torsdag 17 januari 2013

Same - same, but different?

Jag funderar över när, om någonsin, målet helgar medlen.

Det är inte ovanligt att någon som drivs av en idé anser att just deras idé är så rätt och viktig att de kan ta till vilka medel som helst för att driva igenom det de tror på. Som ett led i att sprida och rättfärdiga sin egen idé, då krävs det en motsatt idé för att bevisa att den egna idéen är bättre och mer rätt.

Det ingår i taktiken att svartmåla meningsmotståndarnas idé genom att förkasta deras metoder. Det bygger på ett logiskt resonemang om att efter en idé så följer en metod för att genomföra den. Eftersom metoden är oetisk så kan man dra slutsatsen, att idéen är orättfärdig och fel.

Hur blir det då när man använder exakt samma metod för att genomföra och driva sin egen idé?
Kan man skilja på idé och metod när det gäller andra, men inte sig själv?
Blir man inte det man kritiserar andra för, om man använder samma metoder?

De flesta av oss bär med sig barndomsminnen som vi inte tycker om. Det kan vara bestraffningar, våld, övergrepp och kränkningar. Kort sagt saker som gjort oss till ett objekt i andra människors ögon. Vill vi då objektifiera andra i vårt vuxna liv? Kan man hindra våld med våld? Kränkningar med kränkningar? Hot med hot? Mobbning med mobbning? Exkludering med exkludering?

När jag arbetade i det militära då hade jag en liten skrivbok, i vilken jag skrev ner allt det som jag inte tyckte om att mina chefer gjorde. Jag sa till mig själv; "Så ska jag aldrig göra mot mina soldater". Oftast lyckades jag, men inte alltid. Det är så lätt att dras in i en jargong och en attityd, som egentligen inte bygger på ens egna värderingar, utan som bygger på att få tillhöra en gemenskap. Jag följer andras värderingar för att inte hamna utanför.

Jag tror att det är lätt till att man "kränker" sin egen integritet och att man gör sig själv till ett objekt, om man drivs av en idé som aldrig ifrågasätts eller kritiseras. Om man befinner sig i ett sammanhang där man aldrig problematiserar metoder eller frågar om det går att göra på ett annat sätt. Vanligast händer detta i totalitära system som drivs av den "rätta idéen", som aldrig får ifrågasättas eller diskuteras. I sammanslutningar där det endast finns ett sätt att tänka, ett rätt svar, en rätt åsikt, en rätt metod och ett enda förhållningssätt.

Jag är glad att jag är "uppfostrad" i ett samhälle, som gjort mig myndig att tänka själv, gett mig rätten att ifrågasätta och kritisera, och tillåter olika ståndpunkter och åsikter.

6 kommentarer:

  1. Utmärkt! Ett ord du inte använder i texten men som indirekt hela tiden ligger där. Om jag tolkar den rätt är makt ( och rädsla) . Maktperspektivet är viktigt i denna fråga liksom rädslan. Rädslan kommen av maktens agerande ger tystnad. När den tyste öppnar munnen mot makten övervinnande sin rädsla händer något. Därför tror jag att båda begreppen hör hemma här. En makt som skapar rädsla är rädd för motstånd. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Magnus och tack för din kommentar.

      Du har helt rätt att orden "makt" och "rädsla" ligger någonstans implicit i min text. De finns bakom och innanför det jag skriver.

      Makt att kunna styra andra genom att objektifiera dem och rädsla för att bli objektifierad. Men också rädsla för objektifiera och rädsla för att inte få tillhöra.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
    2. Exakt! Och då kommer det alltid till sin spets när den i det yttre maktlöse säger " du skulle inte ha någon makt över mig om den ej var dig GIVEN ovanifrån" ( Jesus till pilatus) och då är den maktlöse fri och den som har makten bunden i sin makt. Då byts rollerna även om den maktlöse krossas. Detta är trons mysterium " det bröd vi bryter" och vad varje präst som firar mässan, bryter sönder brödet måste veta, jag bryter sönder det som skall delas ut. Att fira mässa är att lära sig bli bruten. Mässfiranden som inte lär en präst detta, är så tragiskt. Att se hur makten byter plats " du skulle inte..." lärde jag mig av Ludvig Jönsson. Att se mässans brödsbrytelse lärde jag mig av Gunnar Rosendal. Tänk Ludvig Jönsson och Gunnar Rosendal, i samma kyrka! / Magnus Olsson

      Radera
    3. Hej igen Magnus.

      Jag tycker att ditt exempel visar på en kyrka som är en enhet i mångfalden och som drivs av teologi i stället för moralism.

      Det visar också på äkta respekt och ödmjukhet, där makten inte ligger hos någon individ, utan hos Gud.

      Sist men inte minst klargör du en av livets och evangeliets paradoxer (som är grunden till min tro), att det som verkar vara en orimlighet till en början, innehåller en sanning som inte går att bevisa.

      Med vänliga hälsningar

      Krister

      Radera
    4. Exakt! Det är därför Gud är Gud och människa människa och människan inte skall söka förstå Gud, kontrollera Gud utan tillbedja Gud och ge Gud makten. Makten att förändra människan och det sker bara om Gud är en levande Gud inte en tänkt Gud i ett tänkt system. Rädda människor bygger system runt Gud. /Magnus Olsson

      Radera
    5. Hej igen Magnus och tack för din kommentar.

      Tack också för ditt förtydligande, som jag delar till 100 %.

      MVH//Krister

      Radera