka inför detta faktum skulle säkert mycket av det högljudda dämpas och vi skulle börja se varandra. Som bröder och systrar på väg. Skulle jag möta en hindu eller en muslim eller en från Jehovas på vägen är det väl inte så farligt att fråga vart han eller hon är på väg samtidigt som jag på ett enkelt sätt berättar om vart jag är på väg. Skulle vi då upptäcka att en del av sträckan kan vi slå följe så rämnar inte världen för det.

    SvaraRadera
  8. Hej Ulf och tack för din kommentar.

    Jag kan inget annat än att hålla med dig.

    Jag säger AMEN, till ditt inlägg.

    Med vänlig hälsning

    Krister

    SvaraRadera
  9. Jag tror att det barnen har som vi vuxna har tappat bort är förmågan att älska villkorslöst. Trots att vi föräldrar ofta skäller på våra barn i onödan, bråkar på dem, kanske till och med slår dem fortsätter de att älska oss. Deras kärlek till föräldrarna är som Guds kärlek till oss människor. Kanske är det det Jesus menar...

    SvaraRadera
  10. Hej Anonym och tack för din kommentar.

    Jag tror också att Jesus menar att vi ska älska villkorslöst.

    Dock tror jag inte att vi likt barn ska fortsätta älska trots att någon gör oss illa och behandlar oss respektlöst.

    Att älska villkorslöst, precis som Gud gör med oss, är att inte kräva något i gengäld, men det innebär inte att vi ska stå ut med vad som helst i kärlekens namn.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera