fredag 7 oktober 2011

Du är en bön!

I en av mina favoritpsalmer, psalm 762 av Ingemar Johansson, sjunger vi i tredje versen: "Du är en bön, jag är din bön". I bönen blir vi ett med Gud. Gud är vår bön och vi kan bli Guds bön. Bönen är hjärtats språk.

Att vandra trons väg är att be med huvud, hjärta och händer. De flesta av oss kan ibland ha svårt att be med huvudet, därför att vi inte riktigt hittar orden. Då går det lika bra att be en ordlös bön, eller en bön som någon annan formulerat.

I andra tider kan det vara svårt att be med hjärtat. Känslan och inlevelsen vill inte riktigt infinna sig. Även då tycker jag, att den ordlösa eller färdigskrivna bönen hjälper. För eller senare kommer hjärtat i fatt, bara jag inte ger upp.

Att be med händerna är något som vi inte pratar så ofta om. Vi har lärt oss att knäppa händerna då vi ber, men för mig är händernas bön något mer. Visst finns det perioder då jag varken orkar eller kan göra något annat än att knäppa mina händer och be.

Händernas bön är då vi gör det vi har att göra, i fullt fokus. Om jag tänker mig att det är en bön att diska och gör det i fullständig närvaro, då omvandlas diskningen till en bön och en gudstjänst. Prova, det fungerar...

Bönen är det som ger energi och kraft, under vandringen på trons väg. Bönen är trons kolhydrater. Vi behöver den för att huvudet skall fungera, hjärtat ska bulta och händerna ska orka att göra något.

6 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte9 oktober 2011 10:08

    Med de begränsningar som mitt funktionshinder innebär är ibland hela jag en stilla bön om hjälp att orka när vardagens små problem blir mig övermäktiga (de stora, konstigt nog, klarar jag i regel bättre).
    Sedan associerar jag alltid vid ordet bön till parollen "Gud hör bön" som flinka klottrare kompletterar till "Gud hör bönder"...
    Nu ser jag fram emot Daniels predikan i vår gudstjänst.

    SvaraRadera
  2. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Den stilla och tysta bönen är nog mer vanlig än man tror.

    Min vanligaste bön är: "Gud, se till mitt elände". Den ber jag när vardagens små bekymmer blir mig övermäktig.

    Hoppas att ni haft en fin gudstjänst i församlingen.

    Med vänlig hälsning

    Krister

    SvaraRadera
  3. Thorsten Schütte9 oktober 2011 14:34

    Ja, det var en fin Gudstjänst, tacksägelsedagen och scoutinvigning. Glömmer dock aldrig min första scoutgudstjänst i Sverige: Barn i uniform som ledde tankarna till FDJ eller Hitlerjugend och svenska flaggan, så jag tittade storögd på det hela, drabbad av flashbacks från journalfilmer. Nu har jag vant mig!

    SvaraRadera
  4. Hej igen Thorsten.

    Härligt att höra att det var en fin gudstjänst.

    Jag kan tänka mig att en del företeelser i Sverige, drar tankarna till ett annat håll. Tänker på när militären har trafiktjänst i de invandrartäta områdena i Järfälla. Undrar vad flyktingar från krigsdrabbade länder tänker och känner när det kör omkring bepransrade fordon i deras bostadsområde.

    Trevlig helg.

    Krister

    SvaraRadera
  5. Annika Einarsson11 oktober 2011 09:17

    Det tycker jag om, att du skriver att händernas bön är då vi gör det vi har att göra, att det blir en bön och en gudstjänst att diska.

    Minner mig om förre kyrkoherden i vår församling, som menade att Bibeln, den ska man ha i köket, för det är där man oftast befinner sig och nog kan man behöva ett Gudsord under matlagningen också.

    SvaraRadera
  6. Hej Annika och tack för din kommentar.

    Jag har Gideoniternas lilla bok som innehåller Nya Testamentet och Psaltaren, liggande lite över allt i lägenheten. Det finns alltid tid att läsa ett par ord...

    Trevlig vecka.

    Krister

    SvaraRadera