fredag 16 september 2011

Min Gudsbild

Jag tycker att det är svårt att beskriva på vilken Gud jag tror. Även om jag som kristen tror på en treenig Gud, så kan ibland Fader, Son och den helige Ande kännas som en något "kantig" och avlägsen Gudsbild. Visst ryms min bild av Gud i beskrivningen av den treeniga Guden, men min föreställning om Gud, är så mycket mer och så mycket större.

Huruvida jag delar Gudsbild med muslimer eller judar, låter jag vara osagt. Jag är säker på att många av mina beskrivningar av Gud är samma eller liknande som muslimer eller judar har. Lika säker är jag på att inte alla kristna delar min bild av Gud.

Innebär en gemensam Gudsbild att man tror på samma Gud? Innebär skillnader i Gudsbilden att man tror på olika gudar? Jag vet inte, men jag vet att många människor tycker att det är enklare att beskriva Gud i "icke-termer", det vill säga att tala om allt det som jag inte tror att Gud är.

Efter veckans alla skriverier om gudstjänsten vid riksdagens öppnande och efter den fortsatta debatten om kristen identitet, kan jag inget annat än att sjunga den psalm som bäst beskriver min bild av Gud. Just nu orkar jag inte tänka mer. Jag vill bara vara kristen, fortsätta att vara stolt över den kyrka jag är satt att tjäna, och fokuserad på att fullgöra mitt uppdrag enligt Kyrkoordningens bestämmelser.

Den psalm jag tänker på är psalm 217, som också är en av mina favoritpsalmer. Just i kväll sjunger jag den fjärde versen:

"När min tanke, tvivelstrött, / obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid - / inneslut den i din frid".

10 kommentarer:

  1. Diskussionen om de inbjudna vid riksmötets öppnande blir mer och mer bisarr. Och det beror väl i grunden på att flertalet parter är osäkra på sin identitet. De kristna i sv.kyrkan. Humaniserna. SD. Katoliker. Muslimer. M.fl. För min egen del har jag märkt att ju närmare jag lever Jesus desto lugnare kan jag vara i de religionssamtal jag under många år varit ledare för i Rönö församling. Det är ju inte farligt att öppet lyssna på andra. T.o.m våga låta sig påverkas. Vi lever i en globaliserad värld och i ett mångkulturellt samhälle. Någon återgång till något slags slutet 1600-tals Sverige är ju en utopi. Lika utopiskt som att kyrkohandbok och kyrkoordning skulle innehålla den enda framkomliga vägen till en gudstjänst fylld av glädje, ljus och sanning.

    SvaraRadera
  2. Hej Ulf och tack för din kommentar.

    Jag delar det mesta av dina erfarenheter och slutsatser. Desto tryggare jag är, desto mer tolerant och öppen är jag för andra.

    Dock tycker jag att det är viktigt att man följer kyrkoordningen och kyrkohandboken. Men den ger utrymme för att egna initiativ om det inte är en huvudgudstjänst. Riksdagens öppnande är inte en sådan, om jag förstått det hela rätt.

    Min trötthet beror på att det ska "käbblas" om allt.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  3. Uppdelningen i huvudgudstjänst och gudstjänst är för mig en i det närmaste obegriplig konstruktion. Gemenskap fylld med delad glädje och sorg, med Jesus i centrum, med bön och lovsång, ordets och måltidens delande kan se ut på många sätt och i den stunden är det gudstjänst för mig, en viktig huvudingrediens i mitt liv. En gammaldags högmässa kan vara detta, en enkel samling i något kök likaså. Så länge kyrkan dribblar med högre och lägre divisioner blir den alltmer obegriplig för mig.

    SvaraRadera
  4. Hej Ulf och tack för din kommentar.

    Huvudgudstjänster är de som domkapitlet ålägger församlingen att fira. Övriga gudstjänster är de som församlingen själv bestämmer över, så länge de följer Svenska kyrkans ordning.

    Det är inte i syfte att dela in gudstjänster i högre och lägre divisioner, utan syftet är att våra tillhöriga ska kunna fira gudstjänst i vilken kyrka som helst och ändå känna igen sig i ord, böner, psalmer, musik och ordningen.

    Huvudgudstjänsten ska knyta samman alla Svenska kyrkans församlingar i ett gemensamt gudstjänstfirande. För att göra avsteg från detta, behöver man söka tillstånd hos biskopen.

    Personligen tycker jag att detta är en bra ordning, även om den kan tyckas obegripligt.

    Sedan delar jag helt din uppfattning att det inte finns någon värdeskillnad mellan olika typer av gudstjänster eller andakter. Jesus är lika närvarande vid en bönesamling i köket som i söndagens högmässa. De är också lika värdefulla ur alla synpunkter.

    Uppdelningen i olika gudstjänsttyper är alltså en ordningsfråga och inte en värderingsfråga. Då jag går till en kyrka för att fira gudstjänst ska jag veta vad det är jag kommer att möta.

    Jag hoppas att jag gjort mig begriplig, men det innebär inte att du måste hålla med mig.

    Med vänliga hälsningar

    SvaraRadera
  5. Hej igen Ulf.

    Ett litet tillägg. I en huvudgudstjänst ska man följa de texter som finns i evangelieboken, och som är kyrkoårsbundna, det behöver man inte i veckans övriga gudstjänster.

    Alltså är det inte något hinder att läsa en text som är hämtad utanför bibeln i gudstjänster som inte är huvudgudstjänster.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  6. Hej igen och tack för svar. Ja, jag vet hur man ifrån kyrkoledningen motiverar det. Men det är väl inte själva ordningen man ska känna igen utan gemenskapens kärna. Där Guds ande är är frihet sjunger vi i en av Jonas fina psalmer. Det måste ju innebära att det kan variera från plats till plats. Inte tror jag att Guds Ande är så insnävande som kyrkohandbokens försvarare. Jag har inget emot ordning, jag är som barna ibland och gillar att känna igen men att ställa det som krav för att man ska få vara församling = Kristi kropp i Sv. Kyrkan tycker jag är förmätet och förmyndaraktivt.

    SvaraRadera
  7. Hej Ulf och tack för din kommentar.

    Vi verkar ha olika uppfattningar, och det är precis som det ska vara, och får vara, i vår kyrka.

    Jag tror att Anden verkar i ordningen. Ordningen är, enligt mig, inte vare sig förmäten eller förmyndaraktig, utan den är en garanti för att den helige Ande verkar.

    Vår handbok ger ett stort utrymme att gestalta gudstjänsterna lokalt och med en personlig prägel.

    För mig är tryggheten i ordningen precis lika viktig som tryggheten i identiteten.

    Jag är övertygad om orden: "Bevara ordningen, så ska ordningen bevara er".

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  8. Hej igen Ulf.

    Då jag läser igenom det vi skrivet, så ser jag att det kan råda en oklarhet i grundfrågan, som jag uppfattar huruvida det är rätt att låta en imam läsa en text ur koranen vid en gudstjänst, eller inte.

    För att vara så tydlig jag kan, så ser jag inte att det skulle vara ett problem. Det var ingen huvudgudstjänst, där man är "tvingad" att följa vissa texter. För mig är det inte konstigare att en jude eller en muslim läser en text i gudstjänsten, än att någon läser en dikt.

    Grundfrågan borde vi alltså vara enig i.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  9. Jag har inte följt den här debatten i detalj, men jag kan inte tro något annat att både imamen och rabbin har valt texter som väl ryms i de tre abrahamitiska religionernas gemensamma kärna.
    Sedan är det en trygghet att ha de flesta gudtjänster i en i vidaste mening konventionell form. Då får budkapet man vill förmedla genom att vid enstaka väl utvalda tillfällen avvika från denna ordning ett ökat genomslag, ungefär som jag nämnde tidigare att poängen med att lära sig etiketten inte är att blind följa dem, men ibland kunna bryta dem med finess, för att få fram ett budskap.

    SvaraRadera
  10. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Jag delar helt din uppfattning.

    Gudstjänsten var kausal och ingick i en kontext, där det passade väldigt bra med texter från både judendomen och islam. Vi behöver ju inte se texterna som "heliga" i vår tradition, även om de är heliga för dem som läste. Så länge texten inte är en text som på något sätt är ovärdig, så borde den vara ok, precis som en dikt eller en sångtext är det.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    SvaraRadera