söndag 22 juli 2012

Vem ber för gärningsmannen?

På tv, i radio och i nättidningar har hela dagen ägnats åt att hedra offren från Oslo och Utöya. Det är ett år sedan bombdådet i Oslo och massakern på Utöya ägde rum.

I förmiddags följde jag en stämningsfull gudstjänst från Oslo, där det var en gripande predikan av en biskop, en rörande förbön och man firade nattvard tillsammans. I kväll har jag sett glimtar av en minneskonsert.

Visst ska man minnas och hedra de omkomna, de skadade och de sörjande. Det tycker jag verkligen att vi ska göra. Men kunde man inte med ett ord be för gärningsmannen?

I grund och botten är vi alla syndare, men vi har oftast svårare att acceptera andras synd, än vår egen. Förvisso är de flesta av oss inga våldsverkare eller mördare, men likväl är vi syndare och delaktiga i världens bortvändhet från Gud.

Det är inte så att jag menar att gärningsmannen ska stå i centrum i dag. Det har han gjort varenda dag sedan han utförde vansinnesdåden i Oslo och på Utöya. Vi har fått följa rättegången mot honom, dag för dag, minut för minut. Men kunde vi inte officiellt ägnat honom ett par ord i våra böner denna dag?

Lika bedrövad som jag är över gärningen, lika bedrövad är jag över vår kristna hållning gentemot honom nu. Är han inte värd en kort bön? En bön för att han ska komma till insikt? Känna ånger? Be om förlåtelse? En bön om att Gud ska möta även honom och att han ska ta emot Gud, när Gud kommer honom tillmötes?

Att han kommer att dömas för terrorism, står väl utom allt rimligt tvivel. Frågan är om det blir fängelse eller psykiatrisk vård?

Själv anser jag inte att han borde dömas för terrorism, utan för mord. Det handlar inte om de objektiva rekvisitan i gärningsbeskrivningen, utan om de subjektiva. I mina ögon inbegriper brottet terrorism i sina subjektiva rekvisita att man har ett politiskt uppsåt. Att då döma honom för terrorism är att legitimera hans "politiska" idéer. Bättre vore om han dömdes för mord, där de subjektiva rekvisitan är att han hade för avsikt att döda människor.

I vilket fall som helst, så ber jag även för honom i dag (utöver offren och deras anhöriga). Inte länge, inte intensivt, inte med glädje och inte av hela mitt hjärta. Jag ber för honom, därför att han, liksom jag, är en syndare som behöver andras förböner. Jag önskar att jag haft förmågan att be länge, intensivt, med glädje och av hela mitt hjärta även för gärningsmannen, men jag har inte den förmågan, därför att jag är en syndare, liksom han.

10 kommentarer:

  1. Thorsten Schütte23 juli 2012 kl. 17:17

    Jag har i Gudstjänsten i går läst en lätt modifierad version av mitt gästblogginlägg V. Jag skäms nu lite att inte ha tänkt på gärningsmannen också. Däremot har jag bett om förbön för unga arga män på väg in i en högerextremistisk eller på annat sätt våldsbejakande bubbla, skotten i Denver blev ju en smärtsam påminnelse om detta.
    Jag lyssnade på slutet av Gudstjänsten i bilradion på vägen tillbaka till stugan och gladdes åt att man i Norge inte har samma "religionsskräck" som i Sverige i samband med t ex skolavslutningar. Det var en "riktig" högmässa, med nattvard och allt som hör till. Bravo! Det är ju inte judar och muslimer som känner sig besvärade av detta, snarast tvärtom. Det är ateistfundamentalister under mottot: Det finns ingen Gud och Christer Sturmark är hans profet...
    Och de viktigaste med rättegången är för mig mindre frågan om vård eller straff och vilken brottsrubricering. Det viktiga för mig är att det blev en juridiskt korrekt och uttömmande rättegång som tvingade fram en strukturerad dokumentation av allt som hände (i stället för att mörda Usama i Pakistan...), eftervärlden kommer att vara tacksam. Precis som en patentansökan tvingar fram en strukturerad beskrivning av uppfinningen kräver rättegången en strukturerad beskrivning av händelseförloppet.
    När 9/11-utredningen i USA kommit ut som bok köpte och läste jag den. Så snart 22/7 utredningen i Norge kommit ut kommer jag att göra detsamma!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en fyndig mening: "Det finns ingen Gud och Christer Sturmark är hans profet..."

      Radera
  2. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Självklart är det viktigaste att gärningsmannen får en korrekt och saklig rättegång. Det är inte heller så viktigt för mig vilket straff han får. Dock har jag som gammal militärpolis, synpunkter på brottsrubriceringen. Vi skiljer ju på objektiva och subjektiva rekvisita. Om du inte hade för avsikt att döda, kan du inte bli dömd för mord osv. Det innebär att jag anser att terrorism i detta fall, borde vara uteslutet.

    Visst var det en "fin" gudstjänst från Oslo, men jag saknade några ord om att vi ber för gärningsmannen och att han ska finna förlåtelse hos Gud, eller att vi ber för oss själva som inte klarar av att förlåta honom.

    Jag önskar dig en fortsatt trevlig sommar!

    Nu kommer snart vårt församlingsblad ut, där du skrivet ledaren.

    Krister

    SvaraRadera
  3. Thorsten Schütte23 juli 2012 kl. 21:24

    Att då döma honom för terrorism är att legitimera hans "politiska" idéer. - Det här är inte enkelt. Då kan man bara vara terrorist om man kämpar för politiska idéer som anses (av vem) att vara "legitimerade". Kan man inte gå tillbaka till det latinska ordet "terror", d v s om brottet är avsett till att sprida skräck i befolkningen, då är det terroristiskt? Nå, jag är glad att inte behöva avgöra detta. Och i vilket fall som helst, i jämförelse med kattrakandet här i Sverige efter Palmemordet, Estonia och Tsunamin kan jag inte låta bli att bli imponerad hur Norrmännen tacklar sitt nationella trauma!
    De mest fundamentalistiska ateisterna delar onekligen vissa drag med strängt troende fundamentalister. Extremerna möts!
    Det är en ära, att få vara med i ert församlingsblad!

    SvaraRadera
  4. Det är sannerligen inte enkelt, Thorsten.

    Jag kan inte alla subjektiva rekvisitan för att dömas för terrorism, men jag tror att ett av dem är att sprida skräck. Underförstått är detta ett mål för terrorister i syfte att ändra det politiska systemet.

    Därför vill jag inte att gärningsmannen döms för terrorism, därför att brottet implicit innehåller någon form av politiskt mål.

    Även jag är imponerad över norrmännens sätt att handskas med detta nationella trauma.

    I svåra stunder hamnar de man minst anat det om i "säng med varandra".

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  5. Thorsten Schütte23 juli 2012 kl. 22:22

    Ännu knepigare var det med RAF-terrorism under den "Tyska Hösten" på 70-talet. Ett av deras mål var att genom sina aktioner tvinga staten till odemokratiskt och diktatoriskt handlande (vilket man delvist lyckades med) och så skapa en "revolutionär" situation (som man inte lyckades med. Redan Lenin konstaterade att innan tyskarna skulle storma en järnvägsstation, skulle de köa för att köpa perrongbiljett...). Men en obehaglig tid, det var det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är precis detta som är mitt ärende.

      RAF använde bankrån för att finansiera sin verksamhet och våld/mord/kidnappning för att uppnå ett politiskt mål. Vi kallar det terrorism därför att de hade en politisk agenda och använde våldet som en metod för att uppnå sina politiska mål.

      Deras politiska mål ifrågasattes aldrig på djupet, utan det de straffades för var sina metoder, som var olagliga. Om jag minns det rätt så eftersträvade de väl anarki?

      Om nu gärningsmannen från Oslo och Utöya, döms för terrorism, då är jag rädd att man accepterar att han hade ett politiskt mål, vilket jag inte anser att han hade.

      Har sett att man definierar terrorism som att den subjektiva rekvisitan endast innehåller; "i syfte att sprida skräck och kaos", utan att skriva något om ideal eller politiska mål.

      Men de flesta av oss har nog den definition som vi lärde oss på 70-talet.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
  6. Thorsten Schütte25 juli 2012 kl. 14:59

    Börjar lutar åt Din tolkning. Och en annan reflexion m a p terrorism (i vidare mening): I min bekantskapskrets har både norska kollegor haft exponering mot dådet i Oslo och en skolkamrat passerade Bolognas station en timme innan högerextremister sprängde den 1980 (tror jag). I Sverige har sedan 1900 en person dödats av vänsterextremister (en strejkbrytare som föll offer för Amaltheamannens sprängdåd 1909) och en islamist sprängt sig själv (2010). Resten av dåden var i någon mening "höger". Jag hoppas och ber att hos de hemliga tjänsterna och poliserna i Västvärlden senast efter Breivik ett omtänkande har startats m a p varifrån värsta fienden kommer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte minst genom Jan Guillou´s böcker om Hamilton har det skapats en romantisk bild över 60 och 70-taletes västerländska terrorister. Det var på något sätt ett resultat av 68-vågen. De var drömmare och inte sällan kom de från välbärgade hem.

      80 och 90-talets terrorister är inte lika romantiserade. De kom ofta från mellersta östern och hade tydliga politiska mål. Deras metoder var oftast flygkapningar.

      2000-talets terrorister kommer antingen från högern eller från extrema religiösa grupperingar. Deras metoder har förändrats eftersom vi blivit allt bättre på att skyddas oss mot flygkapningar, kidnappningar och mord på kända personer.

      Jag tror att det är denna vridning av begreppet terrorism som juristerna sett och fört in i lagtexten, men jag tror inte att journalister och allmänheten har hängt med riktigt.

      Radera
  7. Thorsten Schütte25 juli 2012 kl. 17:05

    Delar Din analys. Stora komplicerade dåd som 9/11 blir svåra att hålla hemliga med dagens övervakning, attentat på nyckelpersoner blir även de svårare genom bättre skydd. Detta förskjuter tyngdpunkten till enskilda gärningsmän med stora sprängladdningar och/eller automatvapen. Ingen lätt nöt att knäcka/förebygga!

    SvaraRadera