måndag 14 november 2011

Stressade präster

Förra veckan kom det en rapport från försäkringskassan om att präster är överrepresenterade bland dem som är sjukskrivna för stress. Hade någon frågat mig för två veckor sedan, hade jag sagt att präster i princip aldrig är sjukskrivna.

Nu måste vi ta rapporten på allvar och fundera över vad det beror på, och på vad vi kan och ska göra åt det. Jag kommer att ta fram statistik över sjukskrivningar för våra präster och se om rapporten även gäller Järfälla församling.

Jag har under helgen tänkt på vad det kan bero på att präster är mer sjukskrivna för stress, än andra yrkesgrupper, men jag har självklart inget svar på det. Dock har jag en hel del frågor och funderingar. Den första är om det ställs orimliga krav och förväntningar på prästerskapet? Ständigt tillgänglig, alltid trevlig, social, tillmötesgående, tydlig, särskild men ändå som folk är mest. Många krav och förväntningar är dessutom motsägelsefulla

Kan det bero på att vi har felaktiga förväntningar då vi går in i yrket? Att vara präst är bitvis ett tungt arbete med många och varierande uppgifter. Det är ofta långa arbetsdagar och helgtjänst. När våra familjer och vänner är lediga, då arbetar vi. När de i sin tur är på jobbet och i skolan, då är vi lediga.

Vi möter människor i glädje och sorg, vi möter barn, ungdomar och äldre. I vårt uppdrag träffar vi både människor som har positiva och negativa förväntningar på oss. Är det för psykiskt påfrestande att hela tiden försöka anpassa sig efter andras förväntningar?

I går skrev jag om yrkesrelationer. Som präst förväntas du vara duktig på att skapa och vidmakthålla relationer till många olika människor, skapar detta höga och stressande krav? Om en relation inte fungerar finns det risk att det påverkar stora delar av, både mitt yrkesliv och privatliv. Eftersom vi är en relationsbyggande organisation, behöver vi fundera närmare kring på vilket sätt vi bygger relationer och hur de påverkar oss, som präster. Att tydligt skilja på jobb och fritid är inte helt enkelt - dessutom förväntas det att vi som präster inte är en person på jobbet och en annan på vår fritid. Vi har i vår prästvigning, blivit uppmanade att sträva efter; att låta tro, lära och liv bli ett. Finns det någon inbyggd motsättning i detta?

Kyrkan är en komplex organisation, där jag måste känna till beslutsvägar och delegationsordningar för att kunna göra ett bra jobb. Dessutom ska jag som präst, under eget ansvar, fullgöra många av mina arbetsuppgifter. Det innebär att jag har en arbetsledare som talar om vad jag ska göra, men jag har ett eget ansvar för hur arbetet utförs. Påverkar detta stressnivån?

Den sista funderingen jag har i frågan är förändringar. Kyrkan har i många år varit en "trygg" och "stabil" arbetsplats. Det har inte varit så stora förändringar i organisation, struktur och arbetssätt. De senaste åren, har även vi i kyrkan, tvingats att införa förändringar för att på ett bättre sätt ta till vara våra resurser, och för att möta ökade krav från våra tillhöriga. Prästen är inte längre än självklar auktoritet, utan man arbetar mycket mer med service och omsorg. Skapar behovet av att kyrkan måste förändras, stress, oro och otrygghet? Hur möter vi det?

Som sagt så har jag inga svar på varför präster är mer sjukskrivna för stress, än andra yrkesgrupper. Nu hoppas jag att vi alla tar rapporten på allvar, och för en diskussion kring orsaker till att det ser ut som det gör. Jag hoppas också att vi hjälps åt att hitta lösningar för att förändra statistiken. Detta är inte bara en fråga för biskopar, kyrkoherdar och präster, det är en angelägenhet för hela kyrkan, och det är allas ansvar att hjälpa till.

8 kommentarer:

  1. Intressanta frågeställningar. För några år sedan var jag med i en facklig arbetsgrupp inom dåvarande SKTF. Bl.a hade vi ett behandla en rapport om arbetsmiljöer. Till min förvåning intog kyrkan platsen som en av de sämsta arbetsplatsmiljöerna. Under många år har jag sedan aktivt kunnat vara med och bygga kyrklig arbetsplatsmiljö och därvidlag upptäckt att förhållandet mellan vigda och ickevigda är en ytterst knepig relationsfråga. Går man sedan till förhållandet mellan kyrkans personal och de förtroendevalda i kyrkliga råd och instanser så är det nästan ännu knepigare. Kyrkoordningens minst sagt flummiga skrivningar om förhållandet mellan episkopatet och de ekonomiskt ansvariga medlemmarna tror jag är en bidragande orsak till att inte minst fler och fler kyrkoherdar suckar djupt. Har vi en demokratisk FOLKkyrka eller inte? I tider när utbildningsnivån och erfarenhetsnivån bland medlemmarna har höjts väsentligt måste man nog fråga sig om inte förväntningarna på inte minst prästerna är fel ställda.

    SvaraRadera
  2. Thorsten Schütte14 november 2011 13:48

    Vi själv har generationsskifte/rekrytering för flera tjänster i vår församling, har även tidigare suttit i församlingstyrelsen och vet därför att man inte ska ställa helt orimliga krav. Det bhänder lätt att pastorerna/präster i en större församlig låses i sina roller, men det är inte självskrivet tycker jag att den yngsta automatiskt blir ungdomspastor t ex.
    Och sedan kan man inte blunda för att det är bäddat för lojalitetskonflikter mellan församlingen/kyrkorådet, samfundet/kyrkan och bibelns budskap, det gäller att upptäcka dessa i tid och bemöta dem i öppen dialog innan olika "läger" hunnit utformas!

    SvaraRadera
  3. Hej Ulf och Thorsten.

    Tack för era kommentarer och intressanta reflektioner.

    Jag har hört tidigare att Svenska kyrkan, har en relativt dålig arbetsmiljö, framför allt den psykosociala. Det finns säker många anledningar och förklaringar till det. Ni sätter fingrarna på några av de orsaker som gör att arbetsmiljön kan vara/bli dålig.

    Ibland tror jag även att det finns anda orsaker, som vi inte riktigt våga prata om. Hur påverkar det arbetsmiljön att det är så stor skillnad på utbildning, både vad gäller längd och innehåll? Hur inverkar det faktum att vi har flera olika arbetstidsavtal och tjänstgöringsgrad? Hur gör man karriär i kyrkan? Går det för någon annan än prästerna?

    Jag hoppas verkligen att vi är en demokratisk folkkyrka. Förtroendevalda ska inte vara operativa och personalen ska inte vara "politisk".

    Att våra församlingsbor ställer större och annorlunda krav på kyrkan och oss präster, tycker jag är positivt, i alla avseende. Det förtydligar det allmänna prästadömet och det myndigförklarar människor. Prästen kan och ska inte ha en auktoritet som enbart bygger på en titel, den måste bygga på kompetens och karaktär, som för alla andra.

    Hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  4. Jag hoppas också att vi är en demokratisk folkkyrka. Jag förstår också vad Krister menar att förtroendevalda inte ska vara operativa och personalen opolitiska. Bara vi inte glömmer att som kyrka är vi en enda kropp ty vi får alla del av ett och samma bröd och vi är alla lärjungar på väg från himmelfärdsberget med kärlekens evangelium till människor i den kontext vi befinner oss i där allas våra vittnesbörd och handlingar bygger kyrkan vidare.

    SvaraRadera
  5. Hej Ulf och tack för din kommentar.

    "Så är vi en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd", har varit de ord som varit vägledande för Järfälla församling under den korta tid vi varit en församling. Det är otroligt att du hänvisar just till dessa ord av Paulus, som vi använder vid brödsbrytelsen i varje mässa.

    Då vi hade teambuilding för all personal så var det ord som återkom under hela tiden.

    För att vi ska vara en enda kropp så måste vi, precis som du skriver, samverka för att sprida evangeliet. En kropp består av flera delar och ingen del är viktigare än någon annan. "Ögat kan inte säga till foten - Du behövs inte. Och örat kan inte säga - Jag är inget öra".

    Nyckelordet är, och jag läser in det i din kommentar, samverkan. Lägger man till att vi ska respektera varandras roller och uppdrag, då har vi kommit en bra bit i att vara en demokratisk folkkyrka.

    Roligt att ta del av dina tankar.

    Hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  6. Thorsten Schütte16 november 2011 09:09

    "En kropp" - de betyder för mig att egentligen tillhör vi kristna alla samma kyrka, som nu finns som ett splittrad spegelbild i många skepnader. Jag är en varm anhängare av ekumeniken och har personligen en dröm, att den "Gemensam Framtid Kyrka" som bildades ur Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistsamfundet en dag blir ett med Svenska Kyrkan, kanske som ett extraterretoriellt stift. Skulle jag flytta någon gång är det självklart för mig att kolla upp både den Svenska Kyrkans församling och GF kyrkans församling på plats och om jag känner mig mera hemma i SvK församlingen be om flyttbetyg dit!

    SvaraRadera
  7. Hej Thorsten och tack för din kommentar.

    Jag blir lika glad över din kommentar, som jag blev över Ulfs.

    Ekumenik är också något som jag brinner för. Jag ser inte andra kyrkor eller samfund som konkurrenter utan som att vi kompletterar varandra. Varje gång någon av våra församlingsbor ändrar tillhörighet till en annan kyrka/annat samfund, så ser jag inte det som att vi förlorat någon, utan att Kristus vunnit en person.

    I Järfälla har vi ett mycket väl fungerande lokalt kristet råd - Järfälla Kristna Råd. Vi har största respekt och förtroende för varandra och vi samarbetar i många olika frågor. Hela tiden så kämpar vi för att samarbeta i fler frågor, allt i strävan att bli en kropp.

    Hälsningar

    Krister

    SvaraRadera
  8. Thorsten Schütte16 november 2011 22:13

    Ja, det är verkligen viktig att inte konkurrera, men komplettera. Det är ju Globala Veckan, och inom dess ram var jag i kväll på ett möte i katolska kyrkan där Dr George Joseph från Caritas pratade mycket engagerad och initierad om migration och ansvar. På fredagskväll är det ett ekumenisk matmöte som börjar i den ortodoxa kyrkan, flyttar till vår kyrka och avlutas i den katolska. Mera sånt!

    SvaraRadera